LOVÖ KYRKA

Lovö kyrka är uppförd som en enskeppig salkyrka med fullbrett korparti. Kyrkan står i öst-västlig riktning med sakristia i norr och torn i väster. Tegel förekommer i tornets översta del, i yngre omfattningar, i tornvalv, sakristians gavelröste liksom i senare ilagningar. Gravkoret är uppfört av tegel.

Kyrkans äldsta delar är uppförda av vald och kluven gråsten och av rödaktig sandsten i fönsteromfattningarna. Kyrkan var rappad i sin helhet under 17- och 1800-talet. I samband med en restaurering 1935 togs rappningen bort från kyrkans torn och långhusmurar. I dag står därför tornets och långhusets murverk oputsat.

Tornet är uppåt något sammandraget och avslutas mot takfoten av ett rödfärgat tegelparti med vitstrukna trappfrisblinderingar. Tornets ljudgluggar fick sin nuvarande form 1801. Den nuvarande tornavslutningen uppfördes 1727-28, på bekostnad av drottning Ulrika Eleonora d y. och sockenbornas bidrag. Taktäckningen är utformad som en barocksvängd huv, klädd med spån och krönt av en åttkantig lanternin med spira. Även långhusets och sakristians sadeltak är täckta av spån. Takkonstruktionen över långhuset stammar från 1600-och 1700-talen, men kompletterades under renoveringen 1935.

Kyrkans högkor har ett murverk uppfört av tegel, spritputsat i gul kulör med slätputsade hörnlisener och listverk i grått. Det falsade taket av kopparplåt kröns av en mindre lanternin, även den kopparbeklädd. Koret är försett med högsträckta rundbågiga fönster mot söder och norr samt avlånga rektangulära fönster. Mot öster finns ett blindfönster.

I samband med renoveringen 1935 togs kyrkans medeltida, och tidigare igensatta fönsteröppningar åter fram varför de yngre respektive äldre fönstren nu är lämnade sida vid sida på långhusets fasader. De medeltida fönsteröppningarna syns längst åt väster. Bredvid det södra medeltida fönstret syns dessutom spår av en igenlagd fönsteröppning från 1200-talet.
Av södra fasadens fönster tillkom de tre östligaste 1675-76 i samband med kyrkans modernisering och gravkorets tillkomst. Samtidigt som vapenhuset revs under 1790-talet upptogs ytterligare ett fönster, mot väster. Vid samma tidpunkt försågs även norra långsidan med ett fönster mot väster. De två övriga tillkom först 1801.

Kyrkans ursprungliga ingång var tidigare förlagd via det dåvarande vapenhuset i sydväst. I samband med en renovering 1798 under ledning av slottsbyggmästaren H Edberg, revs vapenhuset och entrén fick sin nuvarande placering i tornet i väster. Samtidigt tillkom det runda fönstret över ingången. Entréporten av furuplankor är klädd med järnplåt.

Troligen var det samtidigt med valvslagningen av torn och långhus under 1400-talets förra hälft, som tornkammaren förenades med långhuset genom en bred valvbåge. Detta var en vanlig åtgärd för att få större utrymme i kyrkan. Under 1790-talet uppfördes en korsvirkesvägg mellan långhuset och tornrummet, som ersattes av den befintliga i samband med renoveringen 1935. Tornrummet täcks av ett tegelvalv med halvstensribbor. I södra valvkappan finns en tvärribba, vilket tyder på att det funnits ett hål som förbindelseled mellan bottenvåningen och tornets övre våningar. I tornrummet står kyrkans medeltida dopfunt samt en gravhäll av sandsten. Hällen härrör från omkring 1060 och är sannolikt huggen i Sigtuna.

Interiört kan kyrkans olika utbyggnadsetapper avläsas tydligt, inte minst tack vare långhusväggarnas bevarade avsatser. Innan gravkoret uppfördes under 1600-talet fanns kyrkans kor i nuvarande långhusets östra del. Ännu vittnar bjälkhålen i långhusets väggar efter triumfkrucifixets trabes, om den medeltida kyrkans utformning med dess gräns mellan kor och långhus. På norra långhusväggen finns dessutom spår av en öppning i murverket. Möjligtvis fanns här en liten sångläktare, en s k gapskulle, under medeltiden. Till läktaren kom man sannolikt via sakristievinden.

Som ovan nämnts togs flera av de äldre fönstren åter upp i samband med den stora renoveringen 1935. Förutom de redan nämnda romanska fönstren i långhusets västra del, togs nischer från medeltida fönster fram invändigt. Dessa härstammar från 1200-talet och kom till i samband med att långhuset förlängdes åt öster.

Koret, som uppfördes 1670-71, präglas av den strama karolinska stilen, med släta vitlimmade väggar och innertak. Ursprungligen täcktes koret av ett valv, men det ersattes av ett plant innertak 1713. Långhuset täcks av ett gipsat trätunnvalv, tillkommet under renoveringen vid 1600-talets slut, i anslutning till att gravkoret uppfördes. Då vitlimmades även kyrkorummet. I samband med 1930-talets renovering, blottades dock resterna av kyrkans äldre kalkmålningar, tillkomna under olika tidsepoker. Från medeltiden härrör de fem röda invigningskorsen i kyrkans västra del. Dessutom finns två solformade invigningskors, som troligen härstammar från 1400-talet och i så fall tillkom i samband med valvslagningen. De medeltida nischerna på södra långsidan är dekorerade med målningar utförda i grisaille. De tillkom dock troligen i samband med en stor restaurering under 1600-talets förra hälft. En av nischerna är inte bemålad eftersom den redan satts igen när valven slogs. Målningarna har en ovanligt profan karaktär och påminner om skulpturer vid portaler, gravmonument m m från 1600-talets första hälft.

Kyrkorummets nuvarande golv lades 1935 och består av ett stort antal gravhällar. Många av dem är lagda över personer som varit anställda vid Drottningholms slott såsom fogdar, hantverkare m fl.

Av kyrkans inredning märks främst predikstolen, uppförd 1718 och troligen tillverkad i Burchardt Prechts verkstad. Den är en gåva från drottning Ulrika Eleonora d y och består av korg med trappa som bl a dekoreras av voluter och fält med akantusornament. Predikstolen är försedd med ett ljudtak, även det rikt dekorerat. Timglaset skänktes till kyrkan 1717. Då predikstolen flyttades mot öster under 1760-talet gjordes vissa kompletteringar i korgens nedre del. Altaret murades i samband med renoveringen 1935. Altartavlan med motivet "Kristus välsignar barnen" utfördes 1866 och är signerad av Carl Plagemann (1805-1868). Altarringen av svarvade balusterdockor kom till två år tidigare. Ovan altartavlan dekoreras korväggen av en snidad strålkrans med glas.
Kyrkans nuvarande slutna bänkar kom till i samband med renoveringen 1935, och ersatte då öppna bänkar från 1880-talet. Bänkdörrarna utfördes efter en förlaga från 1700-talet, som nu är insatt till vänster om sakristieingången. Läktaren i väster byggdes under 1790-talet, men barriären ändrades 1884. Den nuvarande orgeln är byggd 1959 av Grönlunds Orgelbyggeri i Gammelstad och har 12 stämmor.
Sakristian uppfördes i samband med att kyrkan förlängdes åt öster. Golvet är belagt med tegel och innertaket är täckt av plana bräder, insatta 1884 då de ersatte ett äldre valv. Den ursprungliga ingången mot kyrkan är rundbågig. Under 1800-talet var denna ingång igensatt och ersatt av en förbindelsegång av korsvirke öster om sakristian som ledde till en numera igenmurad öppning i korets norra vägg.. Förbindelsegången revs i samband med renoveringen 1935 varpå den ursprungliga dörren åter togs upp. Vid samma renovering ändrades sakristians nordöstra fönster, ursprungligen upptaget under 1800-talet, till en väggnisch. Det sydöstra fönstret har förstorats sekundärt.

Inventarier
Kyrkans äldsta dopfunt, står i tornrummet och tillverkades under 1100-talet av tre olika slags sandsten. Cuppan är brun, skaftkolonnen grå och foten sandfärgad. Skaftet är yngst och visar på inflytande från Normandiska 1100-tals funtar i England. Dopfuntens bas har dock även likheter med dopfuntar i Bromma och Västergötland. I koret står även ett dopställ i svartmålat trä, tillverkat av Burchardt Precht 1684. Dopstället bärs upp av en förgylld kvinnofigur med kors och kalk.

Till kyrkans medeltida inventarier hör, förutom dopfunten, en träskulptur i ek, föreställande en apostel. Skulpturen tillverkades under 1460-talet och har suttit i ett nu förkommet altarskåp från Lübeck. Annars dekoreras kyrkan av flertalet inventarier från 1600-talet, däribland flera begravningsvapen och oljemålningar.

Kyrkan äger ett stort antal textilier. Under 1800-talet såldes flera av dessa till Statens historiska museum. Under 1900-talet har även de mest känsliga av de kvarvarande textilierna deponerats där. Andra har numera sin plats i Lovö hembygds- och kyrkomuseum. Flera intressanta textilier förvaras dock ännu i kyrkans sakristia. Kyrkan förfogar även över ett rikt bestånd äldre böcker.
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.

Lovös ursprungliga kyrka uppfördes möjligen under 1170-talet och var betydligt mindre än den nuvarande. Till den ursprungliga kyrkan hörde det ännu bevarade tornet samt halva det nuvarande långhuset. Den ursprungliga kyrkan hade stora likheter med Eds kyrka som var en s k absidsal med absiden direkt kopplad till långhuset. Mycket tyder på att även Lovö kyrka ursprungligen hade denna ovanliga planform.

Under folkungatiden, vid 1200-talets slut, förlängdes det befintliga långhuset åt öster fram till det nuvarande koret. Sannolikt anlades tre höga och smala fönster mot söder i samband med utvidgningen. Vid samma tid uppfördes sakristian som tunnvälvdes. Under 1400-talets förra hälft slogs valv över långhuset och ett av de tre ovannämnda fönstren sattes igen. Istället togs ett nytt upp i sydost. Under 1400-talet uppfördes även ett vapenhus av sten i söder.

1603 revs de medeltida valven på grund av sprickor efter en eldsvåda och ersattes med ett plant innertak. Detta ersattes i sin tur av ett tunnvälvt valv i samband med en modernisering vid 1600-talets slut. Tunnvalvet tillkom i två omgångar. Den östra delen av långhuset täcktes av ett gipsat trätunnvalv på 1670-talet. I långhusets västra del slogs ett valv av tegel som stod klart 1676. Valvets västra del rämnade dock några år senare. 1785 genomfördes en omfattande reparation av det västra valvet, varpå även det försågs med tunnvalv av gipsade bräder.

Det nuvarande koret uppfördes på 1670-talet, troligen efter ritningar av Nicodemus Tessin d ä. Det kom till som gravkor för fältmarskalken Lorens von der Linde. Utbyggnaden hade dock redan från början ett dubbelt syfte, att både fungera som gravkor och som kyrkans högkor. Det monumentaliserade kyrkans interiör, som även moderniserades vid samma tillfälle. Detta byggnadssätt, där stormannagraven inordnas i kyrkoanläggningen, har anor från 1600-talets förra hälft. 1798 revs det medeltida vapenhuset och i samband med att det öppnades en ny entré genom tornet i väster.

Lovö kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen och ligger inom område av riksintresse för kulturmiljövården.

På Lovö har man funnit rester från säsongsboplatser från slutet av stenåldern, bland annat vid Lunda och Söderby. Det är de äldsta spåren av mänsklig verksamhet som påträffats i kommunen. Det var dock först under bronsåldern de första fasta bosättningarna etablerades på ön. Yngre järnåldersgravfält finns vid så gott som samtliga gårdar på Lovö, vilket visar att socknen huvudsakligen bebyggdes under detta skede.

Drottningholms slott på östra delen av ön, har sitt ursprung i kungsladugården Torvesund, som anlades av Gustav Vasa. Det nuvarande slottet började uppföras av änkedrottning Hedvig Eleonora 1662 efter ritningar av Nicodemus Tessin d ä. I anslutning till slottet anlades en barockträdgård under 1680-talet, efter ritningar av Nicodemus Tessin d y. Drottningholm är idag en av landets förnämsta slottsmiljöer, och utgör ett av Sveriges bidrag till världsarvslistan.

Enligt en undersökning som genomfördes i samband med att Lovö kyrka renoverades 1935, konstaterades att det funnits en begravningsplats vid kyrkan, innan den nuvarande stenkyrkan uppfördes. Möjligen fanns en träkyrka i anslutning till denna begravningsplats. Om detta finns dock inga närmare källor.

KÄLLFÖRTECKNING
ATA Antikvarisk- topografiska arkivet
Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet
SLM Stockholms läns museum, arkivet
Ahlstrand, J T, Arkitekturtermer, Lund 1976
Boëthius, U, Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Uddevalla 1980
Bonnier, A C, Kyrkorna berättar. Upplands kyrkor 12501350, Uppsala 1987
Bratt, P, Mälaröarna kulturhistoriska miljöer, Stockholm 1988
Calissendorff, K, Ortnamn i Uppland, Stockholm 1986
Kulturminnesvårdens riksintressen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Stockholms län 1997
Lindahl, G, Grav och rum, Stockholm 1969
Nationalencyklopedin, band 5
Nilsson, C, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm 2001
Tuulse, A, Lovö kyrka. Sveriges kyrkor, Band VI. Häfte 3, Färentuna härad, vol 70, Stockholm 1957
Wallenberg, B, Lovö kyrka som byggnadsverk, Stockholm 198