Kashgars basar; krimskrams, juvelerare och antikhandlare, The Bazaar in Kashgar; novelties, jewelers and antique dealers

I Kashgars basar fanns ett rikt utbud av små lockande ting att köpa för stadsbefolkningen eller stadens besökare. Män kunde hitta kortlekar för nöjes skull eller söka igenom antikmarknaden efter gamla mynt, fina snusflaskor eller föremål av eftertraktade stensorter, gärna jade. Man kunde också sälja sådana fynd. Kvinnorna kunde hitta smycken, smink eller ett nyttigt nålbrev. Barnen kunde tigga leksaker.

Den omfattande samling av föremål från Kashgar i västligaste Kina, som missionären Lars Erik Högberg och hans medarbetare systematiskt byggde upp, var avsedd för missionsutställningen i Stockholm 1907.

Avsikten var att visa upp den miljö i vilken missionärerna verkade. Eftersom de, vid sidan av det kristna förkunnandet, närmade sig lokalbefolkningen genom sjukvård och vad man skulle kunna kalla ”utvecklingsarbete” skulle utställningen spegla detta. Den skulle visa att Sinkiangs befolkning var i behov av undervisning, men att man i detta avlägsna hörn av innersta Asien också hade kunskap att bygga på, inte minst inom hantverken.

In the bazaar in Kashgar there was a rich supply of small and attractive things to buy, for those who were living in the town and for visitors. Men would find decks of cards for their pleasure or go through the antique market looking for old coins, nice snuff bottles or artifacts made of desirable minerals such as jade. That kind of find could also be traded. Women would find jewelry, makeup products or a useful set of needles. The children would be begging for toys.

The extensive collection of objects from Kashgar in the most western part of China formed by the missionary Lars Erik Högberg and his collaborators was intended for the mission exhibition arranged in Stockholm 1907.

The aim was to present the working environment of the missionaries. Apart from their Christian evangelization they were getting closer to the local population by way of health care and what could be named “development work”. The idea was to let this be mirrored in the exhibition; to show that the population of Sinkiang was in need of education, and that even in this remote corner of Asia there was existing knowledge to draw on, particularly in the crafts.