FARSTA

Farsta

Farsta utgör det främsta exemplet på en ABC-stad i Söderort. Centrum med sitt torg utgör hjärtat av stadsdelen, markerat med rader av höghus. Utifrån Farsta centrum har bostadsbebyggelsen grupperats med allt lägre och lägre höjder - alltifrån de 16-17 våningar höga höghusen vid centrum, till punkthus och skivhus i 7-12 våningar, trevånings lamellhus och längst ut radhus. Några större arbetsplatser är också lokaliserade till stadsdelen som t.ex. Telias och Folksams stora komplex. Gatunätet följer terrängen, som är mycket kuperad med stora bergknallar här och var. Strax nordost om centrum löper en lång dalgång som formats till ett fint parkstråk.

Gård med anor
Farsta var när det byggdes ut under 1950- och 1960-talet ett av de sista stora byggnadsprojekten på i princip jungfrulig mark innanför Stockholms stads gränser. Det är emellertid inte otroligt att det funnits bebyggelse här i trakten redan på vikingatiden, vilket runstenen intill Farsta gård skvallrar om. Gården i sig har anor åtminstone sedan sent 1300-tal. Markerna runt omkring har således brukats i åtskilliga århundraden innan dagens Farsta växte upp. (Eftersom Farsta gård ligger i det område som idag utgör stadsdelen Farsta Strand beskrivs denna inte här - se Farsta Strand).

Södertörns Villastad
Farsta gårds ägor avyttrades vid sekelskiftet och kom att ingå i AB Södertörns Villastad, som bildades 1901 i samband med att Nynäsbanan öppnades för trafik. Man hoppades från exploatörernas sida att de goda kommunikationerna skulle locka till sig många köpare. Men man lyckades inte sälja särskilt många tomter, i alla fall inte i det som utgör dagens Farsta. År 1912 såldes det som återstod av bolagets mark till Stockholms stad "för stadsområdets utvidgande", dock efter en hel del diskussioner då många tyckte att priset, en miljon kronor, var för dyrt för det 645 hektar stora området. En del namn i Farsta berättar än idag om den agrara bebyggelse som fanns kvar ända till dess stadsdelen fick sin nuvarande form. Ekebergabacken har t.ex. fått sitt namn efter Ekberga gård som låg här ännu på 1960-talet och torpet Hästhagen har givit namn åt dagens Hästhagsskolan. Inom stadsdelen Farstas gränser ligger, precis intill Drevvikens strand, Hökarängens gård som i sina äldsta delar är från tidigt 1700-tal.

ABC-staden Farsta
Det skulle dröja ungefär 40 år innan tiden var mogen för att bygga ett modernt Farsta. Det var Sven Markelius som utarbetade den år 1955 antagna generalplanen i vilken riktlinjerna drogs upp för denna nya stadsdel av i princip samma karaktär som Vällingby, vår första så kallade ABC-stad som just då höll på att byggas. Kring ett centrum (C), som i Farsta avsågs betjäna 65 000 människor, skulle det uppföras både bostadsbebyggelse (B) och arbetsplatser (A), i första hand industrier, för att här skapa en helt självförsörjande stadsdel. Arbetet med generalplanen hade påbörjats redan på 1940-talet men det var framförallt att diskussionerna om hur tunnelbanan skulle dras som gjorde att planeringen drog ut på tiden. Kritiska röster framfördes, bl.a. från stadsarkitektens sida, om att "naturvärdena till väsentlig del bliva förstörda" om planerna realiseras i detta "stycke av den vackraste Sörmlandsnaturen". Det fanns också många invändningar mot att etableringen av industriområdena skulle dröja jämfört med bostadsbebyggelsen - precis som skett i Vällingby. Idén med ABC-staden som helt självförsörjande skulle därmed inte kunna realiseras till fullo. Vad kommunikationerna med innerstaden beträffar var Farsta lyckligt lottat. Nynäsbanan fanns ju sedan tidigare och redan 1958 förlängdes tunnelbanan från Hökarängen ut till Farsta.

Farsta centrum
Farsta avsågs således i mångt och mycket bli en efterföljare till Vällingby. Vällingby centrum uppfördes av det kommunala bostadsföretaget Svenska Bostäder, vars erfarenheter därifrån man hade tänkt sig utnyttja i Farsta. När beslutet om Farsta centrum togs 1956 ansåg dock den då rådande borgerliga majoriteten i stadshuset att de enskilda byggföretagen här skulle ges möjlighet att visa ett alternativt byggande. Stadens egna redan ganska långt framskridna planer på centrumanläggningen lades därför på hyllan och uppdraget gick istället till AB Farsta Centrum, ett konsortium bestående av inte mindre än sex byggnadsfirmor med Bygg-Oleba Olle Engkvist AB som drivande kraft.
För projektet anlitade konsortiet samma arkitekter, Backström & Reinius, som stått för utformningen av Vällingby centrum. I Farsta skapade de dock något helt annorlunda. Kring ett långsträckt och något konvext torg renodlade de med den italienska piazzan som inspirationskälla de många centrumfunktioner som här skulle samsas på ett för tiden ovanligt och mycket personligt sätt. Det nya med Farsta centrum var bl.a. att det här fanns flera stora varuhus, med alla typer av varor under ett tak, vilka konkurrerade med rader av småbutiker. Dessutom fanns banker, bibliotek, biograf, teater, kyrka, polisstation och restauranger. När det gällde bilarnas plats i centrum hade det skett en påtaglig förändring sedan Vällingby planerades. Där var antalet parkeringsplatser ganska få. I Farsta däremot lades två stora parkeringsplatser på ömse sidor om centrum enligt amerikanska förebilder, vilket tydligt avspeglar den starka tro på bilismen som växte sig allt starkare vid denna tid.
Butikshusen kring torget har alla en enhetlig höjd, två våningar, vilket ger en stark och sammanhållen rumsverkan. Fasaderna är dock för varje ursprungligt företag individuellt utformade i olika material; armerad betong i "spetsmönster" som avsågs bli Tempo-varuhusens genomgående profil, teakpanel med krenelering av nakna glödlampor, emaljerad alumuniumplåt, rött och gult tegel samt huggen granit. "Varje stor affär har sin melodi liksom köparen har sin", skrev byggmästaren Olle Engkvist. Här skulle kunderna kunna handla i den miljö och den typ av butiker som han trivdes med. Den mera exklusiva karaktären markerades av att NK nu byggde ett filialvaruhus, vilket man inte velat göra i Vällingby. Ingen farstabo hade mer än 600 meter att gå för att komma till centrum, som utgjorde skärningspunkten för stadsdelens huvudgångstråk.
Centrumet invigdes 1960 och kom att väcka stor uppmärksamhet både bland allmänhet och i fackkretsar, även internationellt. En röst kallade den arkitektur som nu såg dagens ljus kring torget i Farsta för "arkitektonisk prostitution", medan andra menade att "den ingav hopp".
I slutet av 1990-talet då flera av de ursprungliga varuhusen lagts ned genomfördes en förnyelse av Farsta centrum under en ägare, det kooperativa KP-fastigheter. Ombyggnaden innebar bl.a. att flera av de stora affärshusen kring torget byggdes ihop till en stor galleria med en passage som går mellan de övre våningsplanen, över själva torget.

Höghusen
Enligt planerna skulle centrum, Farstas hjärta, synas på långt håll genom att markeras med några höghus strax norr respektive söder om Farsta torg. Kritik framfördes från många håll mot planerna att bygga just höghus, en bostadstyp som ansågs olämplig för barnfamiljer och dessutom dyr att bygga. Borgarrådet Hjalmar Mehr framförde i stadsfullmäktigedebatten att "Därtill kommer att man genom en sådan manhattanbebyggelse skulle fördärva Farsta, det kanske vackraste av allt vackert kring Stockholm". Trots denna kritik placerades intill Farstaplan tre 16-17 våningar höga hus, symboliskt framvuxna ur den bergknalle de står på. Arkitekterna Backström & Reinius ritade 1958-59 dessa höghus för HSB i vilka de utvecklade den stjärnform som de arbetat med tidigare, bl.a. i Gröndal. De utanpåliggande balkongerna ger dem en nästan skulptural form. De tre 15-16 våningar höga husen vid Storforsplan, söder om torget, har en betydligt traditionellare form med putsade fasader och indragna balkonger. Arkitekt till det mittersta huset är Björn Näswall, medan de två andra är ritade av Archibald Frid, alla tre med byggåret 1959.

Allmännyttans och kooperativens bostäder
Utanför själva centrum finns grupper med punkthus och skivhus i 7-12 våningar, ofta placerade på höjder, vilket gör dem till mycket påtagliga inslag i stadsbilden. Ännu längre ut tar lamellhus i tre våningar vid. Till skillnad från Farsta centrum var byggherrarna för bostadsbebyggelsen i huvudsak allmännyttiga bostadsföretag som Familjebostäder, Svenska Bostäder och Stockholmshem. Kooperativ som HSB och SKB samt en del privata byggherrar finns också representerade i Farsta. Familjebostäder anlitade här oftast arkitekten Curt Strehlenert, som t.ex. ritade samtliga hus uppe på Molkomsbacken intill centrum. Strehlenert var egentligen knuten till HSB:s arkitektkontor och ritade också den grupp med putsade lamellhus som HSB lät uppföra på Nykroppagatan/Ölmevägen. Svenska Bostäders arkitekt här i Farsta var Sverker Feuk. Det var han som stod för ritningarna till lamellhusen på Kristinehamnsvägen, söder om centrum. De utskjutande balkongpartierna med sidoskärmar av betong har givit husen ett speciellt uttryck. Arkitekt till SKB:s hus på Östmarksgatan i rött tegel är Lars Bryde. Merparten av alla dessa bostadshus började byggas 1957-58. Just kring 1960, då både centrum och större delen av bostadsbebyggelsen var under uppförande, torde byggnadsverksamheten här ha varit som intensivast. Något senare, under senare hälften av 1960-talet, uppfördes intill Farsta sjukhem och ganska isolerat från resten av Farsta ett litet bostadsområde med Stockholmshem som byggherre och Åke Ahlström och Kell Åström som arkitekter. Området rymmer både traditionella lamellhus och loftgångshus med tidstypiska inslag av obehandlad betong.

Privata byggherrar
Backström & Reinius, Farsta centrums arkitekter, är också upphovsmän till den bostadsbebyggelse som kantar gång- och parkstråket strax nordost om centrum. De sex tolvvånings punkthusen i rött tegel med sin säregna takutformning står på rad söder om det medan en lång och mot parken mycket kompakt byggnadsvolym med putsade fasader i rött och grått bildar en skärm mot norr. Med AB Farsta Centrum som byggherre och i samarbete med landskapsarkitekten Walter Bauer har man här skapat ett område där samspelet mellan arkitektur och grönska är mycket påtagligt. Andra arkitekter som bidragit till Farstas bostadsbebyggelse är bl.a. Gunnar Bergentz, Björn Hedvall och Nils Lönnroth.

Rader av radhus
Den lägsta bostadsbebyggelsen, de mer än 500 radhusen, är förlagd till stadsdelens periferi. Merparten är koncentrerad till de västra delarna, grupperad i små områden på ömse sidor om Värmlandsvägen. De allra flesta byggdes under 1960-talets första hälft genom stadens småstugebyrå med Höjer & Ljungqvist som arkitekter. Några uppfördes också av HSB m.fl. Den väl sammanhållna radhusbebyggelsen i Farsta är ett utmärkt exempel på hur radhuset just på 1960-talet slog igenom på allvar som bostadstyp i Sverige.

ABC-stadens arbetsplatser
De farhågor som framfördes om att ABC-stadens många arbetsplatser skulle uppföras betydligt senare än bostadsbebyggelsen besannades. Flertalet av dem kom att ligga i det som idag utgör stadsdelen Larsboda. I själva Farsta placerades en del av Televerkets laboratorier, ett gigantiskt komplex, uppfört under åren 1958-1964. Arkitekt var Bengt Hidemark. Med sina fyra stora i olika färger putsade skivhus, som står uppradade längs Nynäsvägen, och med det 86 meter höga telekommunikationstornet utgör anläggningen ett landmärke i trakten och ett utmärkt exempel på en storarbetsplats i en ABC-stad. Till centrum förlades en annan stor arbetsplats, Folksams kontorskomplex, ritat av arkitekten Yngve Tegnér 1976-77. Det stod färdigt 1965. Folksamhusets fasader av röd granit och kopparklätt tak är en god representant för den individualistiskt utformade arkitektur som slog ut i full blom just i Farsta centrum.

Skolor, daghem och sjukhem
För de tusentals barnen och ungdomarna i Farsta uppfördes det en rad skolor. Hästhagsskolan i öster, inte långt från centrum, var den första som togs i bruk 1960. Arkitekt till denna skola i rött tegel med tydliga 1950-talsdrag var Cyrillus Johansson. Den ljusslammade Västbodaskolan i väster invigdes 1963, Kvickentorpsskolan i norr med sin stora kompakta byggnadsvolym med två innergårdar först 1970. Farsta läroverk, numera gymnasium, beläget precis intill Nynäsbanan stod klart 1963. Många daghem för de mindre barnen finns också insprängda litet här och var i stadsdelen. Några av de allra första i stadsdelen bör särskilt noteras: daghemmen i kvarteren Hammarö, Ålö och Rindö är alla monteringsfärdiga "standarddaghem" från 1959, ritade av stadens fastighetskontor under chefsarkitekt Nils Sterner. För de gamla och sjuka uppfördes under senare delen av 1960-talet Farsta sjukhem, öster om Nynäsvägen och uppe på Ekebergabacken, med vacker utsikt ut över Hökarängens gård och Drevviken.

Texten är baserad på boken Stockholm utanför tullarna - Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia förlag 2003. Författare till avsnittet är Suzanne Lindhagen.