Odensala kyrka

Kyrkan är med sannolikhet uppförd på platsen för ett äldre kultställe till Odens ära. Socknen hette ännu under medeltiden Odinsharg som kan översättas med Odens offeraltare och betecknar en kultplats.

Kristna fanns i Odensala redan på 1000-talet, i brytningstiden mellan asatro och kristendom, vilket bevisas av en gravhäll med runor, bevarad i Odensala kyrka. Gravhällen tyder också på en tidig kyrkogård. Det är sannolikt att en träkyrka byggdes i Odensala redan mot slutet av 1000-talet, även om inga lämningar påträffats.

Mot slutet av 1100-talet fanns en romansk stenkyrka på platsen. I sin tidigaste utformning bestod den av ett långhus med ett smalare kor och absid. Av denna äldsta kyrka finns murar kvar i det nuvarande långhusets två västra travéer. På 1200-talet tillfogades, till den romanska stenkyrkan, västtornet, en sakristia samt tegelportalen i södra långhusväggen. Den spetsbågiga tegelportalen med räfflat tegel ansluter sig till den tegelbyggnadstradition som kommer till uttryck i andra byggnadsverk från 1200-talet, som Strängnäs, Skokloster och Mariakyrkan i Sigtuna.

Under 1300-talet slogs tegelvalven i långhuset, utförda som kryssvalv med profilerade ribbor.

Mot medeltidens slut utvidgades kyrkan åt öster med två travéer. Det romanska koret avlägsnades och till det nya fullbreda, rakt avslutade koret uppfördes en ny sakristia, som tillfogades som en förlängning av den gamla, samt ett vapenhus. I de två nya travéerna slogs stjärnvalv med ribbor av tegel.

Den nuvarande interiören är främst en följd av en restaurering år 1896. Restaureringen leddes av arkitekten Agi Lindegren, inspirerad av gotiken i Helgo Zettervalls anda. Altarring, altare med ett tabernakel, korfönster med glasmålning, dörröverstycke, läktarbröstning, orgel, öppen bänkinredning är allt utfört i en gotik-imiterande stil med mahognyrött som dominerande färg. Vid restaureringen avtäcktes väggarnas kalkmålningar som i- och ommålades. Tabernaklet, en altarprydnad av ek, med en s.k. kalvariegrupp, har tagits ner från altaret men står kvar i koret.

Av den äldre inredningen återstår den år 1714 tillverkade predikstolen, en gåva av Carl Gyllenstierna på Steninge. Predikstolen har snidade, förgyllda fyllningar med Gyllenstiernska vapnet. Från samma tid härrör också två pyramider, tillkomna som avslutning på 1714-års bänkinredning. År 1798 lät man omgärda korfönstret med ett ramverk, en altaruppsats med skulpterade solstrålar, moln och änglahuvuden på två marmorerade pilastrar. Den gamla altaruppsatsen är nu uppsatt på kyrkans norra långhusvägg.

Av medeltida föremål återstår främst ett år 1931 återuppsatt triumfkrucifix och dopfuntens fot. Ett medeltida altarskåp försåldes år 1871 till Statens historiska museum där det nu visas.

Från den tidigaste romanska kyrkan förändrades kyrkan fram till ca år 1500 till en salkyrka med rakt avslutat kor, västtorn, vapenhus och tvårummig sakristia, i vars utformning vi ser kyrkan idag. Exteriört är kyrkan slätputsad och avfärgad gul med vita hörn och omfattningar. I fasaderna är de svartmålade ankarjärnen lagda i kryss synliga. Taken är lagda med enkupigt tegel och den pyramidformade tornhuven är täckt med kopparplåt.

Kyrkan fick under 1490-talet sina kalkmålningar utförda i Albertus Pictors skola. Valvens målningar har aldrig varit överkalkade. Väggarna kalkades dock vita år 1718 efter fönsterförstoringar som orsakade skador på väggarnas målningar.

Då kyrkan brann år 1769 klarade sig valven och kalkmålningarna medan tak och takstolar brann av. Vid uppförande av nytt tak höjdes yttermurarna med ett 80 cm högt tegelskikt, vilket gjorde takfallet mindre brant än tidigare. År 1794 böts tornspiran ut mot en huv.
År 1940 drabbades kyrkan åter av brand då tornets huv förstördes. Den nya tornhuven täcktes med kopparplåt.