WALDEMARSUDDE

Enligt ett dokument ägdes Waldemarsön 1352 av Sankta Clara kloster. Karl Knutsson bytte till sig ön vid 1400-talets mitt, varefter den var i kronans ägo. Från 1700-talet benämndes ön även Djurgården, delar av ön var då i enskild ägo. Waldemarsudde var "det äldsta någorlunda väl bebyggda bostället på Waldemarsön". Under större delen av 1700-talet och 1800-talet användes området för industriella verksamheter. Kvar från denna tid finns kvarnen som togs i bruk för linoljetillverkning 1785, och det gamla bostadshuset som byggdes på 1780-talet. Det var prins Eugens sommarbostad från 1892.
Prins Eugen förvärvade dispositionsrätten till Waldemarsudde 1899 och lät uppföra slottet 1903-05 efter ritningar av arkitekten Ferdinand Boberg. Galleriet uppfördes efter Bobergs ritningar 1913 och tillbyggdes 1945. Boberg stod även för ritningarna till den år 1901 uppförda personalvillan, den år 1905 uppförda grindstugan samt för ombyggnaden av den äldre kvarngården. Prins Eugen testamenterade Waldemarsudde till staten vid sin död 1947. Året därpå öppnades Prins Eugens Waldemarsudde som museum.
Slottet är uppfört i tre våningar med en entresolvåning, numera kansli. Fasaderna är slätputsade, norrfasaden har en sluten karaktär, utmärkande är de stora ateljéfönstren i vindsvåningen och entréns loggia med stenkolonner. Fasaden mot söder öppnar sig mot Saltsjön med tre stora fönsterpartier. Byggnaden är intimt komponerad med terrasser mot vattnet och skulpturpark, med det av Eugen ritade Rundtemplet.
De representativa rummen är förlagda i söder, prinsens privata rum och tjänstebostäder är förlagda mot norr. Här finns även ateljén med dess förrum för färgberedning. Eugen och Boberg hade ett nära samarbete, efter Eugens anvisningar och önskemål ritade Boberg byggnaden "inifrån och ut". Även Galleriet ritades efter Eugens anvisningar.

KÄLLOR: Förslag till skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet, 1993-07-06. Beteckning 5390/92
Vård- och åtgärdsprogram, Statens Fastighetsverk 1998