SOLNA KYRKA

Solna kyrka byggdes som en romansk rundkyrka på 1180-talet. Rundkyrkan var ursprungligen murad som en kastal i tre våningar, försedd med trekvartscirkelformat kor och sydportal med poster av sandsten. Under 1200-talet byggdes ett nytt rakslutet kor i två våningar som valvslogs omkring 1300 med ett höggotiskt kryssvalv. Under samma århundrade valvslogs även rundhuset med ett kupolformat tegelvalv med samma klöverbladsformade ribbor som korvalvet. Samtidigt har östra delen av långhuset uppförts och försetts med ett ursprungligt valv som vilar direkt på murarna. Vapenhus byggs framför sydportalen. Genom ett flertal om- och tillbyggnader under medeltiden fick kyrkan sin nuvarande prägel. Omkring 1450 försågs kyrkan med kalkmålningar av Albertus Pictor (ca 1445ca 1507). Mot slutet av samma århundrade uppfördes sakristian på korets norra sida. Kyrkans skyddshelgon är S: t Martin.

Solna kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen och ingår i område av riksintresse för kulturmiljövården

Solna benämns i samband med en biskopsvisitation 1303 som Solnö men kallas redan på 1400-talet för Solna. På 1100-talet avsattes mark till kyrka och prästgård genom en ombildning av någon av de större byarna eller gårdarna, vilken sedan också fick ge den nya sockenbildningen sitt namn. Prästgården, vars marker tidigare var mer vidsträckta än nu, omfattade en stor del av det som är Norra Begravningsplatsen och södra hälften av Hagaparken. Solna socken innefattade även det som nu är Stockholms malmar, Djurgården, halva Lidingö samt Sickla i Nacka. Solna blev till en början moderförsamling för de flesta Stockholmskyrkor inklusive Storkyrkan. Först 1529 ändrade Gustav Vasa på förhållandet och Storkyrkan blev huvudkyrka. 1963 delades församlingen i Solna och Råsunda församlingar, som 2008 återigen blev en med namnet Solna församling.

Solna kyrka är tillsammans med Munsö och Bromma de enda rundkyrkorna i Mälardalen, alla uppförda på 1100-talet och sedan 1942 belägna i Stockholms stift. Solna låg ursprungligen på en holme med vattenväg mot det vi nu kallar Brunnsviken. Kyrkans nedre våning hade religiös funktion medan de två övre våningarna kunde användas som skydd och försvar. Rundhusets troligen trekvartscirkelformade kor ersätts redan före 1225 med ett rektangulärt, rakslutet kor i två våningar.

Omkring 1300 slås korets kryssvalv med en form som liknar Riddarholmkyrkans höggotiska valv, utförda strax före 1300. Under 1300-talet byggs långhus i väster som valvslås samtidigt som rundhusets kupolliknande valv slås. Under 1400-talets första del förlängs långhuset med ett parti som tunnvälvs liksom det tillbyggda vapenhuset i söder och en kryssvälvd sakristia byggs i norr. Omkring 1450 pryds kyrkorum och vapenhus med kalkmålningar av Albertus Pictor, varav kyrkorummets väggar och valv senare överkalkas. Under 1700-talet byggs två gravkor till, det Poluska i öster 1708 och det Langeska i söder på 1780-talet. I kyrkans närhet ligger Ulriksdal och Karlberg, båda kungliga slott, vilket präglat socknens och kyrkans historia, främst genom Magnus Gabriel de la Gardie som blev kyrkans mecenat under 1670-talet.

Omgivningen
Omgivningen har ända fram till modern tid varit lantlig med prästgårdsängar och skogar som närmaste grannar. I dag är Solna en av landets till ytan minsta kommuner med en befolkning på 57 000 invånare. Solna kyrka är belägen söder om Stockholms norra begravningsplats och norr om Karolinska sjukhusets bebyggelse, inte långt från gränsen mellan Solna och Stockholm. Området omges av trafikleder som E3, E4 och E20 och den starkt trafikerade Solnavägen. Kyrkogården med sin rikliga växtlighet utgör därför tillsammans med Norra begravningsplatsen en rofylld kontrast till den intensiva omgivningen. Granne med kyrkan ligger prästgården med tillhörande trädgård, där Alfred Nyströms skulptur av Johan-Olof Wallin, 1809 kyrkoherde i Solna, är placerad.

Kyrkomiljön
Kyrkogårdens äldsta del utgör området mellan kaplansgården och prästgården. Det präglas av lummighet med höga lindar samt av konst- och kulturhistoriskt märkliga gravmonument. Här vilar kända personer ur vår historia som kemisten Jöns Jacob Berzelius, författaren Carl Jonas Ludvig (Love) Almquist och författaren Artur Lundkvist.
Från 1860-talet och framåt har kyrkogården byggts ut ett flertal gånger och kaplansgården från 1726 ligger numera inom kyrkogården. I sydväst finns ett fristående gravkor, byggt i sena 1800-talets putsarkitektur, över Regis Cadiér, fransk kock som lät bygga och starta Grand Hotel 1874. I nordväst ligger ett gravkor byggt i granit i jugendinspirerad form över skeppsredare Axel Johnson och hans familj.

Kyrkogården utvidgades österut under 1920-talet i en stram klassicistisk form med björk som inslag i stomplanteringen. Arkitekt var Ester Claesson (1884-1931), en av landets första kvinnliga trädgårdsarkitekter. Arbetslösa byggde stenmuren utmed Solna kyrkväg under åren 1938-40. På kyrkogårdens nyare del vilar bl a konstnär Olle Olsson-Hagalund och skådespelaren Edvin Adolphson. 1971 invigdes minneslunden, ritad av landskapsarkitekt Sven Hermelin (1900-1984). Den ligger på en platå i kyrkogårdens södra hörn.
.
Klockorna hängde tidigare i en klockstapel på kyrkogården, men flyttades efter en brand 1723 till kyrkans torn. Där hänger nu en klocka från 1500-talet med ryskt ursprung, en storklocka gjuten 1583 och omgjuten 1889 samt en mellanklocka som möjligen göts första gången 1210 och göts om 1883.

Kyrkobyggnaden
Kyrkan är orienterad i öst-väst. Rundkyrkan har tre meter tjocka murar av gråsten. Tegel har använts i rundtornets krön, västgavelns röste, långhusets "bågar" samt till den profilerade putslisten vid takfot på samtliga byggnadskroppar. Vapenhusets gavelröste liksom portalens omfattning och de tillbyggda gravkorens fasader är murade i tegel. Samtliga valv är slagna av tegel.

Omgivningen
Omgivningen har ända fram till modern tid varit lantlig med prästgårdsängar och skogar som närmaste grannar. I dag är Solna en av landets till ytan minsta kommuner med en befolkning på 57 000 invånare. Solna kyrka är belägen söder om Stockholms norra begravningsplats och norr om Karolinska sjukhusets bebyggelse, inte långt från gränsen mellan Solna och Stockholm. Området omges av trafikleder som E3, E4 och E20 och den starkt trafikerade Solnavägen. Kyrkogården med sin rikliga växtlighet utgör därför tillsammans med Norra begravningsplatsen en rofylld kontrast till den intensiva omgivningen. Granne med kyrkan ligger prästgården med tillhörande trädgård, där Alfred Nyströms skulptur av Johan-Olof Wallin, 1809 kyrkoherde i Solna, är placerad.

Anläggningen
Kyrkogårdens äldsta del utgör området mellan kaplansgården och prästgården. Det präglas av lummighet med höga lindar samt av konst- och kulturhistoriskt märkliga gravmonument. Här vilar kända personer ur vår historia som kemisten Jöns Jacob Berzelius, författaren Carl Jonas Ludvig (Love) Almquist och författaren Artur Lundkvist.

Från 1860-talet och framåt har kyrkogården byggts ut ett flertal gånger och kaplansgården från 1726 ligger numera inom kyrkogården. I sydväst finns ett fristående gravkor, byggt i sena 1800-talets putsarkitektur, över Regis Cadié

Kyrkobyggnaden
Kyrkan är orienterad i öst-väst. Rundkyrkan har tre meter tjocka murar av gråsten. Tegel har använts i rundtornets krön, västgavelns röste, långhusets bågar samt till den profilerade putslisten vid takfot på samtliga byggnadskroppar. Vapenhusets gavelröste liksom portalens omfattning och de tillbyggda gravkorens fasader är murade i tegel. Samtliga valv är slagna av tegel.

HISTORIK FRÅN STOCKHOLMS LÄNS MUSEUMS KYRKOKARAKTÄRISERINGSPROJEKT
Solna kyrka byggdes som en romansk rundkyrka på 1180-talet. Rundkyrkan var ursprungligen murad som en kastal i tre våningar, försedd med trekvartscirkelformat kor och sydportal med poster av sandsten. Under 1200-talet byggdes ett nytt rakslutet kor i två våningar som valvslogs omkring 1300 med ett höggotiskt kryssvalv. Under samma århundrade valvslogs även rundhuset med ett kupolformat tegelvalv med samma klöverbladsformade ribbor som korvalvet. Samtidigt har östra delen av långhuset uppförts och försetts med ett ursprungligt valv som vilar direkt på murarna. Vapenhus byggs framför sydportalen. Genom ett flertal om- och tillbyggnader under medeltiden fick kyrkan sin nuvarande prägel. Omkring 1450 försågs kyrkan med kalkmålningar av Albertus Pictor (ca 1445- ca 1507). Mot slutet av samma århundrade uppfördes sakristian på korets norra sida. Kyrkans skyddshelgon är S: t Martin.
Solna kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen och ingår i område av riksintresse för kulturmiljövården.
Solna benämns i samband med en biskopsvisitation 1303 som Solnö men kallas redan på 1400-talet för Solna. På 1100-talet avsattes mark till kyrka och prästgård genom en ombildning av någon av de större byarna eller gårdarna, vilken sedan också fick ge den nya sockenbildningen sitt namn. Prästgården, vars marker tidigare var mer vidsträckta än nu, omfattade en stor del av det som är Norra Begravningsplatsen och södra hälften av Hagaparken. Solna socken innefattade även det som nu är Stockholms malmar, Djurgården, halva Lidingö samt Sickla i Nacka. Solna blev till en början moderförsamling för de flesta Stockholmskyrkor inklusive Storkyrkan. Först 1529 ändrade Gustav Vasa på förhållandet och Storkyrkan blev huvudkyrka. 1963 delades församlingen i Solna och Råsunda församlingar.
Solna kyrka är tillsammans med Munsö och Bromma de enda rundkyrkorna i Mälardalen, alla uppförda på 1100-talet och sedan 1942 belägna i Stockholms stift. Solna låg ursprungligen på en holme med vattenväg mot det vi nu kallar Brunnsviken. Kyrkans nedre våning hade religiös funktion medan de två övre våningarna kunde användas som skydd och försvar. Rundhusets troligen halvcirkelformade kor ersätts redan före 1225 med ett rektangulärt, rakslutet kor i två våningar.
Omkring 1300 slås korets kryssvalv med en form som liknar Riddarholmkyrkans höggotiska valv, utförda strax före 1300. Under 1300-talet byggs långhus i väster som valvslås samtidigt som rundhusets kupolliknande valv slås. Under 1400-talets första del förlängs långhuset med ett parti som tunnvälvs liksom det tillbyggda vapenhuset i söder och en kryssvälvd sakristia byggs i norr. Omkring 1450 pryds kyrkorum och vapenhus med kalkmålningar av Albertus Pictor varav kyrkorummets väggar och valv senare överkalkas. Under 1700-talet byggs två gravkor till, det Poluska i öster 1708 och det Langeska i söder på 1780-talet.
I kyrkans närhet ligger Ulriksdal och Karlberg, båda kungliga slott, vilket präglat socknens och kyrkans historia, främst genom Magnus Gabriel De la Gardie som blev kyrkans mecenat under 1670-talet.
KÄLLFÖRTECKNING
ATA Antikvarisk-topografiska arkivet
SLM Stockholms läns museum arkivet
Bergström, P, En vägvisare till Albert Målares kyrkor, Helsingborg 1992
Brandel, S, Solna kyrka. Sveriges kyrkor, Stockholm 1928
Nilsson, C, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm 2001
Stenberg, R, Solna kyrka. Upplands kyrkor III, Uppsala 1946
Svenskt konstnärslexikon 1957

Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.

Solna kyrka är byggd på näset mellan Brunnsviken och Bällstaviken. Alldeles norr om kyrkan ligger Stockholms norra begravningsplats. Till kyrkans rundformiga mittparti, torn, ansluter sig ett vapenhus i söder, ett rektangulärt kor i öster samt en rektangulär förlängning, långhus, åt väster. På korets norra sida ligger sakristian och på den östra ett oktogonalt gravkor. Ytterligare ett gravkor är utbyggt på långhusets södra sida. Rundhuset, eller centraltornet, täcks av en hög lanterninförsedd huv, vilken dominerar kyrkans utseende. Gravkorens mer klassiserande arkitektur, putsat tegel med listverk och bandrusticerade hörnkedjor, bryter av mot kärnkyrkans gråstensmurar. Äldst är rundhuset, 1100-talets senare hälft. Koret tillfogades under 1200-talet och välvdes omkring 1300. Rundhusets kupolvalv härstammar från 1300-talet, liksom långhuset. Under 1400-talet förlängdes långhuset åt väster, vid seklets mitt byggdes vapenhuset och senare sakristian. Dessa partier har ursprungliga valv. Under Magnus Gabriel De la Gardies mecenatskap fick kyrkan stora delar av sin inredning. Kyrkan reparerades 1673-74 då bl.a. västportalen tillkom. 1708 uppförde drottning Ulrika Eleonora det Poluska gravkoret. Hon bekostade även den nuvarande tornhuven, som tillkom efter branden 1723. Det Langeska gravkoret uppfördes på 1780-talet. Västsidans trappgavel uppfördes i samband med reparationer 1872. 1883 fick kyrkan plåttak. En större restaurering ägde rum 1928 under ledning av arkitekt Erik Fant. Då framtogs bl.a. kyrkans medeltida målningar.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1996