skeppsporträtt, målning

Sjökapten Gustaf Samuel Åberg, Viken påmönstrade som styrman på ”Wanja” den 22 april 1892 i Helsingborg. Efter närmare två år avmönstrade han den 22 februari i Hamburg för att bli befälhavare på briggen ”Vera”, Helsingborg. 1899-1902 var han befälhavare på ”Wanja”, samt 1903-04. Han avmönstrade av okänd anledning i Punta Arenas, Magellans sund. Magellans sund var för dåtidens fartyg mycket svårnavigerat beroende på de svåra väderleksförhållandena, fyrbelysning och utprickning var mycket ofullständig, sjökorten var otillförlitliga. Tidvattenströmmarna var mycket besvärande och kunde vid springtid uppgå till 9 knop vid de trånga passagerna. Det var svårt att finna goda ankarplatser på grund av själva bottens beskaffenhet samt svåra djupförhållanden. Insegling kunde endast ske med den västgående tidvattensströmmen, vilket innebar att ”Wanja” hade omkring 6 timmar på sig för varje förflyttning innan fartyget tvingades ankra igen där det var strömlä och ankringsbart. Misslyckades man med den målsättningen blev situationen snabbt riskfylld. Vid de trängsta ställena är farledsbredden knappt två sjömil, vilket gav små marginaler för misslyckande vid vändningsmanövrer med en råseglare.
Under en resa 1894 från London till Delagoa Bay med L. J. Norrman som befälhavare upplevde man ett möte, som i ett betraktande av den tidens förhållande till sjöss förefaller oförklarligt. Ungefär 2 ½  väst om Kanarieöarna siktade man den 20 maj en slättoppad skonare, som låg och drev med alla segel till. Nyfiket närmade sig Norrman, då situationen ändrade sig i en handvändning. Skonaren befanns vara bemannad med minst 40 man, och Norrman började misstänka, att han hade råkat ut för sjörövare. I alla händelser ansåg han sig ha skäl att tro, att främlingarna hade knivar gömda under kläderna. Då ingen under dylika händelser tilläts komma ombord, hände emellertid ingenting, fartygen skildes åt.
Den 25 november 1916 såldes ”Wanja” till skeppsmäklare A. Svensson m.fl. i Halmstad för
125 000:- sv. kr.
Rederi AB Othalia bildades i Råå i slutet av mars 1915 av följande personer: handlanden Sven Göransson, kontorschef G. H. Dahlgren, sjökapten A. Th. Jonasson, sjökapten A. P. Sundin, sjökapten N. O. Olsson. Den 11/6 1918 inköpte Rederi AB Othalia, Hbg, barkskeppet ”Wanja” för 175 000:-. H. Stenberg ägde största aktieposten och utsågs till huvudredare. Fartyget hade under alla krigsåren sysselsatts mellan östersjöhamnar och Storbritannien. Segelfartyg är särskilt utsatta under ett handelskrig med ubåtar, men ”Wanja” lyckades undgå alla de ökade riskerna trots att det fanns åtskilliga tillbud. Den 21 februari 1921 hölls extra bolagsstämma inom Rederi AB Othalia, Helsingborg, på Råå Hotell. Styrelsen yrkade att företaget skulle gå i likvidation på grund av att aktiekapitalet i sin helhet var förbrukat. Rederiet ägde förutom ”Wanja”, fullriggaren ”Transocean”. Orsaken var det kraftiga prisfallet på fartygen sedan mitten av år 1920. Det var en smärtsam frågeställning stämman tvingades ta ställning till, inte minst på grund av att en del av aktieägare låg i processförhandlingar med företagets styrelse. Efter votering beslöts att Rederi AB Othalia skulle gå i likvidation.
Skeppsmäklare C. G. Carlström (1875-1952), Helsingborg, Laxen 16, Viken, inköpte vid auktion i juli månad 1921 barkskeppet ”Wanja”.

I januari månad 1922 inköptes 17/18 part av ”Wanja” av änkefru Ingrid Carlström för 17 000:- kr. C. G. Carlström inköpte I. Carlströms andel för 9.000:- kr i oktober månad 1927.
Mellan åren 1919 och 1927 sysselsattes ”Wanja” i inskränkt oceanfartyg. Rätt ofta besöktes spanska hamnar där ofta hemfrakten bestod av salt. Det var en tung last, som ett par gånger ledde till kraftiga läckage och haverier. Under barkens andra helsingborgstid var följande befälhavare ombord: 1918-20 sjökapten Olof Bernhard Björk, 1920-26 sjökapten Sven Aug. Svensson, Helsingborg, 1927 sjökaptenerna Janne Nordgren, Carl Andersson, Sven Aug. Svensson och Gust E. Andersson, Brantevik.
I april månad 1928 inköptes ”Wanja” av sjökapten K. Purnas, Pernau, Estland för 15 000 sv. kr. C. G. Carlström kvarstod som fartygets generalagent. Namnet bibehölls oförändrat. Liksom för finländska segelfartyg fanns det fortfarande en marknad för trätransporter.
Då ”Vanja” såldes till utlandet 1928 reducerades den skånska segelflottan till ett enda storsjöskepp; ”Virgo (I), hemma i Kivik.
Den 2 september 1937 avseglade ”Wanja” från Kemi, Finland, med en trälast avsedd för Great Yarmouth, England. I Norra Bottenviken mötte fartyget mycket hårt väder några dygn efter avseglingen. ”Wanja” läckte svårt och ombord beslöt man att söka nödhamn vid Rönnskär. Efter nödtorftig reparation av segel avseglade barkskeppet till Wasa, Finland. Efter ankomsten besiktigades fartyget, vilket ledde till kondemnering.
Under andra världskriget genomgick fartyget reparation och omriggades till tremastad slätskonare samtidigt som hon försågs med hjälpmaskin. Namnet ändrades till ”Jenny”. Mellan 1944-47 var fartyget hemmahörande i Åbo. Under hösten 1947 förliste ”Jenny” i Östersjön.
Modellen tillverkad av skeppsbyggmästaren Thomas Christian Jönsson.

272-66 Barkskeppet ”Vanja”, Helsingborg
Barkskeppet Vanja byggt på Helsingborgs Varf 1892. Helsingborgs varv hade sedan några år vid inhemska leveranser av segelfartyg, åtminstone till en början under fartygets levnad, ägt en andel av nybyggena. Efter 1884 byggdes nio segelfartyg och sju av dessa redades av C. Sylvan i egenskap av disponent för varvet. Bland dessa finns ”Vanja”, men också briggen ”Vera”, skonerten ”Arla” och skonerten ”Frida”. ”Vanja” var varvets sista träfartyg byggt i ek & furu, 399 nettoregisterton, 135 fot lång, 30 fot bred och 14 fot djup. Varvets skeppsbyggmästare hr J. Jönsson hade själv gjort konstruktionen och lett arbetet. 1:e befälhavare var Kapten L. P. Norrman som tidigare fört briggen ”Wera”.
I en tidningsartikel beskrivs sjösättningen ”Ett nytt fartyg af stapeln Det nya fartyg hvarå man härvarande varf under ett par års tid arbetat, gick i går e. m. af stapeln och en sådan tilldragelse erbjuder ju alltid ett skådespel, värdt att se på. Snart förkunnade slagen af arbetarnes släggor mot ”låsarne” – stöttorne – de sista hållhakarne, att det afgörande ögonblicket var inne. Sedan hammarslagen förklingat, tog tyngdlagen ut sin rätt, och kolossen for ljudlöst och snabbt nedåt slipen och ut i hamnen, der den dref upp en fräsande våg framför bogen. I samma ögonblick utvecklade sig den blåa och gula vimpeln på fartyget och visade namnet Wanja, som genast upprepades af hundratals munnar och helsades med ihållande hurrarop af arbetarne inne på varfsgården. Derpå inträdde det kritiska ögonblicket: trossarne spändes som strängar men bestodo profvet, och de fartyg på hvars däck åskådare lätt packade tagit plats vältrade sig ängsligt i den svåra sugningen, så att panik började uppstå. Folkhopen började emellertid snart skingra sig, och en stund senare låg ”Wanja” lugnt och stilla förtöjd vid kajen, nära inloppet till torrdockan…..”, ”… De till ett femtiotal uppgående arbetarne, som varit sysselsatta vid nybygget, blefvo i går efter slutadt arbete dagen till ära af varvsbolaget trakterade med smörgåsar och förfriskningar i den nya maskinverkstaden.”
Fram till år 1914 sysselsattes ”Wanja” i fart mellan Europa – Sydafrika – Västindien – Usa. 1906 tog skeppsmäklare Anders Petter Horndahl, Helsingborg, över som huvudredare fram till 1910. 1910-1916 var sjökapten Paul Persson, Helsingborg, huvudredare.
”Wanja” fördes av: sjökapten L. P. Norrman, Mölleläge 1892-1896, E. A. Corfitzon, Mölleläge 1896-1899, Gustaf Samuel Åberg, Viken 1899-1902, Carl August Möller, Helsingborg 1902-1903, Gustaf Samuel Åberg, Viken 1903-1904, Carl Törngren, Asarum 1904, Joachim Ferd. Nilsson, Jonstorp 1904, Harald Holmgren, Jonstorp 1904-1908, Johan Alfred Svensson, Kalmar 1908-1909, Robert Mårtensson, Vitemölla 1909-1910, Paul Persson, Helsingborg 1910, Anders Persson, Dösarp 1910, Paul Persson, Helsingborg 1910-1911, Hjalmar Sigfrid Olsson 1911-1913, John Robert Svensson, Kåsabo 1913-1916, Johan M. L. Bruce, Råå 1916.