INGÅR I VÄLLINGBY CENTRUM

Vällingbys uppmärksammade 1950-talscentrum är till stora delar uppfört på ett däck av betong över tunnelbanespåren och lastgator till butikerna. Centrumdäcket är bebyggt med i huvudsak låga byggnader som innehåller många olika butiker och kontorslokaler. Karakteristiskt är uppbyggnaden med flera affärskvarter där många butiker av olika storlek ligger sida vid sida och där husen har breda skärmtak så att kunderna kan gå torrskodda på gånggatorna däremellan. Tunnelbanans station mynnar mittemot det största butikshuset.

Centrumanläggningens kulturella byggnader: Bibliotek, biograf, medborgarhus, ungdomsgårdsbyggnad och kyrka är samlade i väster, delvis utanför centrumdäcket. I början av 1960-talet kompletterades centrumanläggningen med ett parkeringshus, placerat i dess nordöstra utkant, invid Solursgången.

Utemiljön består av smala gator och flera torgytor som vidgar sig med sittplatser, fontäner och plats för torgstånd. Torgytornas beläggning av gatsten i olika kulörer lagda i cirkulära mönster är karaktäristisk för Vällinby centrum. Från de delvis bilfria ytorna löper stråk ut mot stadsdelens alla bostadsområden.

Vällingby är landets mest omtalade stadsdel bland 1950-talets alla folkhemsomården och har fungerat som förebild för både inhemska och utländska arkitekter och planerare. Tanken om ABC-staden (Arbete, Bostad, Centrum) som en satellitstad långt från innerstaden lanserades här och fick efterföljare i bland annat Farsta. Vällingby var tänkt att vara navet i ett förstadsområde från Blackeberg i öster till Hässelby strand i väster. Här hade centrumanläggningen, områdets storcentrum som skulle betjäna även de andra stadsdelarnas invånare, en central roll. Service- och butiksutbudet skulle vara omfattande och stadsplaneförfattaren Sven Markelius var noggrann med att verkligt kvalificerade arkitekter skulle stå för byggnadsutformningen. Lika viktigt som det kommersiella var det kulturella och i Vällingby uppfördes i anläggningens ena del fristående biblioteks- biograf- medborgarhus- och ungdomsgårdsbyggnader av arkitekterna Sven Backström & Leif Reinius och S:t Tomaskyrkan av Peter Celsing.

Backström & Reinius ritade även huvuddelen av de ursprungliga affärs- och kontorshusen som uppfördes under 1953 och 1954 då centrum under uppmärksammade former invigdes. Ett undantag finns dock: Som ett led i att förlägga arbetsplatser till stadsdelen och undvika en på dagen slumrande sovstad förlades det allmännnyttiga bostadsföretaget AB Svenska Bostäders huvudkontor hit, ritat av företagets chefsarkitekt Hjalmar Klemming. Svenska Bostäder hade i samtliga 1950-talsprojekt vid sidan av kyrkan både funktionen av byggherre och byggmästare då företaget byggde i egen regi.

Både de kommersiella och kulturella byggnaderna var djärvt gestaltade och ytterst moderna i funktion och materialval. Inslaget av neonskyltar och tidstypiska material som glasmosaik var stort. Tunnelbanestationen från mitten av 1950-talet, ritad av Magnus Ahlgren, hade fasader av korrugerad eternit och aluminiumfönster. Tunnelbanan var själva förutsättningen för en stadsdel så långt från Stockholms innerstad och centrum är byggt på en överdäckning av tunnelbanespåret. Torget, Vällingbyplan, med gatsten och fontäner i cirkulära mönster har blivit mycket uppskattat och är enligt den ansvarige arkitekten Erik Glemme inspirerat av italienska piazzor.

Under 1960-talet byggdes centrum ut med flera nya kontors- och affärshus och ett parkeringshus. Arkitekter var Svenska Bostäders arkitektkontor och Wilhelm Boijsen & Dag Efvergren. På 1970-talet fortsatte utbyggnaden i mindre skala med två nya kontorshus uppförda efter ritningar av Svenska Bostäders arkitekt Gunnar Andersson.

1980- och 90-talen innebar renoveringar och upprustningar och i viss mån problem för butikerna att stå sig i konkurrensen med senare anlagda köpcentra. För att stärka Vällingbys position genomförs kraftiga om- och nybyggnationer i centrum from 2004 och några år därefter.