Beslut, Beslutsunderlag

Lilafärgat damplagg i siden i form av haori (ytterjacka till kimonoensembe) av meisen-typ med blommönster i bl a rosa och gult, även fodret är bl a blommönstrat (på ljusrosa botten). Föremålets storlek 128 cm x 84 cm. Enligt givaren är detta en ””vardag” kimono” och hon fick den av sin väninna Kyoko i New York 1970 när de gick på Konstfack, väninnan hade ärvt den av en faster. Enligt brev från givaren skulle den troligtvis vara minst 70 år gammal vid gåvotillfället
(ankomststämplat brev 2015-11-27).
Bedömningen från Japan-intendent Petra Holmberg är att dateringen kan stämma
eller att plagget skulle kunna vara något äldre, 1920-40-tal. Meisen är en term för
mönstringstekniken ikat (på japanska kasuri) av den variant som är framställd inte
genom omknytning som är det ursprungliga, tidsödande och därmed mer kostsamma
sättet, utan genom reservage med schabloner istället för omknytningar på varp- och
inslagstrådar. Oavsett metod skyddas då garnet från att få färg på vissa partier och ett
mönster uppstår.
Meisen-mönstrade kimonor var som mest populära från och med Taisho-perioden
(1912-1926) fram till 1950-talet och var ett sätt för kvinnor att både visa sig som
självständiga kvinnor och vara med i sin tid (vara ”moderna”) och att fortsätta bära
det inhemska plagget kimono, inte västerländska kläder, som var en annan, relativt
sett mindre framträdande, tendens för den breda massan av kvinnor. Meisentekniken innebar en sorts demokratisering av kimonomodet, meisen-mönstrade plagg
var billigare än kimonor mönstrade på annat sätt. Med dagens mått mätt skulle de
sannolikt betraktas som handgjorda, men jämfört med en del andra metoder som
använts i århundraden eller mer var de mer massproducerade. Meisen-kimonor var
ofta inspirerade mönstermässigt av västerländsk samtida modernism (som ofta i sig
var inspirerad av japansk visuell kultur, t ex art nouveau, art deco osv) stil- och
motivmässigt. De är kända för att ha djärva, slående, gärna större mönster än under
föregående era. Dessa plagg bars av både mer förmögna, medelklass- och
arbetarklasskvinnor som ofta köpta dem på varuhus.
Ikat-tekniken kom till Japan från Indien och blev mycket populär på 17-1800-talen,
varianten där schablonen användes anses komma från Lyon i Frankrike, där ikat hade
blivit populärt på 17-1800-talen bland överklassen. Japanen Tokutaro Kondo besökte
Lyon 1882 och tog med sig schablonmetoden för ikat tillbaka till Japan.

• Typ av förvärv: Gåva av Catherine Grandin enligt till Östasiatiska museet
ankomststämplat brev 2015-11-27
• Förvärvets relation till Fokusområden för insamling 2022 – 2024 (Dnr
39/2022-1.1.2): Även om Haori-jackans skick är mindre bra, skulle plagget ändå
utgöra bra komplement till våra samlingar som nästan helt saknar denna typ av
vardagsplagg i denna teknik.
Förvärvet belyser även dräktens roll i relation till samhällsförändringar i Japan under
1900-talet.
• Etisk bedömning av förvärvet utifrån SMVKs riktlinjer samt ICOMSs
riktlinjer rörande due diligence: Japan-intendent Petra Holmbergs bedömning
är att det inte föreligger några etiska hinder till förvärvet.
• Upphovsrättslig bedömning av förvärvet: Det inte föreligger några
upphovsrättsliga hinder i relation till användande av föremålet.
• Ekonomiskt värde: Det marknadsmässiga värdet ligger under nivån för väsentligt
värde och redovisas ej.
Behov och kostnader kopplade till förvärvet
• Beräknad tidsåtgång för registrering och dokumentation vid accession
Tidsåtgång grundläggande registrering: 3 h
Av vem: Inger Jonsson
Tidsåtgång fotografering: 1 h
Av vem: Fotograf på Samling
Tidsåtgång dokumentation: 3 h
Av vem: Petra Holmberg
• Nuvarande tillstånd
Nuvarande tillstånd: Många av sömmarna är spruckna, partier i tyget är blekt.
Själva tyget har spruckit på flera ställen, en del lösa trådar hänger, främst längs
med kanter och fåll. Några lite större hål.
Konserveringsbehov, antal timmar: Inför ev. utställning behöver den ses över av
textilkonservator, estimerad tid för åtgärder 5 timmar.
Särskilda krav vid förvaring: Planförvaring på Elsa-ram i textilmagasin.