MIDSOMMARKRANSEN

Midsommarkransen
Den stora industrietableringen i Liljeholmen under senare delen av 1800-talet medförde att obebyggd mark i omgivningarna blev attraktiva för fastighets- och exploateringsbolag. I Midsommarkransen etablerade sig några bolag som inriktade sig på att skapa en förstad för arbetare här, med billiga hyreslägenheter, bra kommunikationer och närhet till naturen. På så sätt skulle Midsommarkransen bli ett konkurrenskraftigt alternativ för innerstadens trångbodda arbetarfamiljer. I en reklamtext från 1911 beskrivs Midsommarkransen av Percy H:sson Tamm, en av bolagens direktörer, som det första förstadssamhället i Stockholm "i ordets egentliga bemärkelse - som på enskilt initiativ anlagts efter alltigenom fullt moderna principer".

Historia
Området där förstaden började växa fram vid början av 1910-talet tillhörde tidigare Hägerstens gård. På 1700-talet hade torpen Stora och Lilla Nyborg, Kristineberg och Midsommarkransen utlokaliserats från gården - det sistnämnda inrättat som krog 1775 - och omkring 100 år senare avsöndrades samtliga från huvudgården, som 1894 förvärvades av handelsbolaget Olsson & Rosenlund. Det är troligt att den tilltagande urbaniseringen och industrialiseringen av Stockholms randsocknar nu började ge sig tillkänna och att en del av husen på gårdarna hyrdes ut som bostäder för arbetare eller användes för småindustrier som drevs vid sidan av jordbruket. Då området 1898 blev en del av det nybildade municipalsamhället Liljeholmen utgjordes bebyggelsen i nuvarande Midsommarkransen av ett tjugotal hus och befolkningen nådde en bra bit över 100 personer.

Fastighets AB Tellus
År 1901 förvärvades torplägenheterna av det nybildade Fastighetsaktiebolaget Tellus från den tidigare ägaren av Hägerstens gård. Året därpå begärde gränsbestämning gentemot de omliggande ägorna och en styckningskarta togs fram som delade in marken i oregelbundna kvarter, i sin tur avstyckade till villatomter. Tomtområdet fick namnet Tellusborg efter bolaget Tellus och torpen Stora och Lilla Nyborg, ett namn som senare främst kommit att användas för bebyggelsen norr om Vattenledningsvägen. Ett fåtal tomter bebyggdes, troligen med flerfamiljshus av kåkstadstyp, men verksamheten lades på is och 1905 lät bolaget istället anlägga ett tegelbruk i området. Det var beläget mellan nuvarande Tegelbruksvägen och Vattenledningsvägen och hade sin lertäkt på den plats som senare skulle bli Svandammen. Tegelbruket producerade en stor mängd murtegel innan det lades ner efter endast ett års verksamhet. År 1907 försattes Fastighets AB Tellus i likvidation.

Förstaden Midsommarkransen
Området förvärvades 1907 av Nyborgs AB som bildats för ändamålet av bankiren Olof Aschberg tillsammans med bland andra grosshandlaren Joseph Nachmanson och ingenjörerna Fritz Söderberg och Percy H:sson Tamm. För att exploatera egendomarna bildades ytterligare bolag som styckade av tomter för vidare försäljning till privata byggherrar. Om så önskades kunde exploateringsbolagen tillhandahålla ritningar och även utföra själva byggnadsarbetet. För att på sikt kunna underlätta exploateringen och samtidigt höja tomtvärdet gick markägarna år 1909 samman med motsvarande bolag i Aspudden och Mälarhöjden och bildade spårvägsbolaget AB Södra förstadsbanan. År 1911 öppnade spårvägsbolaget egna spårvägslinjer som gick från Liljeholmen till Midsommarkransen via Tellusborgsvägen respektive Södertäljevägen, samt en linje till Aspudden. Vattenförsörjningen ordnades genom avtal med Stockholms stad. Vattnet togs från stadens vattenledning som leddes in till staden från Bornsjön i Norsborg förbi området. Efter Liljeholmens inkorporering med Stockholm 1913 överläts alla gator och avloppsledningar till staden. År 1920 köptes spårvägen upp av Stockholms Spårvägar som lade om sträckningen via Svandammsvägen.

Stadsplaner
Exploatörerna önskade åstadkomma en hygieniskt och estetiskt tillfredsställande förstad och därför anlitades den namnkunnige arkitekten Per Olof Hallman, som 1907 upprättade ett första förslag till stadsplan. Planen tog fasta på sträckningen av stadens vattenledning som lades in som en bred gata tvärs igenom området. Somliga gatusträckningar bibehölls från den tidigare styckningskartan, bland annat nuvarande Tegelbruksvägen och Svandammsvägen. I övrigt delades marken in i täta oregelbundna kvarter omslingrade av smala gator enligt tidens romantiserande stadsplaneideal. I huvudsak föreskrevs i planen sluten kvartersbebyggelse med flerfamiljshus, undantaget de centrala delarna som reserverades för en kyrka och andra offentliga byggnader. Till höjdpartierna i områdets utkanter förlades villabebyggelse. Planen fastställdes dock aldrig och under den första utbyggnadsperioden på 1910-talet togs istället omarbetade versioner fram för olika delområden var för sig.
En ny plan för den östra delen av Midsommarkransen togs fram av civilingenjör Nils Gellerstedt på Kommunaltekniska byrån 1909 och planen antogs av Liljeholmens byggnadsnämnd två år senare. Den följde i stora drag Hallmans plan men de föreslagna villaområdena utgick dock till förmån för fler flerfamiljshus. Husen fick uppföras i högst två våningar och vid smalare gator föreskrevs planterade förgårdar framför husen. Efter inkorporeringen med Stockholm togs en ny plan för centrala Midsommarkransen fram, också den författad av Per Olof Hallman och i stort sett upprättad enligt samma principer som tidigare. Hallman stod även bakom den plan som fastställdes för delar av området väster om Tellusborgsvägen 1917 men som aldrig förverkligades. Området förblev därför obebyggt till långt in på 1930-talet, bortsett från ett par flerfamiljehus söder om Svandammsplan som uppförts ett par år tidigare.

Utbyggnad
Tomtförsäljningen påbörjades 1909 och något år senare byggdes de första husen, exempelvis Nyborgs AB:s byggnader på norra sidan om Vattenledningsvägen som är ritade av Albin Brag och det ledande arkitektkontoret Hagström & Ekman. Flertalet byggnader uppfördes av tegel med putsade fasader i jugendinfluerad stil, antingen som sammanhängande längor och kopplade hus utmed gatorna eller som slutna storgårdskvarter. I enlighet med planerna uppfördes enbart tvåvåningshus vilka dock utnyttjades maximalt genom att vindarna inreddes och genom att källarvåningarna höjdes och inreddes med butikslokaler och verkstäder. Husen var tänkta som arbetarbostäder och rymde i regel små lägenheter som dock hade relativt god standard med rinnande vatten och wc samt "luxbelysning" på gatorna. Även villor och mindre flerfamiljshus av trä uppfördes, företrädesvis på höjden vid Bergsparken där villabebyggelse föreskrivits redan i det första stadsplaneförslaget.
Under 1930- och 1940-talen gjordes stora bygginsatser och Midsommarkransen fick då i stora drag sitt nuvarande utseende. De centrala delarna fullbyggdes först under denna period. Den långa utbyggnadstiden har resulterat i en unik stadsbild där 1910-talets stadsplaner till stora delar fullföljts med byggnader uppförda i funktionalistisk stil. Utbyggnaden fortsatte på 1940-talet med privata hyreshus och bostadsrätter norr om Bäckvägen samt med så kallade barnrikehus på höjden vid Främlingsvägen. Barnrikehusen uppfördes för uthyrning till barnrika familjer mot subventionerad hyra, och utgörs i Midsommarkransen av ett enhetligt bostadsområde med smalhus av rött tegel i avskalad, klassiserande arkitektur. Området ritades av Nils G:son Friberg och Ernst Hawerman för AB Stockholmshem och har flera motsvarigheter runt om i staden.

LM-staden
Vid mitten av 1930-talet hade telefonbolaget L M Ericsson vuxit ur sina lokaler i Vasastaden och börjat bygga en ny fabrik i utkanten av det ännu oexploaterade området väster om Tellusborgsvägen. Den för tiden mycket moderna anläggningen, som ritades av Ture Wennerholm, var extremt funktionsseparerad och uppbyggd efter löpande band-principen med väl tilltagna utrymmen för de över tusen anställda. Med sina karakteristiska glasade trapphus har fabriken ansetts vara en av de vackraste som byggdes vid denna tid. Verksamheten flyttades hit under loppet av år 1940 och samma år stod det enhetliga bostadsområdet LM-staden färdigt. Bostadsområdet började byggas 1938 på initiativ av två bostadsrättföreningar, Telle och Tellusborg, som bildats av anställda på L M Ericsson. Stadsplanen är signerad av Albert Lilienberg och Ture Bergentz. För att garantera en snabb och kostnadseffektiv utbyggnad anlitades byggmästaren Olle Engqvist, som kort innan hade uppfört flerfamiljshusen för arbetare vid gas- och elverken i Hjorthagen och där tillämpat sin rationella byggmetod med seriebyggande. Husen i Hjorthagen hade dock kritiserats för att vara sterila och torftiga och därför lättades stadsplanen för LM-staden upp genom kortare huskroppar och en mer långtgående anpassning till terrängen. För utformningen av husen stod arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius.
Husen i LM-staden är uppförda i stram funktionalistisk arkitektur med slätputsade fasader och flacka pulpettak och ligger utplacerade i terrängen med utsparad naturmark emellan. Resultatet blev den enhetliga smalhusstaden, vars byggnader snart drog på sig öknamnet "skokartongerna". Med inspiration från bland annat Siemensstadt i Berlin, och den vid tiden aktuella diskussionen om självförsörjande drabantstäder, försågs området med allehanda serviceinrättningar. Vid Telefonplan uppfördes till exempel medborgarhuset Midsommargården 1942-46 med bibliotek och samlingssalar, också detta ritat av Ture Wennerholm.

Sanering och förtätning
På 1960-talet genomfördes ett slags citysanering i miniatyr i Midsommarkransen. Delar av de centrala kvarteren revs för att lämna plats åt ett stort komplex med hyreslägenheter och ett Domusvaruhus. Spårvägen byggdes om till tunnelbana och förlades under jord samtidigt som sträckningen längs Tellusborgsvägen förbi Svandammen lades ned. I övrigt har enbart enstaka förtätning skett genom åren, bland annat med ett ålderdomshem i LM-staden från 1970-talet och ett åldringscenter i kvarteret Kastanjen i början av 1980-talet. Sedan Hägersten blivit egen församling 1957 fick Midsommarkransen en egen kyrka, Uppenbarelsekyrkan, som uppfördes med sitt magnifika östtorn på berget vid Bäckvägen 1959-1961. Arkitekt för kyrkan var Johannes Olivegren.
Midsommarkransen var en gång i tiden ett av Sveriges barnrikaste och befolkningstätaste områden. Barn har med tiden blivit mer sällsynta i stadsdelen, men den speciella, lite styvmoderligt behandlade småstadskaraktären är ännu påtaglig och gör att Midsommarkransen än idag kan sägas leva upp till devisen "förstad i ordets egentliga bemärkelse".

Texten är baserad på boken Stockholm utanför tullarna - Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia förlag 2003. Författare till avsnittet är Olle Nylind.