rökelseask, ask

Askar (C och A), två stycken, av rektangulär form och med lock (B och D), stående på en fyrbent fotplatta (F) och med ett löst överstycke (E) med öppna sidor och fyra ben. Motivet på askarna är för A: landskap med träd på sluttning; tekniken är sumi-e togidashi maki-e, hiramaki-e och nashiji på in- och undersida, locket (B) har dekor av månen i silver i sumi-e togidashi maki-e skymd bakom tallar i hiramaki-e, insida i nashiji. C: Trädgrenar i sumi-e togidashi maki-e, nashiji på in- och undersida. D: tallgrenar i hiramaki-e, på sidorna landskap med mörkt skogsparti och grenar i sumi-e togidashi maki-e, nashiji på insidan. Överstycket (E) har svängda ben och motiv av hägrar i skog och landskap, i sumi-e togidashi maki-e samt hiramaki-e. Fotplattan (F) har svängda ben, dekor av nashiji på över- och undersida. Se vidare under ordförklaringar.

Askarna har sannolikt använts för förvaring av rökelse (ko-bako, ko-dansu etc), vilket anges i katalogen. Citat: "Synnerligen dyrbart arbete, som brukar utföras långt ute till havs för undvikande av damm."

Ordförklaringar:

Hiramaki-e = "flat, strödd bild" i direktöversättning; medan lacken ännu är fuktig strös metallpulver i önskad formgivning, sedan täcks detta ofta med ett tunt lager lack. (Yonemura 1979, s 93)

Nashiji = dekorteknik med oregelbunda relativt stora metallflingor inbäddade i rödaktigt eller bärnstensfärgat lack, vanlig som grund. (Yonemura 1979, s 94)

Sumi-e togidashi maki-e = "tuschmåleri, polerad, strödd bild" i direktöversättning; kolpulver och metallpulver används för att efterlikna tuschmåleriets effekter, se även togidashi maki-e. (Yonemura 1979, s 95)

Togidashi maki-e = "polerad, strödd bild" i direktöversättning; metallpulverkornen strös på fuktig lack, som sedan får hårdna och därefter täcks med lack och slutligen lackeras på nytt. Efter detta poleras med slipande material och formgivningen framträder åter, helt i linje med grunden. (Yonemura 1979, s 95) (PH)

Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas lacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.

Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794–1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH