Gruvområde

Gruvområde, 250x15-80 m (Ö-V), bestående av 2 gruvhål, 1 skärpning och talrika skrotstensvarp.
1) Gruvhål, 13x4-5 m (Ö-V) och intill 7 m synligt djup, etappvis sjunkande och djupast i Ö kanten, från vars synliga bottennivå utgår två orter efter sidoschakt mot N och Ö. Valven i dessa schakt bär möjligen ställvis spår av tillmakning. Botten är belamrad med skräp och ris och beväxt med lövbuskar. Gruvhålet är upptaget direkt i en stor berghäll. Inhägnat av järnstängsel. Silvergruva.
60 m NNÖ om nr 1 på andra sidan väg är:
2) Gruvhål ?, 7 m diam och 1 m dj, i SV delen upptaget direkt i berget, i NÖ delen vattentäckt och beväxt med vattenväxter samt unga lövträd som visar att hålet är igenfyllt.
65 m Ö om nr 1 är en skärpning, 15x5 m (ÖNÖ-VSV) och 0,5 m dj, markerad på fotokartan.
I områdets V och Ö delar är talrika skrotstensvarp, intill 1,5 m h och till större delen övertorvade.
Enligt G Fröman (se nedan) utgör gruvhålet nr 1 det V-ligaste av ett par stora gruvhål och flera skärpningar, numera alla igenfyllda, vilka sträckte sig ca 250 m mot Ö, vilket överensstämmer med det på fotokartan markerade området.
Gruvorna kallades på 1700-talet för de Norrmalmska järngruvorna och förutom järn har sulfid och silver brutits. Gruvan började brytas redan åren 1594-1600, samtidigt som gruvorna i Sjösa och Svärta, och då bröts järn, vilket också bröts på 1740-talet. 1752 kallades gruvan Keysers järngruva. 1786 bröts bly och järn, då var gruvan 11-13 m dj. Nr 1 kallades från år 1784 Gustaf Adolfsgruvan och var 1791 angiven som silvergruva. 1801-1803 var den 18 m dj och en stor mängd silver utvanns till år 1809.