ÅRSTA

Årsta
Söder om Söder, på andra sidan Årstaviken, ligger Årsta gård. Stockholms stad köpte den stora och anrika egendomen 1905, men den förblev länge obebyggd. Terrängen var skogig och kuperad, och det var först när tanken på en trädgårdsstad övergavs som området blev intressant för planerarna. Det dröjde fram till 1940-talet innan stadsdelen Årsta - en av Stockholms största stadsdelar - byggdes ut.

Årsta gård
Årsta var genom flera århundraden socknens största egendom och omnämns i skriftliga källor redan på 1300-talet. På medeltiden lär den ha omfattat både norra Brännkyrka och hela Södermalm. Egendomen reducerades efterhand, men omfattade fortfarande vid 1900-talets början en stor del av socknens norra del. Gårdens huvudbyggnad finns kvar i stadsdelens västra del. En genomgripande ombyggnad skedde 1795, men gården vilar på betydligt äldre grund. Anläggningen och dess trädgård skyddades som kulturhistoriskt värdefull miljö redan i stadsdelens första plan.

Bostadsplanering med nya idéer
En stadsplanetävling för Årsta arrangerades 1932-33. Förutsättningen var att smalhus med små och billiga bostäder med goda planlösningar skulle byggas. Tävlingen stannade på papperet. När planeringen för Årsta på nytt tog fart hade de nya tankarna på förortsmiljöer med community center, stadsdelscentrum, och neigbourhood centers, grannskapsenheter, trängt in från England.
Den första stadsplanen för utbyggnaden av Årsta är signerad 1939 av Albert Lilienberg och fastställd 1940. Mindre ändringar skedde under de närmaste åren, men i stort sett byggde man enligt denna plan. I planen ingick inte den yttersta västra delen, som kom att planläggas först i början av 1950-talet. På en punkt kom genomförandet att skilja sig från planen: Den planerade förortsbanan, tunnelbanan, med flera hållplatser förverkligades aldrig. Man planlade för ett "relativt intensivt utnyttjande, d.v.s. för bebyggelse med hyreshus". Området ansågs mycket omväxlande och naturskönt, och placeringen av byggnaderna studerades med hänsyn till terräng, vegetation och utsikter. Planområdet bestod delvis också av en odlad södersluttning och en skogbevuxen norrsluttning som i planen avsattes som parkmark. Intentionen var att "bevara och ge möjligast starka uttryck åt den för Stockholms topografi säregna förkastningslinje" som sträcker sig längs Årstaviken.
Eftersom planområdet var så stort delades det upp i bebyggelsegrupper, som skildes åt av parkstråk. Man eftersträvade omväxling i planen genom olika hustyper. Smalhusen, som dominerade, grupperades kring gårdar. Det föreslagna stora antalet punkthus i upp till sju våningar var något nytt och kontroversiellt. Det fanns också behov av en mer koncentrerad bebyggelse vid centrum, där man föreslog byggnader i fem våningar med möjlighet att inreda butiker och hantverkslokaler i bottenvåningen. Parkstråken planerades för att bevara något av det ursprungliga landskapet. De var också tänkta som förbindelsestråk med gångvägar mellan de olika delarna.

Utbyggnaden
De första husen som byggdes var barnrikehus, smalhus med strikta tegelfasader vid Bolmensvägen, uppförda av AB Stockholmshem med Ernst Hawerman och Per Friberg som arkitekter. På våren 1943 kunde de första familjerna flytta in. Området kompletterades med en barnstuga 1944.
Utbyggnaden av andra områden följde raskt därefter. År 1943 bebyggdes höjden vid Slätbaksvägen med låga punkthus. Året därpå fortsatte utbyggnaden västerut med området mellan Vättersvägen och Hjälmarevägen och under de nästkommande två åren ytterligare ett steg västerut. Tanken på grannskapsenheter, små neighbourhood centers, kom främst till uttryck i de senare delarna, som t.ex. vid Siljansvägen/Storsjövägen i kvarteret Grängen. Här finns ett torg med lekskulptur och en butikslänga med postkontor, byggt 1947 och ritat av HSB:s arkitektkontor. Området längst i väster planlades först 1950. Förutom ett punkthus i åtta våningar och ett mindre butikscentrum vid Skälderviksplan bestod bebyggelsen av 10 meter breda smalhus i tre våningar placerade kring gårdar. Punkthusområdet vid Sköntorpsvägen i stadsdelens östra del byggdes med början 1946 och har flera olika byggherrar och arkitekter, bland dem Archibald Frid, Sture Frölén, Björn Hedvall, Backström & Reinius m.fl.

Årsta centrum
Utbyggnaden av Årsta påbörjades under krigstiden och centrumutbyggnaden blev fördröjd. Årsta centrum invigdes först 1953. Det var främst Svenska Riksbyggens chef Uno Åhrén som drev idéerna om ett stadsdelscentrum, och det var arkitekterna bröderna Tore och Erik Ahlsén som fick uppdraget att utforma centrumanläggningen. Här skulle ges utrymme för såväl kulturella aktiviteter som social och kommersiell service. Det fanns också en ideologisk grund och en vision om att forma den demokratiska människan och det demokratiska samhället.
Centrumbyggnaderna med bibliotek, teater, biograf, mödravårds-, tandläkar- och läkarmottagningar samt affärer samlades kring ett torg. Byggnaderna fick en speciell form som också underströks av de nonfigurativa fasadmålningarna som dekorerar torgrummets fasader. Arkitekterna planerade och utformade allt från det övergripande till detaljerna och skapade en miljö av hög konstnärlig och arkitektonisk kvalitet. Årsta centrum blev mycket uppmärksammat när det var nytt. De ursprungliga, nära nog utopiska idéerna om centrets demokratiska ändamål och funktion blev förstås inte helt förverkligade.

Valla gärde
I början av 1950-talet var Årsta lika stort som en mellanstor svensk stad med närmare 24 000 invånare. Stadsdelen växte ytterligare mot Årstafältet när Valla gärde byggdes ut. Valla gård, ursprungligen ett torp under Årsta, revs 1960 för att lämna plats för den nya bebyggelsen. Med HSB, AB Familjebostäder och AB Stockholmshem som byggherrar började man uppföra höghus 1959 efter ritningar av HSB:s arkitektkontor och arkitekt Paul Hedqvist. Planen var också storskaligare än de tidigare.

Årstas äldre bebyggelse
Inom det nuvarande Årsta finns - förutom Årsta gård - även några byggnader som tillhör perioden före stadsdelens utbyggnad. Sundsta nedanför Skansberget var ett torp som under 1700-talet utvecklades till ett herrgårdsliknande sommarställe. Vid 1800-talets början gjordes här försök till en industriell utveckling genom bl.a. ett såpsjuderi. Skanskvarn, den sista av de många kvarnarna utanför Skanstull, flyttades till den nuvarande platsen så sent som 1850, men verksamheten lades ner redan på 1880-talet. Kvarnen hotades av rivning vid seklets början, men räddades och byggdes om till kafé av arkitekt Holger Blom 1930.
Till den äldre bebyggelsen hör också Dianelund, ursprungligen ett torp under Årsta gård och belägen i sluttningen mot Årstaviken. I sluttningen ligger också ett par koloniområden med prydliga små stugor som började anläggas 1917.

Källa: Texten är baserad på Stockholm utanför tullarna - nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia Förlag 2003. Författare till avsnittet är Elisabet Wannberg.