Högtalartelefon

Diavox, den första svenska knappsatstelefonen, utvecklades gemensamt av L.M. Ericsson och Televerket och ersatte Dialog som Televerkets standardtelefon. Den yttre utformningen gjordes av Breger & Co, Stockholm.

Bland förutsättningarna för den nya telefonen ingick att den skulle kunna förses med knappsats för både ton- och impulsval samt få en förbättrad talkvalitet. Kolkornsmikrofonen ersattes med en elektretmikrofon och den automatiska regleringen vid mottagning för anpassning till abonnentledningen, som introducerades i Dialog-telefonen, infördes nu även på sändningssidan. Diavox tillverkades av både TELI (Televerkets Industridivision) och L.M. Ericsson. Eftersom övergången till AXE med tonvalsstyrd uppkoppling tog många år tillverkades Diavox-modellen även med tio knappar och endast impulsval, som denna telefon. Därmed kunde Diavox användas även i de delar av telenätet där de elektromekaniska växlarna ännu var i bruk.

Apparaten är använd av 1:e intendent Owe Steen vid Telemuseum, fram till 1985 då den ersattes av en Datavox 600 när museet installerade en ny växel av modell Titan 100. Föremålet tillhör den samling från Telemuseum som skänktes av TeliaSonera AB till Tekniska Museet 2010.