År 1612 fick Odensvi församling tillstånd att uppföra ett kapell i Gunnilbo by, i socknens nordliga skogsfjärding där järnhanteringen snabbt ökade. Med den följde att Gunnilbo bildade eget pastorat 1638. Snart hade kapellet blivit för trångt och 1662 byggdes en större kyrka, vars väggar hade omvittnat kraftigt timmer. Trots de rejält tilltagna dimensionerna visade sig kyrkan bristfällig. Vid sockenstämma 1794 konstaterades att en upprustning skulle bli dyrbar, utan att tillgodose den fortsatt växande församlingens behov. Därför beslutade stämman att en stenkyrka skulle byggas, men sedan avstannade processen under lång tid, eftersom finansiering saknades och socknens mäktigaste bruksförvaltare motsatte sig nybygget.
Först efter laga syn 1820 och prostvisitation 1823 kom projekteringen i gång. Byggmästare Olof Sjöström upprättade en nybyggnadsritning, vilken efter bearbetningar blev antagen av Överintendentsämbetet.
Kyrkobygget pågick åren 1825-35, lett av byggmästare Sundin från Hedesunda. Fasaderna blev då avfärgade i en grågul nyans och yttertaket täcktes med spån av asp. Fönstersnickerierna var desamma som idag. Över kyrkorummet slogs ett stort tunnvalv av trä, med gipsad yta. Trägolv lades och på vardera sidan om mittgången byggdes slutna bänkkvarter som senare målades i ljusgrå pärlfärg. Likadant färgsattes korets öppna, kolonnförsedda altarring och altaret av trä. Nischen i bakomvarande vägg var avsedd för en altartavla, men i brist på sådan uppställdes ett förgyllt kors. På läktaren i väster fanns först en orgel från 1784, tillvaratagen från den tidigare träkyrkan. Nuvarande orgel kom på plats 1869.
En i hög grad teknisk förnyelse skedde 1885-86, efter arkitekt Gustaf Petterssons handlingar. Då borttogs kyrkorummets ursprungliga trägolv och bänkkvarter. För att slippa framtida rötskador blev istället ett cementgolv gjutet och på detta ställdes öppna bänkrader. I koret lades gravhällar från den gamla träkyrkan, vilka legat på kyrkogården i 60 år men nu flyttades in. Värmekälla i form av en vedeldad ugn från Ankarsrum tillkom på kyrkorummets norra långsida, framför dörröppningen som igensattes då. Nästa modernisering i tidens anda var då yttertaket 1895 belades med falsad, svartmålad plåt i skivtäckning, istället för tidigare spån.
Flera gånger under 1800-talet var frågan om en altartavla uppe till diskussion inom församlingen, utan att leda till något beslut. Först vid en inre renovering 1920-21 fick kyrkan altartavla: konstprofessor Olle Hjortsbergs freskomålning direkt på väggen ovan altaret. Målningen i naturalistisk stil avbildade den korsfäste Kristus mot en flammande röd himmel. Den gav kyrkorummet en starkare särprägel men väckte också motvilja hos många inom församlingen. I mitten av 1960-talet restes krav på en annan altartavla, vilket ledde till en debatt som fick uppmärksamhet på riksnivå. Frågan avgjordes vid kyrkostämma den 31/10 1965, då man enhälligt valde att behålla Hjortsbergs konstverk.
Restaureringen som följde 1965-66 blev kontroversiell: Församlingen hade visserligen valt att behålla altarmålningen, men konservator Gösta Lindström fick i uppgift att ändra målningens uttryck. Den rödflammiga himlen bakom den korsfäste överströks med en neutral, vit färg och nischen inramades med pilastrar, båge och predella.
Andra åtgärder som genomfördes vid förnyelsen 1965-66 var att betonggolvet från 1903 revs ut, nya undergolv göts och därpå lades kalksten i mittgång och kor. I norra och södra sidorna lades brädgolv på reglar. De öppna bönhusbänkarna kasserades och kyrkorummet återfick slutna bänkkvarter, fast i ganska modern tappning. Istället för tidigare kalkavfärgning blev valv och väggar målades med emulsionsfärg, valvet dessutom överspänt med väv. Altaret, altarringen och predikstolen som förut varit ljusgrå fick nu en mörkare grå lasering och marmorerade speglar. Altarkorset från 1835 nedtogs från tornkammaren och placerades i nischen mitt på norra långsidan, där en plats blivit ledig sedan den vedeldade kaminen ersatts med elvärme. En läktarunderbyggnad gjordes för WC, väntrum och ny läktartrappa.
Senaste yttre renoveringen skedde 1973. Då kalkavfärgades bara omfattningarna, medan de stora väggytorna fick ha kalkbrukets naturligt gråbruna färg. Fönstren försågs med inre bågar.
Se också bifogad PDF med bifogad händelselista för information kring alla händelser, årtal, upphovsmän och specifika källhänvisningar.
Källor och litteratur
Otryckta källor
Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv (ATA):
Protokoll från inventering den 28 augusti 1830
Skinnskattebergs kyrkliga samfällighets arkiv/Gunnilbo församlingsarkiv (SKS/GF):
O I a; 6, handlingar inför byggandet av bårhus 1954
O I a: 7, Restaureringsförslag 30/1 1964, slutbesiktning 4/3 1966
Västerås stifts arkiv (VS):
Västerås domkapitel E IV b: 30, inventering 1840
Västerås domkapitel E IV b: 30, inventarium upprättat vid visitation 1850
Västerås domkapitel E IV b: 30, inventarium 1877
Västerås domkapitel E IV b: 30, inventarium 1922
Västerås domkapitel E V a: 10, Ämbetsberättelse för åren 1949-55
Västerås domkapitel F III a: 40, Protokoll från biskopsvisitation den 12/7-1904
Litteratur
Ek, I: Gunnilbo kyrka Kort historik 1977
Lorichs, Lorenz Ludvig: Gunnilboboken Färnabruk 1952
Selmer, Nils: Kyrkoinvigningar; Gunnilbo kyrka/Västerås stiftsbok 1967, s 159-162/
Sjögren, Josef: Orgelverken i Västerås stift En historisk översikt 1952, Nordiska museet/Stockholm 1952
Övriga tryckta källor
Artiklar rörande debatten om altartavlan i Gunnilbo kyrka, införda i Aftonbladet & Expressen 27/10 1965, Svenska dagbladet 28/10 1965 och Västmanlands läns tidning 27/10 1965
Artikel om restaureringen av altartavlan, införd i Västmanlands läns tidning 13/1 1966
Artikel om yttre renoveringen 1973, införd i Västmanlands läns tidning 25/5 1973
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
