PK-HUSET

Stockholms stad hade i oktober 1969 erhållit rätt att påbörja expropieringsförhandlingar med samtliga fastighetsägare i kvarteren Hästen. Avsikten var att lägga samman tomterna till en fastighet och att låta bebygga denna i ett sammanhang. Fastigheten skulle upplåtas för affärs- och kontorsverksamhet. I planen beskrevs de dåliga grundförutsättningarna på platsen, endast en källarvåning tilläts. För att kunna bygga djupare föreslogs en för Stockholm oprövad grundläggningsmetod, den så kallade slitsmurgrundmetoden. Metoden innebär att grundmurarna utan spontning förs ned till berg, den invallade volymen schaktas därefter ur för att man kontinuerligt ska kunna kontrollera och täta eventuella läckage. Om denna metod användes skulle dispens för fler källarvåningar medges.

På platsen stod de Sagerska och Franckeska husen, båda i måttfulla fyra våningar som ramade in Kungsträdgårdens norra del. Byggnaderna var en rest från "det gamla Stockholm" och kom att bli något av symboler för det Stockholm som hade försvunnit under citysaneringen. Diskussionerna kring ett bevarande av de Sagerska husen blev långa och animerade. En byggnadsminnesförklaring föreslogs, samtidigt hävdade stadsbyggnadskontoret exploateringsintresset såsom varande ett starkare skäl än de kulturhistoriska. I ett försök att rädda husen föreslogs att fasaderna skulle bevaras och inlemmas i en ny byggnad. Uppgiften att rita det nya huset gick till de etablerade arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius.

Backström och Reinius hade från början avsikten att bevara fasaderna till Sagerska husen. Snart konstaterades att detta var omöjligt. Istället ritade man en helt ny byggnad som med måttfull skala, väl avvägda proportioner och en omsorgsfull detaljrikedom skulle sluta an till övrig bebyggelse i Kungsträdgårdens omgivning. Arkitekterna beskrev Kungsträdgården som en hjärtpunkt i Stockholm där byggnader från skilda tidsepoker i sin skala och atmosfär alla bidrar till Kungsträdgårdens charm. Deras strävan, beskriver de själva, var att ansluta till platsens förutsättningar och söka sammanknyta NK:s stora höga kuber med Cityhusets och Åtvidabergshusets volymer.

PK-huset fick mycket kritik. I en artikel i Arkitektur framhålls platsens dignitet. Kungsträdgårdens fria yta, placeringen vid axeln mot slottet och läget vid korsningen mellan Stockholms gamla och nya bankgata ansåg man hade kunnat utnyttjas mycket mer. Istället tyckte man att PK-banken framträdde som vilken annan hyresgäst som helst i kvarteret. I artikeln kritiserades också butiksvåningarna. "I butiksvåningarna blommar huset ut. Basarliknande butiker öppnar sig mot innegator och innetorg. Spirituella infall, mjuka mattor, soft musik. Ynglingar och damer i tajta kläder eller med fotsida kjolar trollar fram en budoarstämning som måste begränsa kundunderlaget. Den publik som återfinns i vanliga butiker runt om i förorterna och i lågprisvaruhusen måste i denna miljö känna sig som elefanter i en porslinsbutik eller som katter bland hermelinerna".

PK-huset i hörnet Hamngatan/Norrlandsgatan bildar fond för Kungsträdgårdens norra del. Byggnaden har fem källarvåningar. Byggnadskroppen över mark är i fyra våningsplan med asymmetriskt placerade högre partier i åtta respektive sju våningar. Byggnadsvolymen är uppbruten, mellan de högre byggnadskropparna som vetter mot Hamngatan finns en takterrass. Längs Hamngatan och Norrlandsgatan löper arkader i hela byggnadens gatuplan.

Kontorsbyggnaden norr om PK-huset har en källarvåning samt sju våningar över mark. Under inventeringsarbetet pågick nybyggnation av området mellan dessa två byggnader, på själva Smålandsgatan.