Källna kyrka

Kyrkobyggnaden från 1872 består av ett långsmalt långhus, en femsidigt avslutad absid i öster och ett kvadratiskt västtorn. Kyrkan står sannolikt på grundmurar av sten, på vilka ligger ett bottenbjälklag av betong. Sockeln är gjord av bredfogad, huggen natursten som via en något utkragande fotgesims av cement övergår till dager-murarna av oputsat, handslaget tegel. Det är schatterat i rött, gult och brunt och murat i kryssförband med gråvita åsfogar. I murverket syns olika fogkompletteringar, tydligast kring fönsterblecken och på tornets övre del där samtliga åsfogar gjorts om 2014 ner till en nivå under långhusets taknock. Vittrade eller saknade stenar i tornmurverket har ersatts med infärgat bruk. Långhusets- och absidens fasader indelas av murade strävpelare. Kring takfoten löper en tandsnittsgesims. Tornmurarna smyckas av hörnlisener, en droppstensgesims längs takfoten och försänkta putsade klöverkors.

Kyrkan har tre entréer; huvudingången via vapenhuset i tornet, en prästingång till absiden och en dörr till den ena handikapptoaletten. Västportalen är tresprångig, spetsbågig och omgiven av ett ögonbryn med lesbisk kymation. Ovanför frisen sitter en minnestavla över kyrkans tillkomstår. I portalen sitter en raktäckt pardörr från 1988, utvändigt klädd med lackad, snedställd ekpanel. Trycket är av äldre modell. Ovan dörren finns ett spetsbågigt överljus med dekorativ gjutjärnsspröjsning i form av stjärnor, tre- och fyrpass med delvis blåtonat glas. Absiddörren av okänd ålder är raktäckt och klädd med stående, brunmålad smal träpanel. Dörren till toaletten är sannolikt ursprunglig, uppbyggd av ramverk med i mitten snedställd pärlspontad rödbrun panel och med typisk gotisk beslagning i form av svarta smidda nyckelskyltar, drakformade gångjärn och hörnjärn. En betongramp från 2001 leder upp mot dörren.

Långhuset, absiden och tornet belyses av spetsbågiga fönster med tvåsprångiga omfattningar. fattningar. Bågarna i original är gjorda av svartmålat gjutjärn och insatta i murverket. Spröjsverket består nederst av två rektangulära fält med rombisk spröjsning, överst samma slags masverk som i västportens överljus. Innerbågar saknas. Solbänkarna är avtäckta med kopparplåt, delvis förnyad 2014, som fogats mot teglet.

I tornet finns i varje väderstreck två kopplade, spetsbågiga ljudluckor med tvåsprångiga omfattningar krönta av ögonbryn. Ljudluckorna är byggda av stående brädor och är utvändigt klädda med liggande, brunmålad panel.

Hela kyrktaket är täckt av kopparplåt. Den ärgade plåten över långhusets sadeltak och absidens tälttak är från 1991, lagd i skivtäckning med jämna tvärfalsar. Tornspirans plåt förnyades 2014 och har ännu kvar sin kopparröda nyans. Dess tvärfalsar är inbördes förskjutna. Även avvattningen och alla plåtavtäckningar är av koppar.

Vår kunskap om Källnas äldsta kyrkliga historia är förhållandevis begränsad. Den medeltida kyrkan var byggd med långhus och ett förlängt, rakt avslutat kor i öster. Murarna var kalkade och taket täckt med omväxlande järn- och kopparplåt. I väster fanns ett torn från 1824, som sannolikt hade ersatt en fristående klockstapel. Interiört fanns murade kryssvalv över de äldre delarna, och ett brädtunnvalv över östförlängningen. När kyrkklockorna ringt för sista gången 1870 revs kyrkan till grunden, och inventarierna auktionerades ut. Dopfunten, två kyrkklockor, ett dopfat och ett skåp togs till vara till den nya kyrkan.

De första ritningarna till den nya kyrkan togs fram av en lokal byggmästare. De bearbetades, som brukligt var vid tiden, av Överintendentsämbetet och dess arkitekt Ludvig Hedin. Han var 2:e arkitekt vid ämbetet, och deltog i denna roll i om- och tillbyggnaden av runt 100 kyrkor runt landet. I Skåne har han bl.a. även ritat kyrkorna i Västra Hoby och Södra Åby. Under åren 1863-1898 var Hedin därtill stadsarkitekt i Stockholm. Hans ritningar visar på en tidstypiskt nygotisk kyrka med oputsat tegel-murverk i fasaderna, strävpelare och spetsbågiga fönster. Dispositionen var traditionell med västtorn och ett brett, enskeppigt långhus avslutat i öster av en absid. Invändigt föreslogs ett cementgolv, vitmålade väggar och ett grått innertak med synligt sparrverk och mellanliggande pärlspontad brädpanel. Koret skulle avskiljas från absiden med ett skrank, och framför detta skulle altarprydnaden, ett naket kors, placeras.
När kyrkan stod klar 1872 hade man gjort vissa avvikelser från Hedins handlingar; dels hade man hade ändrat kyrkans längd- och breddförhållande, dels ersatt det nakna trätaket med en reveterad, vitmålad konstruktion där listverken betonades med grå färg. Förändringarna måste anses ha varit till det sämre arkitektoniskt; kyrkan fick ett mycket långsmalt kyrkorum, likt det den lokale byggmästaren föreslog, och det välbearbetade innertaket ersattes av en mindre elegant lösning. På så sätt fick man plats för flera besökare, samtidigt som man sparade pengar på det komplicerade taket.

Kyrkan fick tidigt, liksom många andra samtida tegelbyggnader, tekniska problem. Vatten trängde ofta in i murverken eller kring de smäckra gjutjärnsfönstren. När domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin besökte kyrkan 1905 märkte han, att väggarna var fuktangripna och föreslog att interiören borde omputsas, målas och kvaderdekoreras. Vidare ville han att cementgolvet ersattes av kalksten - som han oftast förordade i sina renoveringar - och att det reveterade taket höggs ned och sparrverket iståndsattes. Bänkarna borde utbytas och predikstolen, altarväggen och orgeln nytillverkas.

1920 ersattes yttertakets ursprungliga skiffer med galvaniserad, gråmålad plåt. 1936 täcktes tornet med kopparplåt i skivformat.

Wåhlins förslag kom aldrig till utförande, men kom delvis istället att realiseras under Oscar Perssons renovering 1939. Han var verksam i Landskrona och en ofta anlitad arkitekt vid kyrkorenoveringar i trakten. Nu lades golven i gångar och kor om med tegelplattor, och bänkkvarteren fick ett upphöjt trägolv. Slutna bänkar sattes in och predikstolen målades av Pär Siegård. I väster byggdes en orgelläktare, och under denna avdelades en del av långhuset till sakristia och pannrum. Till sist sågs färgsättningen över; bl.a. målades korskranket grått och sakristians väggar och valv ljusblåa.

Nästa stora renovering ägde rum 1967 under ledning av domkyrkoarkitekten Torsten Leon- Nilsson. Orgelfasaden, bänkarna och predikstolen målades. Väggarna och innertaket, vars fält kläddes med väv, avfärgades i vitt och absidgolvet täcktes av en matta. Korskranket togs bort, så att absiden frilades, och altartavlan fick en ny ram. En ny sakristia anordnades i dåvarande väntrummet under orgelläktaren.

1984 renoverades tornspiran av Forsberg& Wikerstål arkitektkontor. Takplåten förnyades, avvattningen gjordes om, takstolen reparerades och murverket sågs över.

1990- 91 gick kontoret vidare med att renovera taket över långhus och absid. Ny takplåt lades, underbrädningen ersattes och ny avvattning installerades.

1998 insattes nuvarande ytterdörr i tornets västfasad.

2001 avdelades en del av pannrummet till två handikapptoaletter. Den ena nås från kyrkan, den andra utifrån via en ny handikappramp.

2009 restaurerades kyrkan invändigt av Restaurator AB. Målsättningen med arbetet var att tydliggöra kyrkans ursprungliga karaktär och arkitektoniska uttryck. Detta innebar, att den då grönblå absiden återfick den blå nyansen från 1939, att absidens matta togs bort och att altarkorset återplacerades på altaret. Altartavlan fick åter en ny ram och hängdes upp i långhuset. Lister och gesims i långhusets- och absidens tak gråmålades liksom ögonbrynet ovan triumfbågen i ursprungliga grå färger, medan man valde att behålla väven som täckte fälten mellan listverken. Såväl bänkarna, altaret, predellan, orgelfasaden som läktarbarriären förbättringsmålades i mer enhetliga toner.

De senaste arbetena gjordes 2014 under ledning av Epcon KPA Konsult. Tornets takstomme sågs över, koppartäckningen gjordes om och stenarna i tornets ytterväggar fogades om ända ner till långhustaket. Långhusets fönsterbleck byttes mot nya.