FILM OM MALANGANER
Institute of Studies, Port Moresby (54 min)
Filmen skildrar den malangan-fest som ägde rum i byn Kisiu i Mandak-området på Nya Irland, Papua Nya Guinea, under några månader i början av 1979. Malangan är den serie ceremonier som en klan håller för att minnas en bety-dande släktings död, men även alla de skulpturer, masker och maskfigurer som hör till dessa ceremonier.
Denna malangan-fest har planerats av tre bröder ur kalabat-klanen, Eliachim, Raymond och Anton Kaparau, för att ihågkomma Paul Buk Buk, en betydande man i deras klan som dog år 1965. Så genomarbetade malangan-fester som denna hålls mycket sällan på Nya Irland idag.
De malangan-ceremonier som iscensätts här kallas Labadama och berättar kalabat-klanens egen historia. Under Labadama kan klanens medlemmar min-nas sina döda, dem som de har känt i livet och dem som de bara känner som skuggor från det förflutna. I Labadama dramatiseras relationerna mellan levande och döda; de förpliktelser en individ har mot sin klan; individers, familjers och klaners ställning sinsemellan.
Sedan flera månader har ett högt stängsel av palmblad hindrat främlingar, kvinnor och barn från att se vad som försiggår i och omkring manshuset. Där inne sitter Eliachim, den äldste av de tre bröderna, och snidar malangan-skulp-turer, som vid festligheternas kulmen ska stå vid Buk Buks och några andra kvinnliga klanmedlemmars grav. Det är Buk Buk själv som en gång har initierat Eliachim i konsten att snida malangan-figurer.
Ceremonierna har redan börjat och ska pågå i några månader. Nu dyker maskklädda män upp. Dessa malanganer kallas wanis och representerar en fientlig omvärld och våldsamma händelser i Mandaks historia. Runtom i byarna lämnar de röda snäckpengar, mis, för att försäkra sig om att männen därifrån ska deltaga i ceremonierna klädda i sina malangan-masker. Så länge festerna pågår rusar wanis runt i byarna och längs stränderna för att begära bidrag.
Så en dag kommer alla grupper av wanis-klädda män till Kisiu för en första gemensam manifestation. Den kommer att upprepas flera gånger under de följande månaderna. Först in i byn kommer Bas. Han ska se till att alla kvinnor är utom synhåll. Så kommer Bobonu och Karenu som slår sönder byns väggar och tak om de inte får mat, pengar och betelnötter. När äldre män och kvinnor ser detta återupplever de gamla tider och gråter vid tanken på sina döda släk-tingar. Träsnidaren och hans klan får så småningom situationen under kontroll genom att ge och utbyta gåvor och mat. Detta dramatiska skådespel skildrar kosmiska motpoler i tillvaron; aggressivitet och samarbete, förstörelse och skaparkraft, kaos och trygghet.
Ligiasugaba - dagen då gaba-trädet bärs till byn
Män från en annan by kommer bärande på en trädstam som är dekorerad med gåvor. Traditionellt förknippades denna dag med dödande och kannibalism. I dag förknippas den med kristen religion, men ändå finns starka minnen kvar från forna dagar då dödsoffrens kroppar hängde i trädets grenar. De röda strec-ken på stammen symboliserar offrens blod.
När Buk Buk och de övriga klanmedlemmarna dog gav deras familjer snäck-pengar till sina släktingar som därför nu bör ge varsin gris till festen. Dessa kon-trakt representeras av stickor i sanden. Namnen på alla dem som en gång mot-tog snäckpengar ropas upp och en sticka överräcks. De som tar emot stickan förbinder sig att leverera en gris.
Den viktigaste födan i Mandak-området är taro och ingen ceremoni eller fest hålls utan väldiga mängder taro. Vid begravningsfester bygger den dödes släk-tingar en plattform där taro till alla de hundratals gästerna travas.
Trots det europeiska konfliktfyllda inflytandet har kalabat-klanen behållit kunskapen om malanganceremonierna. Det var Buk Buk som före första världs-kriget reste till ön Tabar för att
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
