DELSBO KYRKA

Sydväst om kyrkobyggnaden, alldeles i kyrkogårdens utkant, ligger församlingens gravkapell, en rektangulär byggnad med källarvåning. De östra och västra sidoväggarna är dock något utdragna. Byggnaden är byggd i sluttningen så att källarvåningen nås från söder och gravkapellet har ingång mot kyrkogården i norr. Gravkapellet ritades av arkitekt Erik Fant och byggnaden stod färdigt i början av 1950-talet. Byggnaden är uppförd med gråfärgad putsad grund och vitslammade tegelväggar. Fönstren mot öster och väster är småspröjsade och fyrkantiga medan ett runt fönster finns ovanför altaret. Portarna är av trä. Gravkapellet täcks av ett brant valmat tak med svarttjärat takspån, men med ett kopparklätt krön. Överst återfinns en hög korsförsedd spira placerad över byggnadens mitt. Golvet i gravkapellet är av tegel, innerväggarna är vitputsade och innertaket utgörs av ett brunmålat trätak. Längs den södra väggen finns ett vitputsat väggfast altare. Inredningen består för övrigt av fristående trästolar. Armaturer i form av vägglampetter och radiatorer i gravkapellet är ursprungliga. I källarvåningen finns kylrum samt en ursprunglig centralt placerad kisthiss som mynnar mitt i begravningskapellet i våningen ovanför.

Sedan den tidigare klockstapeln brunnit ned i samband med den stora kyrkobranden 1740 uppfördes en ny klockstapel fem år senare av bondesnickaren Jonas Eriksson i Duvnäs, Delsbo. Den nuvarande klockstapeln stod dock ursprungligen direkt söder om huvudingången till kyrkogården, men den flyttades/rullades på stockar till nuvarande plats ca 50 meter väster om kyrkogården 1908. Klockstapeln har rektangulär grundplan och består av en rymlig bod med högt valmat tak med spånklädda väggar och tak. En vinklad trappa leder upp till klockplanet där två 1700-talsklockor är upphängda. Klockplanets balustrad är vitmålad i likhet med luckorna högre upp. Den översta delen av klockstapeln är formad som en lökkupol och klockstapeln avslutas med en hög spira. I klockstapeln förvaras olika äldre inventarier och inredningsdetaljer från kyrkan, bland annat den stora altartavlan på väv målad av Paul Hallberg 1746. Intill klockstapeln finns en byst över den inflytelserika och starka prosten Lars Landgren som verkade i Delsbo församling 1842-1876.

Den äldsta kyrkogården omger kyrkobyggnaden på alla sidor. Huvudentrén är vänd mot
väster. Mot samma väderstreck avgränsas kyrkogården med ett svartmålat gjutjärnsstaket från
1800-talets slut, som tidigare funnits kring hela den äldre kyrkogården. Mot öster och söder ligger kyrkogården på en stenterrass. Fram till år 1814 omgärdades kyrkogården av den medeltida bogårdsmuren i sten med tre stigportar. Vid huvudentrén finns en fattigbössa med en skulpterad fattiggubbe av trä, vilken är en kopia av 1600-talsoriginalet som förvaras i sakristian. Fram till 1860-talet fanns två fattiggubbar uppsatta vid ingången. Kyrkogården är huvudsakligen grästäckt, men den uppdelas av gångar med natursingel. En bred körväg som kantas av en högrest lindallé leder från kyrkogårdens huvudentré mot kyrkobyggnaden. Vegetationen består i övrigt av äldre högre lövträd, samt raka klippta häckar, dels som omgärdning och dels mellan de olika gravraderna och då oftast i nordsydlig riktning.

Norr om kyrkan finns ett stort varvgravsområde från 1930-1940-talen. Drygt 20 familjegravar på kyrkogården omgärdas med stenram, de flesta på den södra delen av kyrkogården. På denna del finns även ett antal äldre gjutjärnskors. Stående gravvårdar av sten dominerar, men på varvgravsområdena förekommer även ett flertal äldre träkors. Den omtalade 1700-talsprosten C. N. Leneaus, som bland mycket annat skrev boken Delsbo illustrata, ligger begravd direkt öster om kyrkobyggnaden, på hedersplatsen bakom altaret. Norr om denna grav ligger den välkände prästmannen Lars Landgrens maka och två söner begravda. Själv vilar han i Härnösand där han slutade sina dagar som biskop.

Den nya kyrkogården som invigdes 1973 är belägen i den breda svackan nordväst om kyrkoanläggningen. Området saknar omgärdning. Marken är grästäckt och indelad i kvarter med gångar av grus och betonghålsten. Inom området finns ett antal fristående träd och buskar samt några häckar. Hittills har bara varannan gravrad tagits i anspråk så de flesta gravvårdar är vända mot öster. På den östra delen av kyrkogården ligger en minneslund anlagd 1992 med konstnärlig utsmyckning av smeden Staffan Thelin från 2004. På kyrkogårdens norra del ligger Landgrens källa, en vattenbrunn som stensattes under Landgrens tid, men som i själva verket användes mer av prosten Leneaus under 1700-talet. Den är idag ingen fungerande källa.

Under tidig medeltid uppfördes den första stenkyrkan i Delsbo, vilken var en liten rektangulär salskyrka med rakslutet kor, av den typ som var vanlig i hela Norrland vid denna tid. Kyrkan förlängdes sedan mot väster två gånger och fick därigenom en mycket långsträckt och smal form, cirka 40*8,5 meter. Kyrkobyggnaden försågs sedermera med en sakristia mot norr samt två tillbyggnader mot söder; ett vapenhus och den s.k. lillkyrkan. Under senmedeltiden försågs kyrkan troligen med tegelvalv som tillsammans med väggarna målades 1520 av kyrkomålaren Måns Gadh. Kyrkan blev med tiden allt trängre för den växande sockenbefolkningen och flera läktare uppfördes i kyrkorummet. År 1740 utbröt en brand i prästgården som snabbt spred sig till både klockstapel och kyrkobyggnad och lade allt i aska.

Ganska omgående fick kyrkobyggmästaren Anders Olofsson Romberg från Leksand i uppdrag att uppföra en ny betydligt större kyrkobyggnad på platsen. Den östra, norra och västra väggen från den gamla kyrkan behölls till stora delar och fick ingå i den nya kyrkobyggnaden, som dock byggdes dubbelt så bred som den förra. Kyrkan var av samma modell som Ljusdals och Bjuråkers kyrkor med vitputsade murar, rundbågiga fönster och ett valmat brant svarttjärat spåntak med höga spiror och järnkors längs taknocken. I likhet med medeltidskyrkan hade byggnaden en sakristia utbyggd mot norr, som troligen härstammade från tiden före branden. Inredningen dekorerades av korpralen och bygdemålaren Gustaf Reuter samt målarmästare Paul Hallberg, Hudiksvall. Den stora spännvidden i kyrkan ledde med tiden till att taket började bukta sig och i nära hundra år diskuterades olika åtgärder och ombyggnadsförlag. Under 1850-talet byggdes en ny altarpredikstol i koret av byggmästare Norin från Söderala. I övrigt förblev kyrkan relativt oförändrad under hela 1800-talet, fram tills att en mycket omfattande renovering, efter ritningar av arkitekt Ekholm från Uppsala som bearbetades av arkitekt Fritz Eckert, Stockholm, kunde genomföras 1892-93. Kyrkan förvandlades nu från en salskyrka till en treskeppig basilika i rundbågestil.

Inredningen förändrades samtidigt enligt tidens smak med bland annat nya färgstarka väggmålningar, ny predikstol, orgelläktare och bänkinredning. I början av 1900-talet fanns starka krafter inom församlingen som verkade för att uppföra ett (eller till och med två) torn med tornur, på kyrkan. En särskild tornkassa inrättades därför även, men något torn byggdes aldrig. År 1938 genomfördes en ny restaurering efter förslag av arkitekt Einar Lundberg som innebar en förenkling av interiören, där bland annat en del av väggmålningarna målades över och nya glasmålningar sattes in i korfönstren. Samtidigt byggdes ett vapenhus under läktaren och skivor av kryssfaner sattes i taket. I slutet av 1960-talet genomfördes en utvändig restaurering varvid yttertaket belades med kopparplåt och sex år senare restaurerades interiören under ledning av professor av Sven Ivar Lind. Restaureringen återgick i gestaltningen delvis till 1893 års kyrkorum, men samtidigt tillkom även nya inredningsdetaljer, exempelvis det nya fristående altaret.

Sydväst om kyrkobyggnaden, alldeles i kyrkogårdens utkant, ligger församlingens gravkapell, en rektangulär byggnad med källarvåning. De östra och västra sidoväggarna är dock något utdragna. Byggnaden är byggd i sluttningen så att källarvåningen nås från söder och gravkapellet har ingång mot kyrkogården i norr. Gravkapellet ritades av arkitekt Erik Fant och byggnaden stod färdigt i början av 1950-talet. Byggnaden är uppförd med gråfärgad putsad grund och vitslammade tegelväggar. Fönstren mot öster och väster är småspröjsade och fyrkantiga medan ett runt fönster finns ovanför altaret. Portarna är av trä. Gravkapellet täcks av ett brant valmat tak med svarttjärat takspån, men med ett kopparklätt krön. Överst återfinns en hög korsförsedd spira placerad över byggnadens mitt. Golvet i gravkapellet är av tegel, innerväggarna är vitputsade och innertaket utgörs av ett brunmålat trätak. Längs den södra väggen finns ett vitputsat väggfast altare. Inredningen består för övrigt av fristående trästolar. Armaturer i form av vägglampetter och radiatorer i gravkapellet är ursprungliga. I källarvåningen finns kylrum samt en ursprunglig centralt placerad kisthiss som mynnar mitt i begravningskapellet i våningen ovanför.

Sedan den tidigare klockstapeln brunnit ned i samband med den stora kyrkobranden 1740 uppfördes en ny klockstapel fem år senare av bondesnickaren Jonas Eriksson i Duvnäs, Delsbo. Den nuvarande klockstapeln stod dock ursprungligen direkt söder om huvudingången till kyrkogården, men den flyttades/rullades på stockar till nuvarande plats ca 50 meter väster om kyrkogården 1908. Klockstapeln har rektangulär grundplan och består av en rymlig bod med högt valmat tak med spånklädda väggar och tak. En vinklad trappa leder upp till klockplanet där två 1700-talsklockor är upphängda. Klockplanets balustrad är vitmålad i likhet med luckorna högre upp. Den översta delen av klockstapeln är formad som en lökkupol och klockstapeln avslutas med en hög spira. I klockstapeln förvaras olika äldre inventarier och inredningsdetaljer från kyrkan, bland annat den stora altartavlan på väv målad av Paul Hallberg 1746. Intill klockstapeln finns en byst över den inflytelserika och starka prosten Lars Landgren som verkade i Delsbo församling 1842-1876.

Den äldsta kyrkogården omger kyrkobyggnaden på alla sidor. Huvudentrén är vänd mot
väster. Mot samma väderstreck avgränsas kyrkogården med ett svartmålat gjutjärnsstaket från
1800-talets slut, som tidigare funnits kring hela den äldre kyrkogården. Mot öster och söder ligger kyrkogården på en stenterrass. Fram till år 1814 omgärdades kyrkogården av den medeltida bogårdsmuren i sten med tre stigportar. Vid huvudentrén finns en fattigbössa med en skulpterad fattiggubbe av trä, vilken är en kopia av 1600-talsoriginalet som förvaras i sakristian. Fram till 1860-talet fanns två fattiggubbar uppsatta vid ingången. Kyrkogården är huvudsakligen grästäckt, men den uppdelas av gångar med natursingel. En bred körväg som kantas av en högrest lindallé leder från kyrkogårdens huvudentré mot kyrkobyggnaden. Vegetationen består i övrigt av äldre högre lövträd, samt raka klippta häckar, dels som omgärdning och dels mellan de olika gravraderna och då oftast i nordsydlig riktning.

Norr om kyrkan finns ett stort varvgravsområde från 1930-1940-talen. Drygt 20 familjegravar på kyrkogården omgärdas med stenram, de flesta på den södra delen av kyrkogården. På denna del finns även ett antal äldre gjutjärnskors. Stående gravvårdar av sten dominerar, men på varvgravsområdena förekommer även ett flertal äldre träkors. Den omtalade 1700-talsprosten C. N. Leneaus, som bland mycket annat skrev boken Delsbo illustrata, ligger begravd direkt öster om kyrkobyggnaden, på hedersplatsen bakom altaret. Norr om denna grav ligger den välkände prästmannen Lars Landgrens maka och två söner begravda. Själv vilar han i Härnösand där han slutade sina dagar som biskop.

Den nya kyrkogården som invigdes 1973 är belägen i den breda svackan nordväst om kyrkoanläggningen. Området saknar omgärdning. Marken är grästäckt och indelad i kvarter med gångar av grus och betonghålsten. Inom området finns ett antal fristående träd och buskar samt några häckar. Hittills har bara varannan gravrad tagits i anspråk så de flesta gravvårdar är vända mot öster. På den östra delen av kyrkogården ligger en minneslund anlagd 1992 med konstnärlig utsmyckning av smeden Staffan Thelin från 2004. På kyrkogårdens norra del ligger Landgrens källa, en vattenbrunn som stensattes under Landgrens tid, men som i själva verket användes mer av prosten Leneaus under 1700-talet. Den är idag ingen fungerande källa.

Sydväst om kyrkobyggnaden, alldeles i kyrkogårdens utkant, ligger församlingens gravkapell, en rektangulär byggnad med källarvåning. De östra och västra sidoväggarna är dock något utdragna. Byggnaden är byggd i sluttningen så att källarvåningen nås från söder och gravkapellet har ingång mot kyrkogården i norr. Gravkapellet ritades av arkitekt Erik Fant och byggnaden stod färdigt i början av 1950-talet. Byggnaden är uppförd med gråfärgad putsad grund och vitslammade tegelväggar. Fönstren mot öster och väster är småspröjsade och fyrkantiga medan ett runt fönster finns ovanför altaret. Portarna är av trä. Gravkapellet täcks av ett brant valmat tak med svarttjärat takspån, men med ett kopparklätt krön. Överst återfinns en hög korsförsedd spira placerad över byggnadens mitt. Golvet i gravkapellet är av tegel, innerväggarna är vitputsade och innertaket utgörs av ett brunmålat trätak. Längs den södra väggen finns ett vitputsat väggfast altare. Inredningen består för övrigt av fristående trästolar. Armaturer i form av vägglampetter och radiatorer i gravkapellet är ursprungliga. I källarvåningen finns kylrum samt en ursprunglig centralt placerad kisthiss som mynnar mitt i begravningskapellet i våningen ovanför.

Sedan den tidigare klockstapeln brunnit ned i samband med den stora kyrkobranden 1740 uppfördes en ny klockstapel fem år senare av bondesnickaren Jonas Eriksson i Duvnäs, Delsbo. Den nuvarande klockstapeln stod dock ursprungligen direkt söder om huvudingången till kyrkogården, men den flyttades/rullades på stockar till nuvarande plats ca 50 meter väster om kyrkogården 1908. Klockstapeln har rektangulär grundplan och består av en rymlig bod med högt valmat tak med spånklädda väggar och tak. En vinklad trappa leder upp till klockplanet där två 1700-talsklockor är upphängda. Klockplanets balustrad är vitmålad i likhet med luckorna högre upp. Den översta delen av klockstapeln är formad som en lökkupol och klockstapeln avslutas med en hög spira. I klockstapeln förvaras olika äldre inventarier och inredningsdetaljer från kyrkan, bland annat den stora altartavlan på väv målad av Paul Hallberg 1746. Intill klockstapeln finns en byst över den inflytelserika och starka prosten Lars Landgren som verkade i Delsbo församling 1842-1876.

Den äldsta kyrkogården omger kyrkobyggnaden på alla sidor. Huvudentrén är vänd mot
väster. Mot samma väderstreck avgränsas kyrkogården med ett svartmålat gjutjärnsstaket från
1800-talets slut, som tidigare funnits kring hela den äldre kyrkogården. Mot öster och söder ligger kyrkogården på en stenterrass. Fram till år 1814 omgärdades kyrkogården av den medeltida bogårdsmuren i sten med tre stigportar. Vid huvudentrén finns en fattigbössa med en skulpterad fattiggubbe av trä, vilken är en kopia av 1600-talsoriginalet som förvaras i sakristian. Fram till 1860-talet fanns två fattiggubbar uppsatta vid ingången. Kyrkogården är huvudsakligen grästäckt, men den uppdelas av gångar med natursingel. En bred körväg som kantas av en högrest lindallé leder från kyrkogårdens huvudentré mot kyrkobyggnaden. Vegetationen består i övrigt av äldre högre lövträd, samt raka klippta häckar, dels som omgärdning och dels mellan de olika gravraderna och då oftast i nordsydlig riktning.

Norr om kyrkan finns ett stort varvgravsområde från 1930-1940-talen. Drygt 20 familjegravar på kyrkogården omgärdas med stenram, de flesta på den södra delen av kyrkogården. På denna del finns även ett antal äldre gjutjärnskors. Stående gravvårdar av sten dominerar, men på varvgravsområdena förekommer även ett flertal äldre träkors. Den omtalade 1700-talsprosten C. N. Leneaus, som bland mycket annat skrev boken Delsbo illustrata, ligger begravd direkt öster om kyrkobyggnaden, på hedersplatsen bakom altaret. Norr om denna grav ligger den välkände prästmannen Lars Landgrens maka och två söner begravda. Själv vilar han i Härnösand där han slutade sina dagar som biskop.

Den nya kyrkogården som invigdes 1973 är belägen i den breda svackan nordväst om kyrkoanläggningen. Området saknar omgärdning. Marken är grästäckt och indelad i kvarter med gångar av grus och betonghålsten. Inom området finns ett antal fristående träd och buskar samt några häckar. Hittills har bara varannan gravrad tagits i anspråk så de flesta gravvårdar är vända mot öster. På den östra delen av kyrkogården ligger en minneslund anlagd 1992 med konstnärlig utsmyckning av smeden Staffan Thelin från 2004. På kyrkogårdens norra del ligger Landgrens källa, en vattenbrunn som stensattes under Landgrens tid, men som i själva verket användes mer av prosten Leneaus under 1700-talet. Den är idag ingen fungerande källa.

Under tidig medeltid uppfördes den första stenkyrkan i Delsbo, vilken var en liten rektangulär salskyrka med rakslutet kor, av den typ som var vanlig i hela Norrland vid denna tid. Kyrkan förlängdes sedan mot väster två gånger och fick därigenom en mycket långsträckt och smal form, cirka 40*8,5 meter. Kyrkobyggnaden försågs sedermera med en sakristia mot norr samt två tillbyggnader mot söder; ett vapenhus och den s.k. lillkyrkan. Under senmedeltiden försågs kyrkan troligen med tegelvalv som tillsammans med väggarna målades 1520 av kyrkomålaren Måns Gadh. Kyrkan blev med tiden allt trängre för den växande sockenbefolkningen och flera läktare uppfördes i kyrkorummet. År 1740 utbröt en brand i prästgården som snabbt spred sig till både klockstapel och kyrkobyggnad och lade allt i aska.

Ganska omgående fick kyrkobyggmästaren Anders Olofsson Romberg från Leksand i uppdrag att uppföra en ny betydligt större kyrkobyggnad på platsen. Den östra, norra och västra väggen från den gamla kyrkan behölls till stora delar och fick ingå i den nya kyrkobyggnaden, som dock byggdes dubbelt så bred som den förra. Kyrkan var av samma modell som Ljusdals och Bjuråkers kyrkor med vitputsade murar, rundbågiga fönster och ett valmat brant svarttjärat spåntak med höga spiror och järnkors längs taknocken. I likhet med medeltidskyrkan hade byggnaden en sakristia utbyggd mot norr, som troligen härstammade från tiden före branden. Inredningen dekorerades av korpralen och bygdemålaren Gustaf Reuter samt målarmästare Paul Hallberg, Hudiksvall. Den stora spännvidden i kyrkan ledde med tiden till att taket började bukta sig och i nära hundra år diskuterades olika åtgärder och ombyggnadsförlag. Under 1850-talet byggdes en ny altarpredikstol i koret av byggmästare Norin från Söderala. I övrigt förblev kyrkan relativt oförändrad under hela 1800-talet, fram tills att en mycket omfattande renovering, efter ritningar av arkitekt Ekholm från Uppsala som bearbetades av arkitekt Fritz Eckert, Stockholm, kunde genomföras 1892-93. Kyrkan förvandlades nu från en salskyrka till en treskeppig basilika i rundbågestil.

Inredningen förändrades samtidigt enligt tidens smak med bland annat nya färgstarka väggmålningar, ny predikstol, orgelläktare och bänkinredning. I början av 1900-talet fanns starka krafter inom församlingen som verkade för att uppföra ett (eller till och med två) torn med tornur, på kyrkan. En särskild tornkassa inrättades därför även, men något torn byggdes aldrig. År 1938 genomfördes en ny restaurering efter förslag av arkitekt Einar Lundberg som innebar en förenkling av interiören, där bland annat en del av väggmålningarna målades över och nya glasmålningar sattes in i korfönstren. Samtidigt byggdes ett vapenhus under läktaren och skivor av kryssfaner sattes i taket. I slutet av 1960-talet genomfördes en utvändig restaurering varvid yttertaket belades med kopparplåt och sex år senare restaurerades interiören under ledning av professor av Sven Ivar Lind. Restaureringen återgick i gestaltningen delvis till 1893 års kyrkorum, men samtidigt tillkom även nya inredningsdetaljer, exempelvis det nya fristående altaret.

Under tidig medeltid uppfördes den första stenkyrkan i Delsbo, vilken var en liten rektangulär salskyrka med rakslutet kor, av den typ som var vanlig i hela Norrland vid denna tid. Kyrkan förlängdes sedan mot väster två gånger och fick därigenom en mycket långsträckt och smal form, cirka 40*8,5 meter. Kyrkobyggnaden försågs sedermera med en sakristia mot norr samt två tillbyggnader mot söder; ett vapenhus och den s.k. lillkyrkan. Under senmedeltiden försågs kyrkan troligen med tegelvalv som tillsammans med väggarna målades 1520 av kyrkomålaren Måns Gadh. Kyrkan blev med tiden allt trängre för den växande sockenbefolkningen och flera läktare uppfördes i kyrkorummet. År 1740 utbröt en brand i prästgården som snabbt spred sig till både klockstapel och kyrkobyggnad och lade allt i aska.

Ganska omgående fick kyrkobyggmästaren Anders Olofsson Romberg från Leksand i uppdrag att uppföra en ny betydligt större kyrkobyggnad på platsen. Den östra, norra och västra väggen från den gamla kyrkan behölls till stora delar och fick ingå i den nya kyrkobyggnaden, som dock byggdes dubbelt så bred som den förra. Kyrkan var av samma modell som Ljusdals och Bjuråkers kyrkor med vitputsade murar, rundbågiga fönster och ett valmat brant svarttjärat spåntak med höga spiror och järnkors längs taknocken. I likhet med medeltidskyrkan hade byggnaden en sakristia utbyggd mot norr, som troligen härstammade från tiden före branden. Inredningen dekorerades av korpralen och bygdemålaren Gustaf Reuter samt målarmästare Paul Hallberg, Hudiksvall. Den stora spännvidden i kyrkan ledde med tiden till att taket började bukta sig och i nära hundra år diskuterades olika åtgärder och ombyggnadsförlag. Under 1850-talet byggdes en ny altarpredikstol i koret av byggmästare Norin från Söderala. I övrigt förblev kyrkan relativt oförändrad under hela 1800-talet, fram tills att en mycket omfattande renovering, efter ritningar av arkitekt Ekholm från Uppsala som bearbetades av arkitekt Fritz Eckert, Stockholm, kunde genomföras 1892-93. Kyrkan förvandlades nu från en salskyrka till en treskeppig basilika i rundbågestil.

Inredningen förändrades samtidigt enligt tidens smak med bland annat nya färgstarka väggmålningar, ny predikstol, orgelläktare och bänkinredning. I början av 1900-talet fanns starka krafter inom församlingen som verkade för att uppföra ett (eller till och med två) torn med tornur, på kyrkan. En särskild tornkassa inrättades därför även, men något torn byggdes aldrig. År 1938 genomfördes en ny restaurering efter förslag av arkitekt Einar Lundberg som innebar en förenkling av interiören, där bland annat en del av väggmålningarna målades över och nya glasmålningar sattes in i korfönstren. Samtidigt byggdes ett vapenhus under läktaren och skivor av kryssfaner sattes i taket. I slutet av 1960-talet genomfördes en utvändig restaurering varvid yttertaket belades med kopparplåt och sex år senare restaurerades interiören under ledning av professor av Sven Ivar Lind. Restaureringen återgick i gestaltningen delvis till 1893 års kyrkorum, men samtidigt tillkom även nya inredningsdetaljer, exempelvis det nya fristående altaret.