Ask, Box

Behållare (kaioke) med en räfflad yta och nashiji-grund dekorerad med mon (familjemärken) i guldlack. Behållaren användes som en av två behållare för snäckor i spelet kai-awase. Beslag i brons med graverat bladmönster på locket och på de fyra benen. 1700-tal. Gåva av familjen Sten S Ankarcrona.

Det ena familjemärket på sidorna av behållaren föreställer en gunsen, en solfjäder i järn med motiv av en sol som användes av militära ledare för att ge signaler till samurajtrupper). Märket (enligt en gammal lapp på svenska i lådan) tillhör "familjen Satake, daimyô i Akita i provinsen Dewa (Tozama-adel) känd sedan 1100-talet; upphöjdes till markis vid restaurationen".

Familjemärket föreställande ett eklöv, kashiwa, på locket och sidorna tillhör "daimyô-familjen Ômura i provinsen Hizen känd sedan 1100-talet; upphöjdes till vicomt vid restaurationen".

På lapparna som bifogades med behållaren står det att föremålet använts som (en av två) behållare för snäckor i spelet kai -awase. Vissa experter anser dock att den räfflade ytan fungerade som (eng.) "insulation" för matbehållare.
Se Kojien (Iwanami shoten, Shôwa 51), under "hokai", sid. 2029; samt The Shogun Age Exhibition (from the Tokugawa Art Museum), 1983. Se även Patricia Salmon, A Guide to Japanese Antiques (1976), sid.38-39. Louise Virgin

Bland tidsfördriven i de högre klasserna fanns spel där man valde, jämförde eller sammanfogade t ex olika dikter, bilder, eller som i snäckspelet snäckor. Utsidan av snäckan är bevarad naturlig, men insidan målad med olika motiv. Sedan ska man ungefär som i memory para ihop de två snäckhalvorna. Asken är dekorerad med två olika familjevapen (mon). Det ena familjevapnet (solfjädern) tillhör sannolikt ätten Satake, känd sedan 1100-talet och i tjänst som länsherre (daimyo) i Kubota (Akita). Efter Meiji-restaurationen 1868 fick några familjemedlemmar titlarna markis, viscount och baron.

Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas klacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.

Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794-1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH

Ask med lock av lackerat trä, från Japan. Asken är cylinderformad och står på fyra ben. En sidensnodd sitter fästad i underdelen och knyts över locket så att asken blir bärbar. Den är dekorerad i metallpuderlack och har familjevapen, mon, på utsida och lock. Metallbeslag på fötter och lock.

Rätt nummer: OM-1996-0040.

Box used (probably) as one of two containers for clam shells used in the shell-matching game (kai-awase). Gold lacquer on wood (maki-e, "pear-skin pattern" (nashiji), metal fittings and silk cords.18th C. H 20 cm, Diam 17 cm. Gift of the family of Sten S Ankarcrona.

Upper-class pastimes included games in which the players chose, compared or joined together, for example, different poems, pictures or, as in this game, shells. The outside of the shell is still in its natural state, but the inside is painted with different motifs. The two halves of a shell then have to be matched, in roughly the same was as in Memory. The box is decorated with two famliy coats of arms (mon). One of them (the fan) probably belongs to the Satake clan, known since the 12th century and serving as feudal lords (daimyo) in Kubota (Arita). After the Meiji restoration in 1868 some members of the family were awarded the titles of marquis, viscount and baron.

(Based on the text for the exhibition catalogue Japan. Artefacts and images tell the story. 2011).