Termen "servett" härstammar från 1300-talet, i betydelsen ett tygstycke eller papper som användes vid måltiderna för att torka läpparna eller fingrarna och för att skydda kläderna.Ordet härstammar från senmedelengelskans nappekin, från fornfranskans nappe (bordsduk, från latinets mappa), med suffixet -kin.
En "servett" kan också hänvisa till en liten trasa eller handduk, till exempel en näsduk på dialektal engelska eller en näsduk på skotsk.
"Servett" kan också vara en förkortning för "sanitetsbinda".
Servetter förekom redan hos romarna. Sammanfattningar av servetthistoria säger ofta att de gamla grekerna använde bröd för att torka sina händer. Detta antyds av en passage i ett av Alciphrons brev (3:44) och några kommentarer av korvförsäljaren i Aristofanes pjäs Riddarna. Brödet kallas i båda texterna för apomagdalia, vilket helt enkelt betyder bröd från insidan av skorpan, känt som smulan, och inte speciellt "servettbröd". Servetter användes också under antikens romartid.
En av de tidigaste referenserna till bordsservetter på engelska dateras till 1384–85.Under medeltiden infördes seden att erbjuda matgäster att före måltiden torka av händerna på ett handkläde. Under själva måltiden fick nederdelen av bordsduken användas för ändamålet. En period infördes långsmala servettdukar som lades i knät på flera intillsittande matgäster. Bruket av servett infördes på 1400-talet (under Karl VII av Frankrike). Eftersom man då alltjämt tog maten med fingrarna, byttes servetterna ut flera gånger under måltidens lopp.
Kring mitten av 1500-talet blev gängse bruk att förse gästerna med individuella servetter, efter sed hos Erik XIV:s hov. Till en början lades den över vänster arm eller axel och ner mot knäet, men allteftersom bruket av kråsklädnad spred sig anbringades servetten knuten under hakan i stället. På 1800-talet fäste herrarna servetten i västen och det var först på 1900-talet som dess plats allmänt blev att läggas i knäet.