och, elddon, jakt, bältesgehäng, gehäng

Om bältesgehäng:

Till samernas bälte hör alltid diverse gehäng och redskap, ett slags ”survial kit”, med saker som är viktiga att ha till hands under vandringarna ute i vildmarken. Dessa är en vanlig kniv, en stor huggkniv, en pung med eldon och torrt fnöske, ett syställ, ett kruthorn (om man ska ut och jaga med gevär) och en sked, samt en dryckeskosa.

Bältesgehänget, består av en ring (guottadahak(-a), guoddahat) som är fäst vid bältet och som de ovan nämnda sakerna knyts fast på. Guoddahat är en karvad ring av horn eller gjuten i mässing. Ofta har den ett sol- eller vädersträckstecken, alternativt ett andedjur inne i ringen.

Det tillhörande systället, består av ett nålhus (nallogoatte) med nål och sentråd, en syring av läder eller metall (suormmagoatte) och sax (skarret) med läderskydd (skarretskuoppo). (För detaljerade skisser se Elgström, 1922: 293, 295.)

På nålhuset hänger det ofta och skramlar små ringar av mässing. Samma sorts mässingringar kan också vara fastsydda på vissa av läderpungarna. (För information om guoddahats och mässingringarnas religionssymboliska betydelse, läs Saga du Nords bok Trolltrummans hemlighet. En socialantropologisk rekonstruktion av samernas förlorade naturreligion.)

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
personliga föremål
tillbehör
bältesgehäng

Referenser:
Ossian Elgström Karesuandolapparna, Åhlén & Åkerlundsförlag: Stockholm, 1922.
Saga du Nord Trolltrummans hemlighet. En socialantropologisk rekonstruktion av samernas förlorade naturreligion. Maj 2010, manuskript. U.a.

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog, VKM Göteborg, 2010)

Om bössan:

De tidigaste beläggen om att det fanns skjutvapen (lodbössor) i samisk ägo kommer från Torneus och Lundius som beskrev 1670-talets Torne och Kemi, respektive Ume Lappmarker. Ume samerna hade köpt bössorna i Norge. Trots eldvapnen fanns dock pilbågen och armborsten kvar i bruk i de flesta lappmarkerna ännu på 1800-talet och särskilt fjällsamerna var kända som skickliga pilbågsskyttar. (Fjellström, 1985: 181-185)
Elgström skriver omkring 1916-1919: ”När det ännu fanns vildren att jaga, jagade Karesuandosamerna med flintalåsgevär, de s.k. ”lodbössorna”, ett gevär med mycket liten kolv. Numera äro dock alla sådana gevär bortlaggda. Vildrenen är utrotad och tamrenen tar lappens hela tid i anspråk.” De samer som ännu hade bössor använde dem huvudsakligast till fågeljakt. (Elgström, 1922: 315f.)

Lodbössan eller flintalåsgeväret laddades med löst krut som hälldes genom pipmynningen. Därefter trycktes en blykula ner samma väg med hjälp av en lång stång. (”Lod” är ett gammalt ord för bly.)
Gnistan som tänder krutet åstadkoms med en flintflisa som slår mot ett litet eldstål. Denna tändanordning kallas flintalås. Under 1800-talet ersattes konstruktionen av en metallhane som slog mot en liten knallhatt, en liten plåtkopp fylld med ett explosivt ämne. Sådana mynningsladdare användes i Sverige ännu på 1930-talet, varefter även de sista ersattes av gevär med patroner. (Ryd, 2007: 251)

För djupgående och levande kunskaper om jakten och djurlivet ur ett samiskt perspektiv, läs: Yngve Ryds bok ”Ren och varg. Samer berättar”. Natur och Kultur: Stockholm, 2007. ISBN 978-91-27-02685-8.

Relaterade sökningar:

Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
redskap och utrustning
renskötsel
jakt
bältesgehäng
skinntillverkning
handel och varuutbyte

Bössa: 1939.56.0011, Tillbehör: 1939.70.0095 (jaktbälte), 1939.56.0012 (bältesgehäng till bössa).

Referenser:

Yngve Ryd ”Ren och varg. Samer berättar.” Natur och Kultur: Stockholm, 2007. ISBN 978-91-27-02685-8.
Ossian Elgström, Karesuandolapparna (1916-1919, Åhlén & Åkerlund: Stockholm, 1922. Finns på VKMs bibliotek.
Phebe Fjellström, Samernas samhälle i tradition och nutid. Nordstedts: Stockholm, 1985: 181-185. Finns på VKMs bibliotek.

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010)

Om jakten:

Samerna var ursprungligen jägare och samlare, med en naturreligion som hade ritual och restriktioner som var ämnade att skydda djurbeståndet, och därmed även gruppens egen överlevnad, i en väldigt ömtålig ekologisk miljö.

Vildrensguden, Mjandasj, satte sig i sin renskepnad på bakbenen och talade till jägaren mitt emot honom: ”Var det inte jag, Mjandasj, som lagt bågen i människans hand och lärt er hur man jagar vildren? Men nu har ni blivit listiga och bryter mot alla regler. Ni gör konstiga angrepp och skjuter från alla håll och vi vet inte var det fasansfulla kommer ifrån. Vildrenen hör åska men vet inte varifrån jägaren skickar den. Vi är rädda för att äta och vi är rädda för att leva. Nu tar jägaren inte bara en vaja, utan många och det på en enda lyckad jaktdag.” Men jägaren bara skrattade och skröt över sin slughet och framgång. Då sade Mjandasj: ”Nu när du inte längre skonar sarvar och vajor, Mjandasjs barn, kommer det inte att bli någon mer vildrensjakt!” Så sade renguden. Och så blev det! (Tjarnoluskij, 1993: 31)

Samerna har sedan så långt tillbaka som 1300-talet varit skinn och pälsleverantörer till stora delar av Europa. Exporten gick på 1300-talet mest genom uppköpare som kom med båt till Nordnorge och såldes via Bergen till England. Förutom ren och älghudar, sålde de framförallt de på den tiden mycket efterfrågade pälsarna av ekorre och ädelpälsar som hermelin, mård, sobel, räv, utter, bäver, lo, samt även någon järv, varg och björn. (Fjellström, 1985: 181-185) De samiska ädelpälsarna, som hermelinen, kom säkert att pryda en och annan av Europas stora kungar, istället för att i en ekologisk balans livnära de arktiska rovdjuren. Den kommersiella jakten gjorde inte ens stopp inför uttern och bävern, som i den gamla samiska religionen hade varit fridlysta då de ansågs vara nåjdens heliga djur.

Det var en kombination av befolkningstillväxt, kolonisering, kristendom (som satt de gamla jakttabuna ur spel), samt den nämnda kommersen, som åstadkom en överexploatering av viltbeståndet och rubbade den ömtåliga balansen i naturen. En av följderna blev att vildrensbeståndet till slut utrotades. Idag finns inge vildrenar kvar. Därmed tog vildrensjakten slut, precis som guden Mjandasj hade förutspått!

Som en följd av vildrenens drastiska minskning under medeltiden övergick allt fler samer till renskötseln och började föda upp renar istället för att jaga dem. (Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM, 2010)

För mer om renguden Mjandasjs betydelse i den samiska kosmologin läs Saga du Nords "Trolltrummans hemlighet. En socialantropologisk rekonstruktion av den förlorade samiska naturreligionen" (Maj, 2010, manuskript under arbete.)

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
redskap och utrustning
jakt
bössa
skinntillverkning
handel och varuutbyte

Björn-spjut: 1939.70.0023 och 1939.70.0024.
Varg-spjut: 1939.70.0174, 1939.70.0177.
Bössa: 1939.56.0011, 1948.21.0077, Tillbehör: 1939.70.0095 (jaktbälte), 1939.56.0012 (bältesgehäng till bössa). m.fl.

Referenser:
Phebe Fjellströms bok Samernas samhälle i då och nutid. Nordstedts: Stockholm, 1985. ISBN 91-1-853222-5. Finns på VKM’s bibliotek.
Tjarnoluskij, Vladimir. Den vilda renen, Ájtte, Jokkmokk, 1993