OVIKENS PRÄSTGÅRD

HISTORIK OCH BYGGNADSBESKRIVNING

Följande historik baseras på den prästgårdsinventering Jämtlands läns museum (Jamtli) gjorde 1996 (opublicerad), Anna Elmén Bergs avhandling Fem ödekyrkor i Norrland från 1997, Pilgrimstid av Sven Olofsson m.fl. från 1997 samt på muntliga uppgifter av Helge Sivertsson, Oviken.

Ovikens prästgård ligger mitt i Ovikens kyrkby, mitt emellan socknens gamla och nya kyrka. Prästgården byggdes i början av 1860-talet enligt ritningar som godkänts 1862. Huvudbyggnaden är uppförd i en och en halv våning i en timrad stomme (eventuellt restimmer). Vid sekelskiftet 1900 var fasaden reveterad, men 1901 fick huset sin nuvarande liggande fasspontpanel. Panelen är vitmålad. Byggnaden är täckt med ett rött tegelimiterande plåttak. Taket är av modell sadeltak med en frontespis ovanför huvudentrén. Entrésidan domineras av den imponerande verandan i två våningar med sina relativt strama lövsågeridekorationer. På husets norra gavel finns en köksförstuga, som tillkom ca 1920.

År 1937 genomfördes en större renovering, då bl.a. alla fönster byttes. Samtidigt grävdes en källare med nedgång från köksförstugan. Prästgårdens interiör bär spår av olika tidsepoker. En del snickerier, som dörrar, foder och lister är ursprungliga, medan annat bär spår av ombyggnaden 1937 och ombyggnader på 1970- och 80-talen. Planlösningen är relativt ursprunglig. Fram tills för några år sedan nyttjades byggnaden som kyrkoherdebostad och expedition.

Intill huvudbyggnaden finns en bakstuga/bryggstuga, som uppfördes vid samma tid som själva prästgården och har en välbevarad interiör. Bakstugan är byggd i en våning med inredd vindsvåning. Trappan upp till vinden är inrymd i ett femkantigt påbyggt trapphus. Fasaden är klädd med liggande panel, motsvarande huvudbyggnaden. Taket är täckt med tegel.

Inom skyddsområdet ligger ytterligare tre byggnader, som inte omfattas av särskilda skyddsbestämmelser. Norr om prästgården finns ett dubbelgarage byggt på 1980-talet med en färgsättning och fasadpanel som anknyter till prästgården. Mitt emot prästgården, idag inom en egen fastighet och därmed utanför skyddsområdet, ligger den f.d. arrendatorsbostaden. Strax sydost om bostadshuset, och innanför skyddsområdet, ligger en rödmålad träbyggnad med stora fönster på gaveln mot prästgården, som enligt uppgift uppfördes någon gång under 1950- eller 60-talet. Byggnaden har använts som förråd av församlingen.

Strax söder om prästgården ligger ett f.d. härbre, som på 1940-talet flyttades till platsen och då byggdes om till scoutstuga för KFUM-scouterna. Församlingen upplät marken och var med och finansierade verksamheten. Ovikens kyrkoherde var föreningens ordförande. Under 40-talet var scoutverksamheten som livligast i Oviken med många medlemmar. För några år sedan fattade de få kvarvarande medlemmarna i föreningen beslutet att scoutstugan bredvid prästgården skulle upplåtas för barnverksamhet i Oviken, och därmed upphöra som scoutlokal. Då aktualiserades också en försäljning av byggnaden.

Vid tiden för prästgårdens uppförande, under mitten av 1800-talet, pågick diskussionerna om den gamla kyrkans framtid som bäst. Ovikens gamla kyrka uppfördes 1758-63, delvis på murar från en äldre medeltida kyrka, som byggts ut under 1500-talet. Redan under byggtiden på 1700-talet noterades att kyrkans södra vägg var dess svaga punkt. Kyrkobyggnadens tekniska status blev sedan en följetong, vilket till slut resulterade i att kyrkostämman 1894 beslutade att en helt ny kyrka skulle byggas. I Oviken var alltså inte en växande befolkning anledningen till att en ny och större kyrka kom att uppföras, som i många andra socknar, utan i stället frågetecken kring kyrkans byggtekniska kondition.

Den nya kyrkan ritades av arkitekt Gustaf Hermansson och invigdes som socknens nya gudstjänstlokal 1906. Kyrkan är en treskeppig, nygotisk tegelbyggnad med torn och polygonalt kor. Den ståtliga kyrkan syns vida omkring över Storsjöbygdens grannsocknar, vilket man sannolikt var väl medveten om vid byggandet av kyrkan. Även om den gamla kyrkans tekniska status var det formella skälet till det nya kyrkobygget, var säkerligen estetiska aspekter också av betydelse. Vid tiden för den nya kyrkans invigning hade dock nygotiken hunnit bli omodern. Den gamla kyrkan kom därför snabbt att uppvärderas och dess tid som ödekyrka att bli kort.

Redan strax innan den nya kyrkans invigning uppmärksammades den gamla kyrkan av nationella myndigheter. Det ifrågasattes bl.a. om dess tekniska kondition verkligen var så dålig. Den nya kyrkan ansågs dessutom allmänt malplacerad och olämplig i det jämtländska klimatet och landskapet. Under de följande decennierna blev iståndsättningen av den gamla kyrkan en riksangelägenhet hos flera centrala myndigheter. Också flera kulturpersonligheter, däribland arkitekten Ferdinand Boberg, engagerade sig i frågan. Pengar till en restaurering samlades in, vilken kunde påbörjas 1932. År 1935 återinvigdes den gamla kyrkan som socknens huvudkyrka vid en storslagen kyrko- och hembygdshögtid. Två år senare var det också dags för en uppfräschning av prästgården, som renoverades och delvis byggdes om.

Många äldre kyrkor uppvärderades och iståndsattes i början av 1900-talet, men beslutet i Oviken att överge den nya sockenkyrkan och återinviga den gamla, var drastiskt och i det närmaste unikt i ett nationellt perspektiv. Även den nya kyrkan kom dock sedan att uppvärderas. Omkring 1970 genomfördes en restaurering som syftade till att bevara kyrkan. Men den återfick aldrig sin status som församlingens huvudkyrka och används idag bara sommartid.

Under äldre tid var Ovikens pastorat ett av de större och viktigare pastoraten i Jämtland. En av 1500-talets kyrkoherdar var landsprosten Erik Andersson som genomdrev reformationen i Jämtland. En minnessten över ”Jämtlands reformator” finns uppställd vid gamla kyrkan. Ovikens kyrka var under medeltiden även en viktig anhalt för pilgrimer på väg till Nidaros. År 1515 utlovade den svenska ärkebiskopen i ett brev 40 dagars avlat till dem som besökte Ovikens helgade kyrka ”för fromhets eller pilgrimskaps skull” under vissa namngivna kyrkliga högtidsdagar ”och där åhör mässor, firar eller låter fira, skänker eller låter skänka utsmyckning eller på något annat sätt räcker en hjälpande hand till denna kyrkas byggande och underhåll eller som går runt denna kyrka och dess kyrkogård under fromma böner till Gud för alla Kristi trognas själar, rikets goda tillstånd och för freden”.

Sedan årsskiftet 2007/2008 ingår Ovikens församling i Södra Jämtlands kyrkliga samfällighet. Prästgården står tom sedan sista kyrkoherden i Oviken, som innehade ämbetet i ca 30 år, flyttade ut för några år sedan.

KÄLLA: Beslut – Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Jämtlands län, 2009-09-10, Dnr 432-5625-08

HISTORIK OCH BYGGNADSBESKRIVNING

Följande historik baseras på den prästgårdsinventering Jämtlands läns museum (Jamtli) gjorde 1996 (opublicerad), Anna Elmén Bergs avhandling Fem ödekyrkor i Norrland från 1997, Pilgrimstid av Sven Olofsson m.fl. från 1997 samt på muntliga uppgifter av Helge Sivertsson, Oviken.

Ovikens prästgård ligger mitt i Ovikens kyrkby, mitt emellan socknens gamla och nya kyrka. Prästgården byggdes i början av 1860-talet enligt ritningar som godkänts 1862. Huvudbyggnaden är uppförd i en och en halv våning i en timrad stomme (eventuellt restimmer). Vid sekelskiftet 1900 var fasaden reveterad, men 1901 fick huset sin nuvarande liggande fasspontpanel. Panelen är vitmålad. Byggnaden är täckt med ett rött tegelimiterande plåttak. Taket är av modell sadeltak med en frontespis ovanför huvudentrén. Entrésidan domineras av den imponerande verandan i två våningar med sina relativt strama lövsågeridekorationer. På husets norra gavel finns en köksförstuga, som tillkom ca 1920.

År 1937 genomfördes en större renovering, då bl.a. alla fönster byttes. Samtidigt grävdes en källare med nedgång från köksförstugan. Prästgårdens interiör bär spår av olika tidsepoker. En del snickerier, som dörrar, foder och lister är ursprungliga, medan annat bär spår av ombyggnaden 1937 och ombyggnader på 1970- och 80-talen. Planlösningen är relativt ursprunglig. Fram tills för några år sedan nyttjades byggnaden som kyrkoherdebostad och expedition.

Intill huvudbyggnaden finns en bakstuga/bryggstuga, som uppfördes vid samma tid som själva prästgården och har en välbevarad interiör. Bakstugan är byggd i en våning med inredd vindsvåning. Trappan upp till vinden är inrymd i ett femkantigt påbyggt trapphus. Fasaden är klädd med liggande panel, motsvarande huvudbyggnaden. Taket är täckt med tegel.

Inom skyddsområdet ligger ytterligare tre byggnader, som inte omfattas av särskilda skyddsbestämmelser. Norr om prästgården finns ett dubbelgarage byggt på 1980-talet med en färgsättning och fasadpanel som anknyter till prästgården. Mitt emot prästgården, idag inom en egen fastighet och därmed utanför skyddsområdet, ligger den f.d. arrendatorsbostaden. Strax sydost om bostadshuset, och innanför skyddsområdet, ligger en rödmålad träbyggnad med stora fönster på gaveln mot prästgården, som enligt uppgift uppfördes någon gång under 1950- eller 60-talet. Byggnaden har använts som förråd av församlingen.

Strax söder om prästgården ligger ett f.d. härbre, som på 1940-talet flyttades till platsen och då byggdes om till scoutstuga för KFUM-scouterna. Församlingen upplät marken och var med och finansierade verksamheten. Ovikens kyrkoherde var föreningens ordförande. Under 40-talet var scoutverksamheten som livligast i Oviken med många medlemmar. För några år sedan fattade de få kvarvarande medlemmarna i föreningen beslutet att scoutstugan bredvid prästgården skulle upplåtas för barnverksamhet i Oviken, och därmed upphöra som scoutlokal. Då aktualiserades också en försäljning av byggnaden.

Vid tiden för prästgårdens uppförande, under mitten av 1800-talet, pågick diskussionerna om den gamla kyrkans framtid som bäst. Ovikens gamla kyrka uppfördes 1758-63, delvis på murar från en äldre medeltida kyrka, som byggts ut under 1500-talet. Redan under byggtiden på 1700-talet noterades att kyrkans södra vägg var dess svaga punkt. Kyrkobyggnadens tekniska status blev sedan en följetong, vilket till slut resulterade i att kyrkostämman 1894 beslutade att en helt ny kyrka skulle byggas. I Oviken var alltså inte en växande befolkning anledningen till att en ny och större kyrka kom att uppföras, som i många andra socknar, utan i stället frågetecken kring kyrkans byggtekniska kondition.

Den nya kyrkan ritades av arkitekt Gustaf Hermansson och invigdes som socknens nya gudstjänstlokal 1906. Kyrkan är en treskeppig, nygotisk tegelbyggnad med torn och polygonalt kor. Den ståtliga kyrkan syns vida omkring över Storsjöbygdens grannsocknar, vilket man sannolikt var väl medveten om vid byggandet av kyrkan. Även om den gamla kyrkans tekniska status var det formella skälet till det nya kyrkobygget, var säkerligen estetiska aspekter också av betydelse. Vid tiden för den nya kyrkans invigning hade dock nygotiken hunnit bli omodern. Den gamla kyrkan kom därför snabbt att uppvärderas och dess tid som ödekyrka att bli kort.

Redan strax innan den nya kyrkans invigning uppmärksammades den gamla kyrkan av nationella myndigheter. Det ifrågasattes bl.a. om dess tekniska kondition verkligen var så dålig. Den nya kyrkan ansågs dessutom allmänt malplacerad och olämplig i det jämtländska klimatet och landskapet. Under de följande decennierna blev iståndsättningen av den gamla kyrkan en riksangelägenhet hos flera centrala myndigheter. Också flera kulturpersonligheter, däribland arkitekten Ferdinand Boberg, engagerade sig i frågan. Pengar till en restaurering samlades in, vilken kunde påbörjas 1932. År 1935 återinvigdes den gamla kyrkan som socknens huvudkyrka vid en storslagen kyrko- och hembygdshögtid. Två år senare var det också dags för en uppfräschning av prästgården, som renoverades och delvis byggdes om.

Många äldre kyrkor uppvärderades och iståndsattes i början av 1900-talet, men beslutet i Oviken att överge den nya sockenkyrkan och återinviga den gamla, var drastiskt och i det närmaste unikt i ett nationellt perspektiv. Även den nya kyrkan kom dock sedan att uppvärderas. Omkring 1970 genomfördes en restaurering som syftade till att bevara kyrkan. Men den återfick aldrig sin status som församlingens huvudkyrka och används idag bara sommartid.

Under äldre tid var Ovikens pastorat ett av de större och viktigare pastoraten i Jämtland. En av 1500-talets kyrkoherdar var landsprosten Erik Andersson som genomdrev reformationen i Jämtland. En minnessten över ”Jämtlands reformator” finns uppställd vid gamla kyrkan. Ovikens kyrka var under medeltiden även en viktig anhalt för pilgrimer på väg till Nidaros. År 1515 utlovade den svenska ärkebiskopen i ett brev 40 dagars avlat till dem som besökte Ovikens helgade kyrka ”för fromhets eller pilgrimskaps skull” under vissa namngivna kyrkliga högtidsdagar ”och där åhör mässor, firar eller låter fira, skänker eller låter skänka utsmyckning eller på något annat sätt räcker en hjälpande hand till denna kyrkas byggande och underhåll eller som går runt denna kyrka och dess kyrkogård under fromma böner till Gud för alla Kristi trognas själar, rikets goda tillstånd och för freden”.

Sedan årsskiftet 2007/2008 ingår Ovikens församling i Södra Jämtlands kyrkliga samfällighet. Prästgården står tom sedan sista kyrkoherden i Oviken, som innehade ämbetet i ca 30 år, flyttade ut för några år sedan.

KÄLLA: Beslut – Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Jämtlands län, 2009-09-10, Dnr 432-5625-08

HISTORIK OCH BYGGNADSBESKRIVNING

Följande historik baseras på den prästgårdsinventering Jämtlands läns museum (Jamtli) gjorde 1996 (opublicerad), Anna Elmén Bergs avhandling Fem ödekyrkor i Norrland från 1997, Pilgrimstid av Sven Olofsson m.fl. från 1997 samt på muntliga uppgifter av Helge Sivertsson, Oviken.

Ovikens prästgård ligger mitt i Ovikens kyrkby, mitt emellan socknens gamla och nya kyrka. Prästgården byggdes i början av 1860-talet enligt ritningar som godkänts 1862. Huvudbyggnaden är uppförd i en och en halv våning i en timrad stomme (eventuellt restimmer). Vid sekelskiftet 1900 var fasaden reveterad, men 1901 fick huset sin nuvarande liggande fasspontpanel. Panelen är vitmålad. Byggnaden är täckt med ett rött tegelimiterande plåttak. Taket är av modell sadeltak med en frontespis ovanför huvudentrén. Entrésidan domineras av den imponerande verandan i två våningar med sina relativt strama lövsågeridekorationer. På husets norra gavel finns en köksförstuga, som tillkom ca 1920.

År 1937 genomfördes en större renovering, då bl.a. alla fönster byttes. Samtidigt grävdes en källare med nedgång från köksförstugan. Prästgårdens interiör bär spår av olika tidsepoker. En del snickerier, som dörrar, foder och lister är ursprungliga, medan annat bär spår av ombyggnaden 1937 och ombyggnader på 1970- och 80-talen. Planlösningen är relativt ursprunglig. Fram tills för några år sedan nyttjades byggnaden som kyrkoherdebostad och expedition.

Intill huvudbyggnaden finns en bakstuga/bryggstuga, som uppfördes vid samma tid som själva prästgården och har en välbevarad interiör. Bakstugan är byggd i en våning med inredd vindsvåning. Trappan upp till vinden är inrymd i ett femkantigt påbyggt trapphus. Fasaden är klädd med liggande panel, motsvarande huvudbyggnaden. Taket är täckt med tegel.

Inom skyddsområdet ligger ytterligare tre byggnader, som inte omfattas av särskilda skyddsbestämmelser. Norr om prästgården finns ett dubbelgarage byggt på 1980-talet med en färgsättning och fasadpanel som anknyter till prästgården. Mitt emot prästgården, idag inom en egen fastighet och därmed utanför skyddsområdet, ligger den f.d. arrendatorsbostaden. Strax sydost om bostadshuset, och innanför skyddsområdet, ligger en rödmålad träbyggnad med stora fönster på gaveln mot prästgården, som enligt uppgift uppfördes någon gång under 1950- eller 60-talet. Byggnaden har använts som förråd av församlingen.

Strax söder om prästgården ligger ett f.d. härbre, som på 1940-talet flyttades till platsen och då byggdes om till scoutstuga för KFUM-scouterna. Församlingen upplät marken och var med och finansierade verksamheten. Ovikens kyrkoherde var föreningens ordförande. Under 40-talet var scoutverksamheten som livligast i Oviken med många medlemmar. För några år sedan fattade de få kvarvarande medlemmarna i föreningen beslutet att scoutstugan bredvid prästgården skulle upplåtas för barnverksamhet i Oviken, och därmed upphöra som scoutlokal. Då aktualiserades också en försäljning av byggnaden.

Vid tiden för prästgårdens uppförande, under mitten av 1800-talet, pågick diskussionerna om den gamla kyrkans framtid som bäst. Ovikens gamla kyrka uppfördes 1758-63, delvis på murar från en äldre medeltida kyrka, som byggts ut under 1500-talet. Redan under byggtiden på 1700-talet noterades att kyrkans södra vägg var dess svaga punkt. Kyrkobyggnadens tekniska status blev sedan en följetong, vilket till slut resulterade i att kyrkostämman 1894 beslutade att en helt ny kyrka skulle byggas. I Oviken var alltså inte en växande befolkning anledningen till att en ny och större kyrka kom att uppföras, som i många andra socknar, utan i stället frågetecken kring kyrkans byggtekniska kondition.

Den nya kyrkan ritades av arkitekt Gustaf Hermansson och invigdes som socknens nya gudstjänstlokal 1906. Kyrkan är en treskeppig, nygotisk tegelbyggnad med torn och polygonalt kor. Den ståtliga kyrkan syns vida omkring över Storsjöbygdens grannsocknar, vilket man sannolikt var väl medveten om vid byggandet av kyrkan. Även om den gamla kyrkans tekniska status var det formella skälet till det nya kyrkobygget, var säkerligen estetiska aspekter också av betydelse. Vid tiden för den nya kyrkans invigning hade dock nygotiken hunnit bli omodern. Den gamla kyrkan kom därför snabbt att uppvärderas och dess tid som ödekyrka att bli kort.

Redan strax innan den nya kyrkans invigning uppmärksammades den gamla kyrkan av nationella myndigheter. Det ifrågasattes bl.a. om dess tekniska kondition verkligen var så dålig. Den nya kyrkan ansågs dessutom allmänt malplacerad och olämplig i det jämtländska klimatet och landskapet. Under de följande decennierna blev iståndsättningen av den gamla kyrkan en riksangelägenhet hos flera centrala myndigheter. Också flera kulturpersonligheter, däribland arkitekten Ferdinand Boberg, engagerade sig i frågan. Pengar till en restaurering samlades in, vilken kunde påbörjas 1932. År 1935 återinvigdes den gamla kyrkan som socknens huvudkyrka vid en storslagen kyrko- och hembygdshögtid. Två år senare var det också dags för en uppfräschning av prästgården, som renoverades och delvis byggdes om.

Många äldre kyrkor uppvärderades och iståndsattes i början av 1900-talet, men beslutet i Oviken att överge den nya sockenkyrkan och återinviga den gamla, var drastiskt och i det närmaste unikt i ett nationellt perspektiv. Även den nya kyrkan kom dock sedan att uppvärderas. Omkring 1970 genomfördes en restaurering som syftade till att bevara kyrkan. Men den återfick aldrig sin status som församlingens huvudkyrka och används idag bara sommartid.

Under äldre tid var Ovikens pastorat ett av de större och viktigare pastoraten i Jämtland. En av 1500-talets kyrkoherdar var landsprosten Erik Andersson som genomdrev reformationen i Jämtland. En minnessten över ”Jämtlands reformator” finns uppställd vid gamla kyrkan. Ovikens kyrka var under medeltiden även en viktig anhalt för pilgrimer på väg till Nidaros. År 1515 utlovade den svenska ärkebiskopen i ett brev 40 dagars avlat till dem som besökte Ovikens helgade kyrka ”för fromhets eller pilgrimskaps skull” under vissa namngivna kyrkliga högtidsdagar ”och där åhör mässor, firar eller låter fira, skänker eller låter skänka utsmyckning eller på något annat sätt räcker en hjälpande hand till denna kyrkas byggande och underhåll eller som går runt denna kyrka och dess kyrkogård under fromma böner till Gud för alla Kristi trognas själar, rikets goda tillstånd och för freden”.

Sedan årsskiftet 2007/2008 ingår Ovikens församling i Södra Jämtlands kyrkliga samfällighet. Prästgården står tom sedan sista kyrkoherden i Oviken, som innehade ämbetet i ca 30 år, flyttade ut för några år sedan.

KÄLLA: Beslut – Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Jämtlands län, 2009-09-10, Dnr 432-5625-08