STORA TUNA KYRKA

Anläggningen består av en omfattande kyrkogård, en kyrka samt ett bårhus.

Stora Tuna omgärdas av en omfattande kyrkogårdsanläggning som tillkommit och utvidgats i flera etapper; norr, öster och söder om kyrkan. Den medeltida kyrkogården utvidgades först mot norr och väster, delvis på bekostnad av kyrkvallen. Den äldsta delen, som är anlagd på kyrkotomten, inhägnades 1860. I norr har den en låg kallmur av kluven gråsten, på övriga sidor ett gjutet järnstaket på gråstensgrund. Ingångarna har järngrindar upphängda på gjutjärnsstolpar. Längs med inhägnaden har björkar planteras.

Den största utvidgningen har skett i flera etapper mot söder, där gravkvarteren indelats genom alléer i regelbundna tomter. Denna del är omringad av järnstaket med stenstolpar vid ingångarna. Södra kyrkogården avgränsas i norr och öster av planterade alléer. Stora utvidgningar av kyrkogården har även skett i norr och öster, där även minneslund anlagts.

Ett flertal mindre byggnader av skilda slag har förekommit i anslutning till den äldre kyrkogården. Av dessa består endast ett vit putsat bårhus från 1870-talet, strax nordväst om kyrkan.

Stora Tuna ligger i det mest fornlämningstäta området längs Dalälvens lopp. Platsens betydelse kom att bestå genom århundraden. Kyrkbacken vid Stora Tuna blev från och med 1358 mötesplatsen för "Tuna ting" och medeltida källor anger även förekomsten av en kungsgård. Socknen omnämns först 1325, den kom till sin yta att länge omfatta större delen av bygderna runt omkring, från Stora Skedvi till Aspeboda, Gustaf, Silvberg upp till Gagnef. Den bördiga och ekonomiskt välmående Tunabygden utvecklade sig under senmedeltid till Dalarnas religiösa och politiska centrum. Under två perioder (1557-1568, 1607-1608) var Stora Tuna säte för Dala stift. Stora Tunas inflytande avtog så småningom, men förblev betydande fram till början av 1800-talet.

Nuvarande kyrka byggdes över grunden av en äldre stenkyrka som troligen tillkom under 1200-talet. De äldsta delarna av nuvarande kyrka (långhus, kor och sakristia) anses härstamma från 1400-talets andra hälft (Bonnier).

För mer historik se kyrkan samt bifogad PDF-fil

Medeltida socken. Aspeboda kapellag och Silvberg utbrutna under medeltiden, Aspeboda kapellag överfört till (Stora) Kopparberg 1604. Enbacka kapellag (nu Gustafs församling) utbrutet 1633, Dalsby fjärding (Säters landsförsamling, kapellag från 1500-talet) utbrutet 1636, Amsbergs kapellag utbrutet 1647 (senare församling) men åter införlivad 1929. Stora Tuna ligger i det mest fornlämningstäta området längs Dalälvens lopp. Om socknens betydelse vittnar förekomsten av såväl tingsplats som kungsgård, kända från medeltida källtexter. Enligt traditionen uppfördes Stora Tuna kyrka under 1400-talet med avsikt att fungera som biskopskyrka i ett nybildat stift. Emellertid var det först Gustav Vasa som fattade beslut om en delning av Västerås stift. År 1559 kallades Stora Tunas dåvarande kyrkoherde för "biskop Karl i Tuna". Sedermera minskade Stora Tunas betydelse - utan att en definitiv stiftsindelning kom till stånd.

I: Spår efter den äldsta stenkyrkan, troligen från 1200-talet, har påträffats /&/.

II: Den nuvarande stenkyrkan härrör från 1400-talets mitt eller senare hälft, även om äldre partier möjligen kan ingå. Den består till sin kärna av ett treskeppigt långhus med tresidigt avslutat korparti. Det befintliga västtornet fogades troligtvis till kyrkan vid 1500-talets mitt. Under 1700-talet kom den ursprungliga sakristian att utvidgas och prostens Sahlstedt ( -1752) lät tillfoga gravkoret för sig och sin familj.

Stora Tuna är till planform och utsmyckning välbevarad i sin senmedeltida gestalt. Till storlek och komplexitet är medeltidskyrkan extraordinär - vilket understryker dess betydelse. Kyrkan är huvudsakligen murad i gråsten, murkrönen och västgaveln emellertid i tegel. Västgaveln, som till stor del skyms av det tillstötande tornet, har en rik tegelornering. På var sida om västgavelns spetsbågiga fönsteröppning finns en stuckmodellerad figur, sannolikt föreställande Sankt Olof och Sankt Erik. Långhusets södra perspektivportal är delvis rekonstruerad. Kyrkan genomgick en omfattande restaurering 1914-17, efter ritningar av Axel Lindegren. Västtornet huv, med lökformig ansvällning, lanternin och hög spira, fick då sin befintliga utformning. Även långhusets takfall förändrades och den lilla takryttaren över koret tillkom. Kyrkorummet är helt övervälvt, mittskeppet med stjärnvalv, sidoskeppen och koromgången med åttdelade ribbvalv. Interiören är vitputsad, men kalkmålningar i valven finns ställvis framtagna. I det östra koromgångsvalvet finns en figurgrupp, framställd i samma teknik som västfasadens helgongestalter; sannolikt en donatorsbild. Mellan sakristia och kor finns en s. k. gapskulle.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.