väv, Hanggi wola remba

Hanggi wola remba
Kodinesisk ikat i Laboya, hör till de textilier som genom byteshandel, mandara, hamnar på andra delar av Västsumba. I Laboya kallas den hang ´kodi och är fortfarande ett viktigt och åtråvärt bytesobjekt. Användning, benämning och i viss mån uttolkning av motiven skiljer sig åt. Enligt Geirnaert, görs även i Laboya uttalade paralleller mellan kodinesiska ikattextilier och pytonormar. Det är dock inte något folk i allmänhet pratar om. Vävnaden som tillhört Rato Rauwa Waingu i Hodana kallade denna Hinggi Karaja, förutom varpikat - mönstring förekommer traditionellt små ytor som färgats rödbruna genom att färgen applicerats på den färdiga vävnaden metoden kallas chain ikat. Medan textilen i Kodi främst brukas som liksvepning är den i Laboya ceremoniell klädsel för rato som bär denna vid två stora årliga ritualer padu och nyale, som genomförs i slutet av torrperioden, respektive vid regnperiodens höjdpunkt. Under padu-ritualerna går ett antal rato till en helig källa i närheten av Hodana, byn som är Laboyafolkets rituella centrum, där de kallar på pytonormar som lever i källan. Genom att studera ormarnas skinn uttolkar raton hur det kommande året ska bli, rikt mönstrade ormskinn betyder goda skördar och välgång. Vid padu och nyale ritualerna bärs trumman som är tillverkad av trä och människoskinn ut när alla rato i Hodana är samlade (se bild 6652D). Männen i Kodi refererar till hela vävnadens mönster: hanggi nggoko karaha kaboko, de levande pytonormens skinn. När pytonormar ömsar skinn symboliserar detta återfödelsen och karaha kaboko är därför en metafor av manliga förfäder när de önskar uppenbara sig för de levande. Pyton är den store skaparen och den högste anden som aldrig omnämns utanför sin rituella funktion då det anses vara farligt. Kvinnorna kallar vävnaden wola remba, motivet refererar till ett flätverk av pandanuspalmens blad, som hängs upp i taken som behållare för kokosskålar och trätallrikar över eldstaden (se bild 6257D och 6259D) mönstret wola remba karaha kaboko är wola remba i form av en pytonorm. Kvinnor beskriver motiven separat: hamoli är omegaformade guldsmycken som ingår i den del av brudpriset som brudgummens familj ska ge brudens familj som ´ersättning för flickan i faderns hus´. Formen på en hamoli anses vara densamma som på kvinnliga könsorgan. Hura representerar en köttgaffel tillverkad av bambu som indigofärgerskor använder när de hanterar och tillagar blodigt kött för att inte blodet ska blandas med indigofärgen på deras händer. Det är tabu att låta blod och indigo komma i kontakt med vartannat, hura och hamoli avbildas under vävnadens mittfält ovanför den dekorativa vävda bården, fransarna är inte tvinnade. Ett manligt motiv är mata karimboyo, vattenbuffelns öga. Hoskins tolkar detta som att ormsymboliken kring mansvävnader representerar ormens öga, medan hura är tänderna (Hoskins 1993c: 233). Textilier är de värdefullaste föremål som tillverkas av kvinnor. Hanggi nggoko karaha kaboko är tillverkad i Kodi av växtfärgat handspunnet garn och har en vävd bård och fransar som inte är tvinnade och snodda. Endast rika och högättade män kan tänkas använda dem som klädesplagg. Den har plats nummer ett i hierarkin bland vävnader på Västsumba där den brukas som liksvepning. De är avsedda att lindas runt en död kropp, innan denna placeras i en megalitgrav. Äldre män av hög rang har rätt att begravas i en eller flera av denna heliga manstextil som ska kläda den döde på resan till den efterkommande världen, marapu. Vävnaden som slutligen frammanar pånyttfödelse blir en praktfull klädedräkt för den avlidne i de dödas by. Pytonormens skinn jämförs ofta med jordens yta, som bär allt levande. Även om man i Laboya kan ha olika uppfattning om vad enskilda motiv på en hang ´kodi föreställer, råder enighet om att alla växter, djur och kända värdeföremål finns på textilen, liksom på ormskinnen, bara man tittar tillräckligt noga. Kort sagt anses hang ´kodi innehålla allt som krävs för liv och för att uppehålla sociala relationer genom traditionellt utbyte av föremål (Geirnaert 1991:40, 1992:106-107). Ormar har en nästan universell symbolisk koppling med återfödelse. Genom att de kan ömsa skinn anses ormen ofta vara odödlig. I sumbanesiska myter finns många berättelser om vilda djur som transformerar sig till människor genom att ömsa skinn. Sådana förändringar är också ett återkommande tema i östra Indonesien. Till skillnad från andra skepnader som andeväsen kan välja att inta är det bara pytonormen som lever både i vatten och på land. Mönstret, eller snarare schatteringarna mellan ljust och mörkt, på skinnet anses representera dessa båda världar. På Sumba är pytonormen kopplad till idéer om att den kan hjälpa människor till rikedom, fruktsamma hjordar och många ättlingar. Men andevarelser som antagit ormskepnad kan också kräva stora offer. Den heliga ormens namn bör inte uttalas. Att se en pytonorm kan vara livsfarligt, eller åtminstone hotande för fertiliteten. Särskilt gäller detta kvinnor och unga män. Konsekvenserna av mötet med en pyton kan dock avvärjas genom vissa ritualer. Utbyte av mat och värdesaker är oljan i samhällsmaskineriet hos Laboya. Att spara för sparandets skull har inget värde. Istället sparar man för att kunna omdistribuera under stora ceremoniella fester. I Laboya, liksom i Kodi, värderas kraftiga och breda ikattextilier högst. I Laboya för att detta betyder att de bär så mycket som möjligt, i form av bytesgods, på sitt ´skinn´. Samma ideal gäller för pytonormarna som raton studerar i källan. De ska bära så mycket liv som möjligt, i betydelsen socialt liv, där förfäderna spelar en viktig roll (Geirnaert 1991:40).
Vävnaden har tillhört Rato Rauwa Waingu, som även är jordbrukare, född i Galu Wunta 1950.12.31 och boende i Hodana (Sodan) Laboya Dete, Kecamatan Walakaka, västra Sumba, Indonesien. Förvärvades 1999.08.01
Geirnaert-Martin, Danielle C.1992. The Woven Land of Laboya. Socio-cosmic Ideas and Values in West Sumba, eastern Indonesia.
Hoskins, Janet 1993 The Play of Time. Kodi Perspectives on Calendars, History and Exchange. University of California Press, Berkely.
Wellfelt, Emilie, Livgivare och dödsbringare. Tyg och symbolism på Västsumba, Indonesien, C-uppsats i socialantropologi Lunds Universitet VT 2000