STRÖMS KYRKA

1908 genomfördes den första större insatsen sedan byggnadstiden. Den slutna bänkinredningen ersattes av en öppen med bänkar formgivna i nygotik- och jugendstil och det panelklädda tunnvalvet putsades över. När östersundsarkitekten Anders Ekman tjugo år senare anlitades för att genomföra en genomgripande restaurering beklagade han dessa tilltag och lät tillverka nya slutna bänkkvarter med sittbänkarna bevarade. Det tunnvälvda takets putsning lät Ekman ändra under restaureringen 1928-30 och den har trots senare ansatser blivit kvar, idag i flammigt blåmålat utförande.

Ett nytt golv, tillika det som ligger idag, av smala plank lades in sedan trossbotten anordnats. Trossbotten var en i raden av åtgärder som likt i så många andra kyrkor under 1920-talet vidtogs för att värmeeffektivisera kyrkobyggnaden och göra den bekvämare. Hit hör också insättandet av innanfönster till vilka Ekman enligt tidens smak valde antikglas. Vid södra ingången tillfogade Ekman ett invändigt vindfång konstruerat av plank och gestaltat i en stram men dekorerad klassicism. Kyrkan hade som en av de första i länet försetts med elektriska bänkvärmare och nu ordnades elektrisk belysning. Till kategorin funktionella förändringar hör också att vattenledningar drogs till en WC i anslutning till sakristian som omändrades radikalt genom att rummet delades av horisontellt så att ett arkiv kunde inredas på övre planet. Detta medförde en motsvarande uppdelning av fönstret i ytterväggen. Sakristians interiör gavs liksom vindfånget en sval, behärskad och effektfull gestaltning där den öppna spisen och takets tandsnitt särskilt märks. I vindfånget och i det nya golvet i vapenhuset gavs gustasten från Brunflo en framträdande roll.

Församlingen önskade även en förnyelse av det konstnärliga programmet i kyrkorummet och här kom långtgående insatser till stånd. Vid inredningen av kyrkan på 1840-talet svarade Olof Storm för snickeri och snideri och han utförde läktarbarriär, predikstol och altaruppsats. Storms enkla altaruppställning i grått och guld med kolonnflankerad rundbågsöppning och en krönande dekorerad båge som bär en strålsol ändrades. Den teologiskt tydliga och rena altarprydnaden korset med svepduken ersattes av en oljemålning med Kristus i en mandorlagloria utförd av Bengt Hamrén. Ekman lät mura igen de två dörrar till sakristian som flankerade altaret oh placerade den nya ingången bakom altaruppsatsen.

Altarväggens draperade skenperspektiv målades på väv av den erfarne kyrkomålaren Göran Sundins söner 1848. På ett högt brunt postament reser sig på båda sidorna två kopplade kolonner med korintiska kapitäl vars entablement fortsätter upp i den förkroppade taklisten. Däröver reser sig en rundbåge med kassettak varpå två putti håller draperingen. Illusionsmålningen är tämligen smal och avskalad och dominerar därigenom inte väggen som i många andra kyrkor. Draperingen bakom Storms traditionellt utformade predikstol på norrväggen med buktig korg med snidad symbolisk dekor och tofsbehängt ljudtak avlägsnades 1928-30.

Det sena 1920-talets omdaning av kyrkorummet omfattade även en ny placering av ett numera hårt restaurerat senmedeltida altarskåp av Haaken Gulleson och flyttning av den gamla kyrkans altaruppsats från 1700-talet. Den flyttades från södra väggen till en väl synlig plats i tvärgången mittemot sydingången. Ett altarbord tillfördes och arrangemanget kom genom placeringen av en nytillverkad dopfunt i kalksten att tjänstgöra som dopaltare. Den magnifika men delvis oskickligt bättrade rokokouppsatsen har en stor central öppning för en altartavla. Predellan uppvisar en relief föreställande nattvarden. Uppsatsens sidostycken är utsökta med rika sniderier i volut- och akantusform, allt vackert marmorerat i mörka toner. Polykroma är också profilörerna, snidade kvinnofigurer med draperade klädedräkter och religiösa attribut som flankerar verket.

Placeringen av altaruppsatsen för ett av norrsidans fönster och antikglaset i fönstren ändrade ljusföringen i rummet. Det var medvetet gjort och de dova toner som väggar och tak målades i 1928-30 skulle ytterligare bidra till ett stämningsfullt kyrkorum. 1930 års kyrkorum är i stort sett bevarat men färgsättningen upplevdes alltför dyster när Hans Jäderberg vid K-konsult på Frösön drog upp riktlinjerna för 1970-71 års restaurering. Färgerna lättades upp något, väggarna målades varmt grå och altarring och bänkinredning färgsattes ljust och neutralt. Ingen ommålning har senare ägt rum och det invändiga är i huvudsak intakt sedan det tidiga 1970-talet.

Korgolvet är förhöjt, och en flackt sluttande ramp leder upp från mittgången. Korbänkskvarteren i norr och söder är jämnstora och har tre bänkrader bakom en skärm som vänder sig mot väster. I framkant av bänkskärmarna bär kannelerade postament upp två identiska, fint förgyllda ovala nummertavlor med voluter, rosetter och festonger. En snidad dopängel från byggnadstiden står intill predikstolstrappan och är ett relativt sent exempel på den i Jämtland och Härjedalen flitigt förekommande seden. På motsatt sida koret står sedan 1977 en stramt uppbyggd kororgel som en pendang till predikstolen.

Bänkinredningen är uppdelad på fyra kvarter. Gavlarna mot ytterväggarna är öppna och inskärningar i kvarteren finns mot vindfånget och dopaltaret. Mot bakväggen är ett friutrymme där det på norra sidan står ett enkelt sentida altare. De främre bänkskärmarna kröns av snidade skrank från 20-talsrestaureringen. Förebilden torde vara 1700-talslikar men dessa är utförda i konsekvent 1920-talsformspråk med rankor, slingor och stjärnor. Vid mittgången står enkla pyramider som kröns av stjärnor. De är grå och röda och försedda med omisskännlig gyllene 1920-talsornamentik.

Konstnären Paul Jonzes finstilta dekorationsmåleri i fönsternischerna från 1920-talet är utfört i en dovt röd färgskala. Varje nisch pryds av tre medaljonger och enkla konturer har målats för att skapa fält kring dem. Medaljongmålningarna uppvisar olika religiösa motiv, däribland evangelisternas djursymboler.

Kyrkorummets taklist är av trä och rätt diskret profilerad med karniser och stav. Den är bemålad på 1920-talet med grisaillelister och marmorering på ett effektfullt sätt. Mot bakväggen sattes 1970 en enklare odekorerad, ljus taklist.

Ströms kyrkas elektriska belysning är osedvanligt uttrycksfull. Kraftiga glaslampetter ersatte 1970-71 de tidigare från 1928-30. På orgelläktaren sitter tjugotalslampetterna ännu kvar. De är i mässing och ger ett svagt suggestivt ljus. Ljuskronorna i mittgången är imposanta och effekten stegras fram emot koret. En väldig venetiansk glaskrona från 1800-talet hänger i bänkkvarterens främre del och högt i koret ståtar en enorm mässingspjäs som skänktes 1946 till kyrkans 100-årsjubileum. Halogenstavar kompletterar diskret ljuskronornas pendlar.

Läktarbarriären från byggnadstiden har tidstypisk karaktär med framskjutande mittparti och halvkolonner mellan bas och överliggare. Färgsättningen är ljus likt bänkarna men utan marmorering. Barriären bärs upp av välproportionerade toskanska, enfärgade kolonner, varav numera två är synliga i kyrkorummet.

Orgelfasaden är klassiskt välbalanserad med en högre och bredare central del än de två sidställda och de flankerande utskjutande på hörnen. Den snidade dekoren utgörs av växt- och instrumentornamentik, voluter och brinnande urnor. Spelbordet i teak och mahogny är från mitten av 1900-talet. Läktarutrymmet moderniserades delvis vid 1970-talsrestaureringen. På södra sidan bevaras ännu intakta och täta bänkrader på brant lutande gradänger.

Kyrkorummets bakre vägg utgörs av läktarunderbyggnadens stående och laserade, spontade furupanel. Väggen är indelad i svagt markerade fält, och överst sitter en rad på höjden ställda ospröjsade glasrutor med antikglas. Dörren till kyrkorummet är en pardörr med speglar, laserad likt väggen i övrigt och med enkla raka trähandtag.
Läktarunderbyggnaden är en av Hans Jäderbergs många från 1970- och 80-talen i de jämtländska kyrkorna. Liksom fasaden mot kyrkorummet är de funktionellt betingade utrymmena representativa för den tidens lösning på problematiken då man utan större gestaltningsmässiga åthävor inrymde förberedelserum för brudpar, toaletter och klädförvaring. I Ström är dessa tillskott konsekvent genomförda och lätt urskiljbara, av god kvalitet och välbevarade. Hela läktarunderbyggnaden har brun heltäckningsmatta. Den centrala hallen har en öppning in till kapprummet på norra sidan, som mot väster rymmer toalett och städskrubb. Innerväggarna har samma panel som bakväggen mot kyrkorummet och antikglaset återkommer över ingången och dörren till brudkammaren på södra sidan. Rummet är dagsljusbelyst och utrustat med ett altare och en liten kopia av kyrkans altartavla samt ett enkelt soffmöblemang.

I vapenhuset, som nås via en välproportionerad dubbeldörr från 1920-talet, lät Jäderberg panel och dörrar av samma typ som i läktarunderbyggnaden klä skrubbarna som flankerar gången och en glasad panelvägg i liknande utförande avgränsar läktarförrummet från torntrappan.

Ströms kyrka är en fint proportionerad kyrkobyggnad av nyklassisk typ med lanterninkrönt torn i väster och smalare sakristia i det rektangulära långhusets förlängning. Det kom att dröja lång tid, drygt 30 år från beslutet att ersätta den medeltida tornlösa salkyrkan med en ny, innan det nya stora templet invigdes 1847. Stiftsbyggmästaren Simon Geting anlitades för arbetet och presenterade ritningar som genomgick en försiktig revidering av den framstående arkitekten Carl Gustaf Blom Carlsson vid Överintendentsämbetet. Geting lade grunden 1823 men först 1845 restes murarna av gesällen Frans Agathon Lindstein och för timmerarbetet svarade byggmästaren Nils Henning Victor af Trolle. Kyrkoarkitekturen i landet var relativt stabil under perioden och Ströms kyrka är ett i allt väsentligt tidsenligt verk, möjligen med undantag av tornavslutningens utformning.

För mer information se exteriör & interiör beskrivning,

Ströms kyrka är en fint proportionerad kyrkobyggnad av nyklassisk typ med lanterninkrönt torn i väster och smalare sakristia i det rektangulära långhusets förlängning. Det kom att dröja lång tid, drygt 30 år från beslutet att ersätta den medeltida tornlösa salkyrkan med en ny, innan det nya stora templet invigdes 1847. Stiftsbyggmästaren Simon Geting anlitades för arbetet och presenterade ritningar som genomgick en försiktig revidering av den framstående arkitekten Carl Gustaf Blom Carlsson vid Överintendentsämbetet. Geting lade grunden 1823 men först 1845 restes murarna av gesällen Frans Agathon Lindstein och för timmerarbetet svarade byggmästaren Nils Henning Victor af Trolle. Kyrkoarkitekturen i landet var relativt stabil under perioden och Ströms kyrka är ett i allt väsentligt tidsenligt verk, möjligen med undantag av tornavslutningens utformning.

I den harmoniska exteriören framstår tornet med sin klara och logiska uppbyggnad särdeles lyckat. Ingången på dess västfasad har kopparbeslagna dörrar från 1928 med tidstypisk kvadratindelning med smäckra stjärnor och årtalen 1928 och 1846. Dörröppningen har liksom den enkla omfattningen ett flertal fint dragna profiler. Diskret inkomponerad i mittpartiet är en rektangulär rödmålad inskriptionstavla med förgylld text med uppgifter om kyrkans uppförande. Tornet har liksom kyrkan i övrigt hörnlisener. De binds samman av en slät list i bjälklagshöjd. I nästa våning återfinns ett centralt rundfönster med tät spröjsning placerat i en kopparavtäckt nisch med en slät putsomfattning. Rundbågade ljudluckor av jalusityp med smidesräcken vetter åt alla håll.

Tornets undre takfall är kraftigt karnissvängt. En hög smal kvadratisk lanternin i trä med smidesräcken i rundbågnischerna avslutas med slutstenar och tandsnitt under en krönande förgylld korsglob. I takfallen sitter ur med spiror i koppar.

Väggarna är slätputsade i gulvitt ovan en grå sockel. En kraftig, profilerad taklist förmedlar övergången till långhusets sadeltak. Samtliga takytor är sedan 1977 kopparklädda. Långhusfasaderna är rytmiskt indelade med höga rundbågade fönster. Sydfasaden har fyra fönster och en central ingång med överljus. Fönstren har enkla omfattningar i puts. Bågar, karmar och poster är grå och solbänkarna kopparavtäckta. Det är sexluftsfönster med förstärkningsjärn på posterna. Tornets sidofasader har stora rundbågfönster likt långhusets, men på båda sidorna har bågarna bytts ut 1970 vilket utifrån syns genom spröjsarnas avsaknad av profilering och från insidan framstår än tydligare.

Sydentrén har en enkel trappa av granit och en smal dubbeldörr i liv med fasaden. Dörren från tiden kring sekelskiftet 1900 har drag av nyrenässans och är avfärgad i en brun nyans. Ett listverk omfattar den smala dörren och fönstret ovan den.

Östra långhusgaveln är markant bredare än sakristian. Ovanför taklisten är gaveln kopparinklädd. Sakristians tak är valmat brant från långhusets gavelspets och långhustaklisten fortsätter längs sakristian vars fönster på söderväggen markerar att det är två våningar i byggnadsdelen. Mot söder på gaveln sitter en enkel kopparbeslagen dörr i ett rakt valv.

Området kring kyrkan i Ström har sedan medeltiden varit medelpunkten i en väldig men glesbefolkad skogs- och fjällsocken. Den nya kyrkan byggdes med rejäla mått och har svarat upp mot behoven som följt av tätorten Strömsunds tillkomst och kraftiga tillväxt från 1800-talets senare del och en stor del av 1900-talet. Det är emellertid tydligt att krav på funktionella förändringar har medfört moderniseringar och omfattande restaureringar. I det avseendet är kyrkan i Ström representativ för de stora jämtländska socknarnas och tätorternas kyrkors utveckling under 1900-talet. Detta är påtagligt i kyrkointeriören som i hög grad präglas av två tidstypiska restaureringar genomförda under två intensiva kyrkoförnyelseperioder i länet, 1920-talet och 1970-talet.