Stjärna

Stjärnan består av tunna, ohyvlade furupinnar, uppbyggda som armarna i en femuddig, tredimensionell stjärna runt ett nav, bestående av två ringar, grovt tillsågade eller skurna ur en rund platta där man sparat ut mittsektionen för ett borrat hål. Genom dessa hål har tidigare suttit den pinne runt vilken stjärnan kunnat snurras. Denna pinne har eventuellt avslutats med ett vevhandtag. Pinnen som stjärnan snurrat runt har i sin tur suttit i en längre tvärställd handtagsstång. Stjärnan har alltså kunnat snurras runt sin axel. Stommen är klädd med oljat eller vaxat, tunt, genomsiktigt papper. Navet är utvändigt dekorerat med tjock, guldfärgad papp, på framsidan klippt i samma form som navet, på baksidan en hel rund platta. Stjärnans framsida är på armarna dekorerade med utskurna, påklistrade bilder bestående av tre gröna ankare, två röda stjärnor, en grön stjärna och tre röda hjärtan, allt i papper. Stjärnans spetsar är klädda med röda och vita veckade tofsar av silkespapper, fastsatta med en grön pappersremsa. En av spetsarna saknar tofs. Pappershöljet är lagat på ett ställe och trasigt på fem ställen.
Pappret är skört.

Givaren berättar att hans far, som var född på Klädesholmen 1909 och uppvuxen där, använt stjärnan som barn, upp till 15-årsåldern ungefär. Det kallades att "gå runt med ljusa stjärnan". Detta skedde vid jultid, också före julafton. Man var en grupp barn i 10-12-årsåldern, både pojkar och flickor, som gick runt med ljusa stjärnan. En var ljusbärare och alla var utklädda på något vis. Givaren kan dock endast minnas att pappan pratat om en som var utklädd till sotare, kanske att någon också var utklädd till Staffan stalledräng. Barnen gick från hus till hus, knackade på, gick in med den tända stjärnan och sjöng julvisor. Stjärnan måste snurras hela tiden, annars riskerade den att bli för varm och brinna upp. Givaren kan ej minnas att fadern berättat om att något skådespel, lästa verser eller repliker spelades upp. Syftet med upptåget var att få en slant eller godis. Fick man inget i stugan, sjöngs en nidvisa som avslutning.
Stjärnan har brukats in på 1910-talet. Seden att "gå med ljusa stjärnan" hör ursprungligen till upptågen kring trettonhelgen. Seden, med all sina figurer, verser, sånger och regianvisningar liksom historik och lokala variationer, finns utförligt beskrivet i litteraturen.
För mer bakgrund kring brukarens familj och deras julfirande på Klädesholmen, se UM027479.

Litteratur:
Bernhardson, C.G.: Bohuslänskt folkliv, Uddevalla, 1982, sidan 50.
Titel i boken: "Gå med stjärna. Här kommer forna tiders stjärngossar. I spetsen för tåget gick stjärnföraren och efter kom resten, där flera av deltagarna ar lyktor. Man gick "kring" husen och sjöng. Det var mest fattiga barn som gick "me stjärna", därför att det var brukligt att sångarna fick lite godbitar med sig hem, det var ju den tid på året då man hade lite extra i matväg och kunde dela med sig av ett visst överskott. Tidsbild 1890-talet."
Ser målning gjord av Carl Gustaf Bernhardson, CGB179, med titeln "Att gå med stjärna" med motiv från Skaftö.
Celeander, H.: "Stjärngossarna. Deras visor och julspel." Nordiska museets handlingar 38. Stockholm 1950, sidorna 139-148 och 259-271.
Celeander, H.: "Stjärngossespel och julbocksupptåg från södra Bohuslän". Göteborgs och Bohusläns Fornminnesföreninges Tidskrift 1948, sidorna 18-34.
Schön, E.: "Julen förr i tiden". s.117-120. Natur och Kultur 1993.
Seldén, A.: "Berättelser från Bohuskusten", Turförlaget 1999, sidorna 89-93.