Länsantikvarien Eric Festin och dennes antikvariska resonemang samt tidens smak kom att påverka många jämtländska kyrkorum under 1920- 30- och 40-talen. I ett restaureringsprogram från 1930 påpekar han förvisso att Stuguns sena 1800-talskyrka är ett ovanligt bra exempel på tidens byggande såväl ut- som invändigt. I handlingen framkommer dock flera nedsättande omdömen om delar av inredningen. Det sena 1800-talets överlastade inredningar och industritillverkade snickerier stod inte högt i kurs hos arkitekterna på 1930-talet och Festin kritiserade den rika förekomsten av pärlspontpanel och den förhärskande färgskalan. De dominerande gula och gulbruna nyanserna ansågs okyrkliga och länsantikvariens förslag var att måla om väggar och snickerier i gråare respektive mörkare bruna nyanser och stämma av kulörerna sinsemellan. Arbetet utfördes 1931-32 av Festins vapendragare, konstnären Olof Karlsson. Vid sidan av en något ändrad färgstämning i taket, på den öppna bänkinredningen och övriga snickerier har insatserna lämnat konkreta spår genom att pärlspontfyllningarna på den raka läktarbarriären och på några dörrar doldes med släta skivor.
Att kyrkan är ett helhetsverk som skapats i ett sammanhang av en arkitekt, och dessutom genomgått få förändringar, framträder tydligt genom att profileringar, lister, paneler och dörrar samt färgsättning och materialval i stort är gemensamma för större delen av byggnaden. Pärlspont är tongivande i det brunlaserade tredingstaket. Redan i fönstrens överkant övergår den putsade väggen till en pärlspontpanel som täcker hela de väldiga takytorna. Från den meterhöga panelen högst upp på väggarna sitter konsoler med svarvade knoppar utåt rumsmitten. Konsolerna utgör baser för de bjälkar som rytmiserar taket och utgör en inre del i takstolskonstruktionen. Korsarmarnas takkonstruktion är likadan och i korsmitten bildas då ett kvadratiskt fält där bjälkar går från hörn mot mitt och bildar ett kryss. Konsolerna och bjälkarna sitter tätare vid de utåtgående hörnen mellan långhus och korsarmar. Fyra konsoler pekar därigenom mot mitten och förstärker känslan av att det är byggnadens verkliga centrum.
Konsoler och bjälkar har faser och skärningar i blått och rött och denna tidstypiska träbehandling återkommer på otaliga ställen i byggnaden. De platta bjälktaken i sakristia och under orgelläktare präglas starkt av detta utförande.
Kyrkorummets innertak är inte utpräglat gotiskt men harmonierar väl med stilen. Tydligare är uttrycket av den moderna träbyggnadstekniken som utvecklades under mitten av 1800-talet och där träets egenskaper lyfts fram och dess dekorativa möjligheter utnyttjas. Steget är inte heller långt till nationalromantiskt och fornnordiskt formspråket. Interiören är än mer eklektisk än det yttre och den begynnande jugendstilen får här ett tidigt uttryck i kyrkans utsmyckningsprogram.
Väggarna är slätputsade och målade i en beigegul ton. Längs hela kyrkan, absiden undantagen, löper en fönsterbröstning med imiterad kvaderstensmålning i ljust brunt. I varje sten är en liten bladdekor målad. Ovan kvadrarna löper en i grönt inramad textremsa med svarta frakturbokstäver med anfanger i blått och rött med citat ur Psaltaren.
Dekormåleriet återkommer runt samtliga fönster. Dekoren är lika runt alla fönster i långhuset och i korsarmarnas spetsbågfönster. Den målade bården är indelad i rektanglar där varannan har ett schablonmönster och varannan är odekorerat brunröd. Omfattningarna runt dessa rektanglar är i två nyanser av grönt. Längs bårdens ytterkant sticker eklöv och ekollon ut med jämna intervall, motiv som skulle bli vanligare nästföljande decennier i svensk arkitektur. Eken som ornamentförebild återkommer i delar av absidmålningarna.
Absidens polygonvalv uppvisar intensifierad utsmyckning i form av finstilt måleri. Längs valvkappornas ribbor löper järnekfriser och rytmiskt placerade trepass. Den svagt spetsbågiga tribunalbågen som avgränsar absiden från koret har en textbård med ett citat ur johannesevangeliet. Ovan inskriptionen löper en schablonmålad fris med växtmedaljonger i kvadrater.
Som en pendang till tribunalbågen skapade Ekholm en spetsbågig öppning mellan kyrkorum och tornbyggnaden, vari den 1975 tillverkade orgeln som är väl anpassad i sin arkitektur och färgsättning står. Torndelen av läktaren har ett kryssvalv med en utkragande mittrundel fylld med pärlspont. Rundeln är liksom valvkapporna putsad, rundeln i grått och rött, valvkapporna i brunt med blågrå friser med små trepass. Ribborna är markerade i målningen. Väggarna är beiga som i kyrkorummet. En dryg meter upp är en smal brun mittelbandslist målad och under den är väggen brungrå. Bågöppningen uppvisar enkelt och sofistikerat måleri i originalskick. Bågens målade omfattning mot kyrkorummet uppvisar en rikare ornamentering med platt blomstermönster med tydlig jugendkaraktär. De halva ljusa kronblad man ser har en naturalistisk ådring i sig.
Vid sidan av muralmåleriet är det utsökt glasmåleri som starkast bidrar till kyrkorummets konstnärliga prägel. Arkitekten gav förutsättningar för detta inte minst genom de stora rosettfönstren i korsarmsgavlarna vartill förmögna bönder i socknen senare lät beställa glaskonst från Stockholm. De två rosettfönstren har försetts med identiska glasmålningar där det tydligt står att läsa vem som skänkt dem till kyrkan. Dekoren är polykrom och det finns antydningar till växtmotiv.
Mittfönstret har en figurscen med Jesus som kejsare och Moses med stentavlor mot en kyrkoarkitektur. Färgtonen är mustig och likt i de två flankerande fönstren byggs kompositionen upp av såväl olikfärgade glasbitar som måleri. Mittfönstret bär inskription Stockholms glasmåleri. Sidofönstren är fyllda med polykrom växtornamentik i regelbundet mönster. Det som skiljer dem åt är att i övre spetsen har det södra fönstret ett fyrpass med en uppslagen bok och texten evangelium medan det norra har en kalk mot sädesax. Dessa fina exempel på glaskonst är inte många år yngre än kyrkan och fungerar sedan 1954 som kyrkans altartavla.
Anledningen till att en separat sakristia kom att utföras på 1950-talet var ett missnöje med den befintliga. Likt många samtida kyrkor var sakristian belägen bakom en skärmvägg i undre delen av absiden. Skärmväggen var tydligt gotisk till karaktären och avslutades uppåt i höjd med absidfönstrens nedre kant. Då sakristian rivits tvingades man att måla en bröstning för att ansluta det nu tillskapade altarutrymmet till resten av koret och kyrkorummet. Detta gjordes med enkla fält med bruna och grå toner. Samtidigt beslöt man att måla över schablonmåleriet kring och mellan absidfönstren. I absiden är även intressant att notera att det på insidan av triumfbågen går att beskåda originalfärgsättningen, en mustigt gulbrun kulör.
Den femsidiga altarringen är genombruten och utförd i brunlaserat trä. Knäfallet är lågt och liksom överliggaren täckt i gråblått tyg från 1950-talet. Balustraden utgörs av låga kolonner med gulddekor som bär upp spetsbågar. Altarbordet är ett sargbord med träskiva som nedtill är öppet. Två kolonnpar i en medeltidsinspirerad stil bär upp bordsskivan. Altaret står två trappsteg upp från ringen och ingår i en stram uppställning, med ljusbärare från mitten av 1900-talet och gueridoner, troligen svarvade vid byggnadstiden. På altaret står ett gotiskt inspirerat ciborium från 1950-talet i mässing med duva och två fanerade dörrar med änglar i intarsia.
Koret är sparsamt och sammanhållet möblerat med en dopfunt av trä och vägghängda nummertavlor. De är enkla och bruna med raka överstycken och tidstypiska faser. Tre stora nybarockstolar som har samma kläde som altarring och knäfall står under norra korfönstret.
Predikstolen reser sig från en knippepelare med fyra spetsiga gavlar på norra långhusväggen, just öster om korsarmen. Trappan har sluten barriär med ett odefinierbart bågmotiv medan den satta, kraftfulla och sexkantiga korgen har tydlig renässansprägel med bågmotiv i speglarna. Predikstolen är som kyrkans övriga inredning brunlaserad och korgens och trappans utsida har detaljer målade med guldfärg.
Korsarmarna har fyra bänkrader ställda in mot mitten på ömse sidor om tvärgången. Alla bänkar är av samma typ med konturgavlar utan sniderier och dekor mer än på hörnen som är fasade och målade i rött. Enkla försänkta fält finns på gavlarna mot gångarna. Mot det höjda koret finns bänkskärmar med rundbågmönster likt predikstolstrappans. Mot mittgången avslutas skärmarna av svarvade kolonner med guldmålade spiralkrön.
I korsarmarna görs entré till kyrkorummet genom två identiska vindfång. Dessa är arkitektoniskt uppbyggda i en utpräglad men stillsam gotik. Två glasade dörrar är omfattade av två fialer med knoppar. En stor fronton kröner dörrarna och har såväl växtornamentik som geometrisk målad dekor. De vackra och exklusiva vindfången förstärker genom sin placering under de magnifika rosettfönstren känslan av att det mest intensiva, påkostade och karakteristiska är samlat hit och till korabsiden.
Sakristian som nås via en snedställd hall är närmast monumental med putsade väggar och två spröjsade spetsbågfönster. Även vapenhuset är välgestaltat. 1982 anordnades toalett och städskrubb på vardera sidan av ytterdörren. För att inte inverka negativt på rummet tillverkades spegeldörrar färgsatta likt rummets övriga dörrar och plattgolvet med svarta och ljust gråbeige tiles i fyrkantsmönster lades delvis om för att anpassas till den förändrade golvytan. Tack vare det inramar ännu en fris av plattor ett vackert mönster i rummets mitt. Detta vid tiden moderna och frekvent använda material återfinns även i korsarmarnas vindfång.
Taket är ett bjälktak med ett centralt öppningsbart, kvadratiskt överljusfönster med strukturglas. Fönstret är övertäckt ovanifrån och en armatur är installerad däri. Väggarna är putsade och odekorerade, avfärgade i en brunrosa nyans. Från norr ger två spetsbågfönster utan innerbågar ljus.
Från vapenhuset leder en spiraltrappa leder upp till orgelläktare, som angörs via dörr, och till det plan i tornet varifrån vinden kan nås. Det är en smal och mycket omsorgsfullt utformad spiraltrappa med steg av räfflad kalksten satta i cement. Trapploppets undersida är gråputsad medan mittstolpen och väggarna drar åt gulbeige. Vilplanet vid läktarentrén är av kalkstensplattor, likaså trappavslutningen där ett enkelt men vackert räcke av järnrör med mässingsljushållare finns. Trapphusets tak är av pärlspont som laserats brun och det är lagt i femsidigt utförande med brant lutning.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
