SKÖLVENE KYRKA

År 1843 uppfördes på platsen för Skölvene gamla kyrka en ny gemensam kyrka för Skölvene och Norra Säms församlingar, men kallad Skölvene kyrka. Ursprungligen ville man även ha inlemmat Hovs församling, men så blev det inte. Socknarnas tre små medeltida kyrkor var alla förfallna och det skulle bli billigare med en kyrka än tre. Man skulle dessutom få gudstjänst varje söndag i "sin" kyrka istället för var tredje. En entreprenörsauktion hölls i Häljarps gästgivaregård i februari 1842 som vanns av pastor Fredrik Sundler i Sotared. Eventuell arkitekt är här okänd, men till viss del påminner östväggen om den i Hudene kyrka från 1856 med dörrarna, grisaillemålningarna och den stora altartavlan krönt av en rundbåge. Timmer, plank och bräder fick inte köpas på längre än tre mils avstånd från kyrkan, kalk skulle hämtas från Vilske Kleva och mur- och taktegel av bästa sort vid Nohlhaga eller Hjälmareds tegelbruk. Skölvene gamla kyrka revs sommaren 1842. I Säm hölls auktion på kyrkans innanrede men innertaket, predikstolen, altaret och klockstapeln med kyrkklockan räddades. En av de medeltida dopfuntarna flyttades med till den nya kyrkan och det medeltida altarskåpet från Skölvene gamla kyrka bevarades. Norra Säms illa medfarna predikstol från 1600-talet ställdes på den nya kyrkans vind, varifrån den flyttades till Hovs kyrka vid 1930-talets mitt. Kyrksilvret från Säm tillvaratogs också, vilket var skänkt av Catarina Bielke på Sämsholm under 1600-talet. Likaså en tysk metallkrona med dubbelörn och lejonhuvud, som sades vara ett krigsbyte från 1600-talet. En kyrkklocka från 1726, gåva av baron J. D. von Köhler, från Norra Säms kyrka placerades också i tornet. Norra Säms kyrka var troligen från 1100-1200-talet och den fick förfalla. 1932 vaknade intresset för den igen och man lät renovera ruinen. 1989 startades där en förening som skall arbeta med ruinen och annan kulturminnesvård.
I maj 1843 lades hörnstenarna till nya kyrkan i Skölvene med sittplatser för 400 personer. Inrednings- och målningsarbetena anstod till året därpå och kyrkan kunde sedan invigas, alltså 1844. Djurclous reseberättelse från 1860-talet angav att i denna kyrka, som många andra, fick dopfunten utgöra fot för predikstolen. 1877 genomfördes en genomgripande renovering. Golvet av kalkstenshällar täcktes med trägolv. I bänkkvarteren var det enbart stampat jordgolv. Interiören målades om och altartavlan tillkom, samt en bild på var sida altaret vilka togs bort vid restaureringen 1911. De förut släta predikstolsfyllningarna försågs med enkla skurna emblem. 1894-95 skulle en orgel installeras och därför byggdes läktarbarriären ut, vilken förut varit rak. Orgeln tillverkades av Johannes Magnusson i Göteborg som varit lärling till Molander, den kände orgelbyggaren Söderlings efterträdare. Magnusson byggde drygt 80 orglar 1888-1911. 1895 lämnade församlingen det medeltida altarskåpet och två medeltida skulpturer till Borås museum. 1906 gjordes en större reparation med målning vilken renderade årtalet på en flöjel. Även sommaren 1911 vidtogs reparationer då fasaden putsades om. Rappningen hade lossnat till större delen på tornet, kyrkans och sakristians yttermurar. Kyrkan saknar granitsockel och var uppförd på jordens stengrund med olämpligt murbruk så putsproblem hade gett upphov till många lagningar. Fönsteröppningar och solbänkar lagades. Vapenhusets jordgolv cementades och rummet reparerades. Sakristians brädgolv var anfrätt så jordfyllningen togs bort och nytt trägolv lades. Kyrkväggarna kalkades ljusgula och inredningen målades om. Vid en inventering 1920 betecknades bänkinredningen som "modern", vilket bör innebära att den möjligen tillkommit vid renoveringen 1894, eller kanske snarare 1906 eftersom årtalet på flöjeln borde antyda en större förändring.
1925 ansökte man om att installera elektrisk belysning men ärendet drog ut på tiden eftersom ritningar till armaturen först skulle godkännas. Detta nonchalerades och 1926 hade installationen gjorts utan tillstånd. Byggnadsstyrelsens arkitekt inspekterade resultatet och ville åtminstone byta ut orgelarmaturen, som han fann helt undermålig. Omkalkning av väggarna pågick vid besöket.
1932 skedde en omfattande renovering av arkitekt Axel Forssén. Kyrkan hade före renoveringen en utbyggnad mitt på läktarbröstningen med skråställda sidor, altarskrank med dörrar till sakristian på båda sidor i öster samt hästskoformad altarring, 19 rader i vart bänkkvarter och kamin mitt på sydsidan. Lågtrycksånga installerades så kaminerna togs bort och ett pannrum byggdes under sakristian med nedgång utifrån i sydöst. Eftersom skorstenen från pannrummet murades på sakristians östra vägg fick fönstret där utvändigt bli blindfönster. Bänkarna byggdes om och fick nytt övergolv i kvarteren, nya innanfönster tillkom och hela interiören målades om. Sakristian fick nytt fönster i söder, höjt golv som oljemålades rutigt och ingången fick innerdörrar så ytterdörren gjordes utåtgående. Nummertavlorna flyttades ut från sin position tätt intill kordörrarna. Församlingen ville ha tillbaka de kormålningar som tidigare funnits i målade nischer, föreställande Moses och Johannes döparen med änglar över deras huvuden. Arbetet med att försöka få fram de gamla målningarna misslyckades. Inga spår av dem fanns och därtill förstördes schabloneringarna från 1911. Kyrkomålare Johansson i Skövde gjorde därför, under tidspress, i samråd med Forssén kartonger till nya kormålningarna i tempera, med de gamla som förebild. Figurerna gjordes mindre än förlagorna för att inte vara större än dem i altartavlan. Forssén var nöjd och tyckte de hade ett högre värde än de äldre. Han trodde inte det skulle spela någon roll för Riksantikvarieämbetet, eftersom kyrkan var från 1843 och att inga spår av de äldre målningarna fanns. Men ämbetet var av annan åsikt och gav reprimander emedan arbetet borde ha utförts av från dem godkänd konservator. Brevväxling i ärendet skedde in på 1933. Ämbetet hade bedömt målningarna som ursprungliga utifrån fotografier (men de tillkom högst sannolikt 1877) och framhöll att de var karaktäristiska för sin tid och väl proportionerade. Forssén och Johansson menade att enda skillnaden var att pilastrarna förenklats, figurerna hade givits något modernare hållning med "korrektare teckning". Ämbetet menade då att man utan tillstånd varken återställt det gamla eller gjort ett för samtiden karaktäristiskt nytt tillskott till kyrkans utsmyckning, men målningarna fick vara kvar eftersom församlingen enligt Forssén ville det.
1953 kalkades fasaderna om. När en klockstapel skulle uppföras vid Norra Säms kyrkoruin återfördes 1955 mellanklockan från 1726 dit och Skölvene kyrka fick istället en ny mellanklocka. 1956 gjordes ett förslag till invändig ommålning som lämnade dekoren i kor och fönsternischer i behåll. De senare "bättrades" och förnyades delvis, enligt invigningstalet. Nytt tegelgolv lades i vapenhuset. Ny yttertrappa anskaffades. 1943 återtogs en stor Kristusskulptur i trä från ett krucifix, sannolikt från 1400-talet som lades i sakristian. Skulpturen konserverades nu och placerades på södra långhusväggen på ett nytillverkat kors. Eftersom det är utformat som ett stort triumfkrucifix har det förmodligen tillhört Skölvene medeltida kyrka då Norra Säms kyrka inte hade någon triumfbåge.
1972 vidtogs vård och underhåll av exteriören. Fasaderna avfärgades, fönstren reparerades och putslagningar på sockeln och solbänkarna utfördes med cement. Tornluckorna tjärades, trägesimser runt tornet reparerades och målades liksom andra snickerier. Takrännor och stuprännor av koppar sattes upp. 1976 studerade konsthistorikern Torkel Eriksson dopfunten utifrån att den uppvisar en figurscen som enligt honom saknar motsvarighet i nordisk medeltidskonst. Scenen visar en djävulsgestalt fjättrad vid en stolpe med en mindre nedböjd skallig gestalt med kors i händerna över ett föremål liknande en stor skål som avslutas med en bred repstav upptill. I sammanhang med övriga bilder på cuppan tolkade Eriksson det som om det handlar om dopvattnets årliga välsignande i äldre tider, "Benedictio fontis", som innehöll ett moment av exorcism, riktad mot sådana andar som tänktes husera i vattnet. Tolkningen stödde därmed Jonny Roosvals liknande tolkning från 1913.
1980 installerades en kororgel med en fasad som liknande den gamla orgelns som stod kvar på läktaren. 1984 gjordes läktarunderbyggnader med kapprum och stolförråd på södra sidan och handikapptoalett på norra sidan. Fyra bänkrader togs bort under läktaren.
Ods och Skölvene pastorat slogs ihop vid 1980-talets slut. En renovering av kyrkan påbörjades i oktober 1988 och stod klar i februari 1989. Interiören ommålades i liknande kulörer och fick nya förgyllningar, golvet behandlades och nytt värmesystem installerades. År 2000 genomförde Smedmans orgelbyggeri i Lovene en orgelrestaurering som varit obrukbar i 20 år. Magnussonorgeln är helmekanisk med stumma pipor och befanns vara i stort sett ursprunglig med orörd intonation. Efter restaureringen bedömdes orgelverket kunna brukas i 100 år till.

Skölvene kyrka är en nyklassicistisk kyrka med rektangulärt långhus med stora rundbågade fönster och lanterninförsett torn i väster samt en liten sakristia tillbyggd i öster mot den raka östväggen. Koret är omarkerat. Lanterninen är öppen och iögonenfallande, hög och slankt utformad. Portar finns i tornet åt väster och i sakristian åt norr. I sydöst är en källarnedgång med gjuten betongtrappa till en källardörr under sakristian. Trappan täcks av en lutande plåtskiva med handtag.

FASAD - Fasaderna täcks av kc-spritputs sannolikt från 1911 eller senare med riklig mängd singelstor ballast målade vita 1972 troligen med silikatfärg. Runt kyrkan finns en pågjuten betongsockel från 1972 som kragar ut cirka en decimeter, högre i öster där marken sänker sig. Åt söder har grunden många ventilgluggar från 1911 och på södra sidan är det en utbuktning på mitten. På tornfasaden anas också det buktande murverket under putsen. Tornet har stora rundbågade ljudöppningar på alla fyra sidor med ljudluckor i par av brunsvart oljemålat trä med välvda läkter och plåtbleck nedtill i grunda smygar med plåtavtäckta stensolbänkar. Luckorna är inåtgående och öppningen täcks av nät. Åt söder och norr finns små gluggar under ljudöppningarna. Över tornporten sitter en något indragen rektangulär, liggande, gul stenplatta, troligen sandsten, med förgylld inskription och kyrkans byggnadsår, 1843. Fasaden är slätputsad runt stenen. I nordväst finns ett runt hål med ventil från toaletten. I västfasaden sitter parvisa öglor för uppställning av porten. Under sakristians östfönster och mot långhusets östfasad på norra sidan står en gravsten. Över sakristidörren sitter en sentida glasklotsarmatur.

FÖNSTER - Fönstren renoverads 1972. Snickerierna är målade med en matt gråvit färg och spröjsarna är plana och av trä. Varje långsida har fyra rundbågade, grunda, raka fönsteröppningar med blyplåtstäckta solbänkar av röd kalksten som 1972 fick en pågjutning av cement. De når ett stycke utanför fasaden. De rundbågade femluftsfönstren är kopplade och ytterbågarna har skruvats fast på senare tid. Fönstren har korspost och en tvärpost i bågen och varje luft är spröjsad till sex rutor med gammalt glas. Vissa lufter är öppningsbara och har maskinslagna hörnbeslag samt olika typer av gångjärn från sent 1800-t eller senare. Tornet har åt väster på tredje våningen ett runt fönster spröjsat till åtta rutor runt en mittcirkel med en liten solbänk lik de andra. Därunder, på andra våningen, sitter en lunett med 12 rutor och solbänk. Sakristian har ett fönster åt öster och ett åt söder. Det östra är ett rundbågat treluftsfönster med T-post där de raka lufterna är spröjsade till åtta rutor och bågen till sex rutor. Åt söder sitter ett rundbågat, öppningsbart enluftsfönster från 1932 eller senare med smalare spröjsar runt sex rutor och kupade maskinslagna hörnbeslag.

PORT - Tornporten är en svartfärgad (tjärad?) pardörr, troligen ursprunglig, med rak ovankant och profilerad fiskbenspanel upptill och liggande profilerad panel nedtill i en stickbågig smyg grund smyg. Ena dörrbladet har en smidd romboid nyckelskylt kring ett stort nyckelhål med pik samt en smidd dragring med tre knutor i ett tunt, brett, bladliknande fäste prytt med dubbla åsar. Smidet kan vara återanvänt från äldre dörrar. Nött gammal tröskel. Dörren sitter i den kraftiga karmens innerliv men överljuset sitter i ytterlivet och är spröjsat till en rad med sex gamla glasrutor. Framför porten ligger en nyare lågerhuggen, räfflad, stenhäll från 1956 med försänkt skrapgaller. Sakristians enkla dörr sitter också i en stickbågig smyg och har likadan utformning men ett snedställt smitt gammalt handtag och en rund nyckelskylt med låskläpp samt spolformat mässingsvred. På dörrbladet sitter en avrinningsplåt nedtill och under dörren en ny plåtskoning. Tre trappsteg av röd kalksten.

TAK - Långhus och sakristia har sadeltak med tvåkupigt lertegel och kraftigt profilerad taklist nyligen täckmålad mörkbrun. Östra långhusnocken har en tretungad flöjel med årtalen 1843 och 1906 utstansade. Nära sakristians östnock sitter en tegelskorsten och längst ut en flöjel med årtalet 1843. Lanterninen är nästan lika hög som tornfasaden och utgör tornets tak. På ett mycket flackt pyramidtak har den sitt fyrsidiga postament med fasade hörn och smitt staket med krusiduller. Därifrån reser sig den öppna lanterninen med samma form som postamentet och fyra rundbågade öppningar. Runt bågarna och över hörnen löper en smal, något utkragande list. En profilerad taklist sitter mot det utskjutande taket som bär ett spetsigt, kort åttasidigt torntak krönt av kors på kula. Allt täcks av ärgad kopparplåt i skivtäckning med i huvudsak jämna falsar. Hängrännor och stuprör är från 1972 och av kopparplåt.