renfäll

Om renskinnen i kåtan:

Eldstaden (arran) låg i kåtans mitt. På varsin sida av arran löpte två parallellt liggande trästammar ner mot dörren. Kåtan blev med dessa delad i två sidor, som täcktes med björk- eller videris (direkt på marken). Ovanpå riset lades renskinnen som man satt på och även sov på. Stammarna hade som funktion att trycka ner riset så att det inte så lätt spretade in i eldstaden.
Kåtagolvet, det vill säga, det med ris och renskinn täckta sitt- och sovutrymmena på vardera sidan av eldstaden heter loai’do (-id) på sydsamiska. (loai’to betyder lugn) (Samisk-svensk ordbok, Almkvist & Wiksell, Uppsala, 1973)

Den högra loai’do var avsedd för husbonden och hans familj, på den andra sidan sov drängarna och familjens äldre söner. Gästplatsen var längst in till vänster i kåtan, närmast boassjo. Man sov i kåtan med fötterna mot elden, under upphängda tältdukar, d.v.s. sovkåtor (”raggas”) av tyg (lärft) som skyddade mot mygg och mot kylan, samt gav personerna en viss avskildhet. (Se s/v foton i Manker, 1947: 368, även kåtainteriör: 366ff) Elgström mätte temperaturen i sitt sovtält av bomull. Vid en utom-kåta-temperatur på minus femton grader Celsius, blev det aldrig kallare än plus elva grader, trots att elden slocknade under natten. (Elgström, 1922: 218)

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
kåta
inventarier
arran

Referenser:
Ernst Manker De svenska Fjällapparna, Svenska Turistföreningens förlag. Esselte, Stockholm, 1947.
Ossian Elgström, Karesuandolapparna (1916-1919), Åhlén & Åkerlund: Stockholm, 1922.

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog, VKM Göteborg, 2010)

Om skinntillverkningen:

Renen flås genom att man skär upp huden i bukens mittlinje. Bellingarna (benskinnet, etym. ”benlingar”, som används till näbbskor) och härnan (pannskinnet, som blir skosulor) skärs alltid av från den övriga huden. Därefter torkas huden genom spilning för att den inte ska krympa. Huden spilas med hjälp av tunna pinnar, som går tvärs över huden på dess köttsida, och vars tillspetsade änder sticks in i hudens kanter. På änden hålls huden utspänd med hjälp av en stång som är något längre än skinnet, så att det utspilade skinnet kan stå på änden av den. Härnan spilas på samma sätt. Bellingarna spänns ut med tunna näverremsor och träspån som klibbas fast på den klibbiga köttsidan.
Skinnen måste sedan bearbetas för att avlägsna det subkutana skiktet med fett och kött, och om man vill även håren. För att få loss håren lägger man skinnet i vatten, i snön eller fuktar det dagligen och rullar ihop det vått. En annan metod, som ger en bättre skinnkvalitet, är att man gör en blandning av mjöl, vatten och tran som man smetar på skinnets köttsida och sedan rullar ihop det. Skrapningen, görs med ett redskap som inte får vara eggvast så att det skadar narven.
Som garvmedel används fett, avkok av växter eller pulveriserat mineral. Den äldsta metoden är fettgarvningen. Den ger ett helt vitt skinn, som användes för finare arbeten. Därtill användes antingen klövfett (som man framställde genom att koka ut renklövar), tran (av fet fisk) eller smör. Garvningen med bark har samerna tagit över av finnarna. Den gör pälsen och lädret hållbarare än fettgarvningen. Till barkgarvningen användes björk-, sälg- och albark beroende på till vad man ville använda skinnet för. Sälgen gav ett lättarbetat, ljust skinn, björk gav ett strävare mörkbrunt skinn och albarken färgade skinnet rött. De avhårade skinnen lades under en tid (över natten) i barkavkoket. Päls gneds istället upprepade gånger in på köttsidan av skinnet, med bark som hade mjukats upp i hett vatten. Förr kunde man även färga skinn genom att tugga albark spotta och gnida in det på skinnet på narvsidan, som ett sista steg i tillverkningen. Efter garvningen torkades skinnet.
Det torra skinnet mjukades upp och/eller beredes till sämsk. Det smordes med fett och drogs sedan fram och tillbaka över ett slött, bågformigt järn, a’lt’am-ruou’te. Järnet band man fast vid en kåtastång eller vid ett träd. Redskapet har Nordiskt ursprung. Skinnen kunde även direkt dras över en björk eller granstam.
Skinnskrapan nies’kem-ruou’te är ett S-format skrapjärn som är fastsatt på ett trähandtag (bild i Fjellström, 1985: 323) Man lägger skinnet på en bräda, som vilar med sin ena ände mot kroppen, den andra mot marken, och med båda händerna fattar man trähandtaget och skrapar skinnet rent på köttsidan. Redskapet förekommer i hela norra Eurasien. (Fjellström, 1985: 471ff)

Relaterade sökningar:
Register: [alla] FOLNAM: samer OBJTXT [innehåller]:
redskap och utrustning
skinntillverkning
skinnberedning

härna (pannskinn): 1939.70.0232
renbelling (benskinn): 1939.70.0266
björknäver (användes bl.a. till garvning): 1939.70.0345.
sälgbark (till garvning): 1941.08.0015, 1941.08.0016.

Källa och för mer information se Phebe Fjellströms bok Samernas samhälle i då och nutid. Nordstedts: Stockholm, 1985. ISBN 91-1-853222-5.
(Foton på skinntillverkningen: Se s.402ff i Manker, Ernst. De svenska fjällapparna. STF:s handböcker om det svenska fjället nr 4, Svenska Turistföreningens förlag: Stockholm, 1947. Finns på VKM’s bibliotek.)

(av Madeleine Stirnimann, socialantropolog VKM Göteborg, 2010)