dockskåp

1. Liten skrivbok funnen i en av lådorna i byrån i dockskåpet.
Vårt dockskåps historia.
Dockskåpet var julen 1865 en julklapp till de två små systrarna Alma och Judith von Gegerfelt, och i sinom tid blevo de yngre systrarna Hildur och Adéle också delägare däri. Det är antagligt, att själva skåpet först tillkommit, och att, då möblering skulle företagas, det ej varit möjligt att genom köp anskaffa tillräckligt antal möbler i lämplig storlek. Följden var, att en del måste tillverkas, och min mor utförde med tillhjälp av snickaren Landgren detta arbete. Ganska säkert är, att hon härvid drog sig till minnes, vad hon under sin ungdom så många gånger sett på herrgårdarna i hemtrakten ¿ hörnsofforna i salongen vittna bland annat härom, och ävenså ha nog modellerna till de tre kristallkronorna sitt ursprung från detta håll. Salongen befinner sig nu i huvudsak i samma skick, som då den inreddes, och detta är även förhållandet med det under denna till höger belägna rummet, förmaket eller damrummet, då däremot det till vänster fått en helt annan utstyrsel ¿ ursprungligen sängkammare blev det, då dockskåpet år 1897 skulle överlämnas till Ingeborg Winther, Judihts dotter, apterat till herrum och möblerat efter tidens sed, varvid min mor och jag voro båda tapetserare och målare. Ingen, som gjorde anspråk på att äga självaktning, kunde på 1890-talet vid inredning av ett herrum underlåta att med möblemanget införliva en turkisk divan, och en dylik ingick, som synes, också i den vi åstadkommo. Vi voro nog rätt så belåtna med interiören i sin helhet, och kan den måhända icke i egentlig mening betecknas såsom ful, ehuru den med sina tillskott av toffsar och fransar bär vittne om en efter våra dagars uppfattning förkastlig, för att inte säga föraktlig, smakriktning. Sängkammaren förflyttades till rummet direkt under och fick endast ett par nyförvärv, vadan den ¿ med undantag för sängen, som ursprungligen blott var en bedräglig uppställning av en uppbäddad sådan, olämplig, tyckte vi, att nu anbringa i "milieun" presenterar sig ungefär som från början. Det bredvid liggande köket blev under vårt regemente så småningom skattat på mobilierna, vilka praktiskt utnyttjades utanför den för dem avsedda lokalen, och då dockskåpet kommit i Ingeborg Winthers händer, inköptes och installerades däri år 1899 ett matrumsmöblemang till vilket hörde den då oundgängliga, men numera icke önskvärda byffén.

2. Jag tror ej att dockskåpet någonsin definitivt övergått till Viveka Håkanson, Ingeborgs dotter ¿ säkerligen ansågs det vara hennes, då hon blev stor nog att taga det i bruk ¿ i varje fall är hon inom vår familj den sista ägarinnan därav.
Det är ju naturligt, ja, ofrånkomligt, att ett "dukkehjem", som tillhört olika personer av tre generationer, icke kunnat förbliva sådant det var från begynnelsen, men vi ha i alla händelser förfarit med den pietet som kunnat göra sig gällande, och det är ju endast herr- och matrummet, vilka icke förskriva sig från år 1865. Inredningen i dessa har ju dock förefunnits i flera decennier ¿ daterar sig till och med från föregående århundrade och blir väl en gång i världen antik också den.
I fråga om mindre saker kan jag med säkerhet endast yttra mig om ett fåtal. Den lilla tallriken - med röda blommor- som jag placerat ovanpå linneskåpet i matrummet, har så långt jag kan minnas tillbaka, funnits bland småtingen, ävenså skålen av mjölkvitt glas på sybordet i damrummet; björnen av elfenben på skrivbordet därsammastädes har kommit från Indien ¿ närmare bestämt från Agra ¿ och de två svanorna på byrån i salongen blevo år 1892 med min bror och mig som åsyna vittne för dockskåpets räkning utförda av en glasblåsare, som här i Lund hade en uppvisning av sin skicklighet.

Dockherrskapet, som vid första överlämnandet residerade i våningen, har för länge, länge sedan skattat åt förgängelsen, och jag erinrar mig ej mer än en av familjens medlemmar. Antagligen måste denna rubriceras såsom "frun i huset", och bilden av henne är för mig så till vida rätt tydlig. Hon satt på den inre stolen till vänster vid salongsbordet, hade porslinshuvud med guldgult hår, benat i midten och kammat åt sidorna över valkar, och var iförd en vit klänning med strutande kjol av mäktig vidd. I sanningens intresse måste det bifogas, att sittandet var föga illusoriskt, i ty vederbörande var styf som en pinne ¿ en egenskap vanlig hos dockor från denna period ¿ och att håret var i ett med porslinshuvudet.
När den synnerligen skräckinjagande tapetseringen av golven i de två övre etagen ägt rum, vet jag ej, och skulle jag nog, om så kunnar ske, velat försätta golvytorna i annat skick ¿ vilket otvivelaktigt varit motstsen till vandalisering. Jag skulle önskat att avlägsna mera av det i "dukkehjemmet" som på mig verkat störande, men tyckte mig ej kunna underkasta det ytterligare beskärning. Allting i denna världen är ju för övrigt bristfälligt, och det är ingen annan råd än att acceptera dockskåpet med dess fel - och eventuella förtjänster.

Januari 1934.
Hildur von Gegerfelt.