skulptur, väktarlejon, komainu

Väktarlejon i brons. /CR
Enligt kataloguppgift är detta den kvinnliga parten av ett par väktarlejon. Honan har gapet öppet, då hon avbildas i en utandning. Detta lejonpar har antagligen varit placerat som väktare vid ingången till ett tempel eller ett palats. Hanen har då sin plats till vänster, honan till höger. /CR (Uppgifter från generalkatalogen). Citat ur d:o: "År 1939 uppställdes lejonen på socklar av sten på museiområdet (byggnaderna 3 och 4). Socklar och uppställning bekostades av hovjuvelerare K. Andersson med maka." (PH)

Idag är det lejonets dag! Du har väl inte missat dem magnifika bronslejonen utanför Etnografiska museets entré? Det är två så kallade väktarlejon eller "komainu". De har sitt ursprung i Tang-dynastin, Kina, men finns numera i flera olika länder i Asien.
I Japan möter man traditionellt den här sortens statyer främst vid ingången till shintoistiska tempel. De kan också vakta ingångarna till alla typer av tempel och heliga platser, liksom officiella och privata byggnader. Dessa platser skyddar de mot onda andar. De kan vara placerade både på var sin sida av ingången men de kan även stå bredvid varandra.
Det ena väktarlejonet är manligt medan det andra är kvinnligt. Det kvinnliga står till höger. Med sin öppna mun andas hon ut och uttalar den första bokstaven i sanskritsalfabetetet som uttalas ”a”.
Det manliga väktarlejonet står till vänster. Han har ett horn på huvudet och med sin stängda mun andas han in, samtidigt som han uttalar den sista bokstaven i samma alfabet, ”um”. Detta representerar alltings början och slut. Tillsammans bildar de ljudet ”Aum”, en stavelse som är helig i flera religioner. (Facebook, Etnografiska 2021-08-10)

Komainu är den vanligaste benämningen. I Japan möter man statyer av detta slag främst vid ingången till shintoistiska tempel, men de finns också vid buddhistiska tempel och prominenta gravar - numera också i privata och kommersiella sammanhang. De betraktas som väktare av ingången till dessa platser, vilka de skyddar mot onda andar - därav den populära västerländska benämningen ´väktarlejon´ (som i det japanska fallet alltså mer korrekt borde vara ´väktarhundar´). Vanligtvis passerar man mellan dem med den manliga, os, till vänster om sig och den kvinnliga, mes, till höger. Men de kan också stå tätt bredvid varandra vid sidan av ingången. Den manliga är något högre och utmärks av att ha en liten hornliknande utväxt, tuno, på huvudet, ett vapen mot onda andar, och av att ha munnen stängd. Det sägs att den manliga ´hunden´ andas in medan den yttrar a- un! (från den indiska kosmologins urljud, stavelsen ´a-hum´ eller ´om´). Den kvinnliga har sin mun öppen, andas ut och yttrar a!.

Deras förebilder kommer från Kina, där de benämns ´shishi´ ´kinesiska lejon´. Där är de kända sedan mer än 2000 år och är betydligt vanligare. De kan vakta ingångarna till alla typer av tempel och heliga platser, liksom officiella och privata byggnader. De sägs ha formats som avbilder av lejon, inspirerade från Indien och Persien, där lejon i statyform än längre tillbaka i tiden stod för staten och makten. Men då lejon inte finns vilda i Kina har de där uppenbart kommit att anta drag också av inhemska hundar, en dubbel natur som överförts till Korea och Japan.

De ´koreanska hundar´, gjutna i brons, vilka här visas, och som nu skall göras avgjutningar av, donerades 1938 till Etnografiska Museet av hovjuveleraren K. Anderson. Han hade samma år förvärvat dem i Kyoto, Japan (se foto 1-2). Just dessa statyer har sannolikt stått vid sidan av ingången till en privat bostad (eftersom de kunde förvärvas), vända ut mot en traditionell gata i Kyoto.

Under många år stod de utanför det gamla Etnografiska Museet här på Djurgården (se foto 3.). De nya avgjutningarna skall på liknande vis vakta ingången till Museets nya byggnad (text skriven 2008 i samband med de nya avgjutningarna)

Most often they are known as Komainu. In Japan you usually encounter statues of this kind at the entrance to Shinto shrines, but you may also see them in connection with Buddhist temples and prominent tombs. Today they may also flank the entrance to private and commercial buildings. They are regarded as guardians of the entrance to these places, which they protect against malevolent spirits. The popular Western term for them, ´guardian lions´, reflects this. (In the Japanese case a more proper term would actually be ´guardian dogs´.) Entering the shrine you will have the male one, os on your left, while the female one, mes, will be on your right side. But they can also be placed next to one another, on only one side of the entrance. The male one is slightly taller and is distinguished by a hornlike protuberance, tuno, on its head, which serves as a weapon against evil spirits. It keeps its mouth shut and is believed to inhale while uttering a-un! (derived from the primordial sound, according to Indian cosmology, ´u-hum´ or ´om´). The female one keeps its mouth open, exhales and utters a!

The prototypes for these Japanese statues are found in China, where they are known since more than 2000 years, and are much more common. In China they are called ´shishi´ ´Chinese lions´ and are seen guarding the entrance not only to all kinds of temples and sacred places, but also to official and private buildings. Allegedly they have been shaped to look like lions, being inspired by symbolic and ornamental lions found in India and Persia, where they already in ancient times expressed statehood and power. Since lions are not found in the wild in China it is evident that the look of domestic dogs has contributed to their appearance. This double nature of theirs has followed them to Korea and Japan.

New casts will be made of the ´´korean dogs´, here on display. In 1938 they were donated to the Museum of Ethnography by Mr. K. Anderson, jeweller to the Royal Court. Previously the same year he had acquired them in Kyoto, Japan (cf. photos 1. and 2.). Apparently, these particular statues, which are cast in bronze, were found positioned close together facing an old traditional street next to the entrance of a private house (otherwise it is hard to imagine how they could have been acquired).

For many years they were placed outside the old buildings of the Museum of Ethnography (cf. photo 3.). The new statues will guard our new museum, built at the same site. (text written in 2008 whem the new statues were to be founded)