Halsband

Halsbandet är använt av givaren när han bodde i dalarna och arbetade som journalist på bl.a. Dalademokraten under 1990-talets andra hälft. Han började då spela handtrummor/affrotrummor och skaffade då en del halsband som han tyckte passade. När han spelade trummor var det också svårt att använda armband, vilket han använt en del tidigare. Givaren tror att halsbandet är inköpt som en solidaritetsyttring för något land i Afrika. Halsbandet användes inte bara när han spelade trummor, utan även som ett vardagssmycke, ibland tillsammans med ytterligare ett halsband.

Givaren, som växte upp i Växjö, började använda smycken i tidiga tonåren. Han var hårdrockare under en kort period i 13-14-årsåldern, för att sedan bli syntare och använde då en del smycken. Till att börja med en del färglada armband t ex, men blev senare mer "mörk syntare" och använde då t ex pärlhalsband och svarta läderremmar. Senare blev han rockare "depprockare/undergroundare" och använde då svarta läderarmband men också glittriga smycken. Han tog hål i öronen (bägge samtidigt) när han var ca 17 år. Att han tog hål i bägge öronen berodde på att han hade hört olika uppgifter beträffande om det var ett örhänge i vänster eller höger öra som markerade att man var homosexuell, samt att han inte tyckte det var nödvändigt att utåt markera någon specifik sexualitet.

Givaren införskaffade sina smycken genom att under en period låna smycken från sin mamma, som t.ex pärlhalsband. Han köpte en del kläder i second hand-butiker, och kunde då också passa på att köpa något smycke, men köpte också i "krimskramsbutiker", t ex när han var i Stockholm eller Köpenhamn samt på festivaler o dyl. Smyckena var oftast svart läder eller något glittrigt, dock aldrig guld, eller guldfärgat, vilket han tyckte kändes för vräkigt. Hans smycken var aldrig dyra och han var inte ute eter några dyrare designade smycken.

Som vuxen blev det mindre viktigt att vara radikal och visa sin ställning på utsidan och hans stil blev mer nedtonad, även när det gällde val av smycken. Men han fortsatte att använda smycken. Under sin tid som journalist under 1990-talet andra hälft,
tonade han ned sina smycken, för att inte dem han intervjuade skulle bli påverkade av vad han hade på sig. Han fortsatte dock alltid att bära örhängen, men använde också andra smycken, såsom t ex halsband som kunde sitta under skjortan och inte "störa", även armbandsur användes som smycken. Under denna tid skaffade han också en mindre tatuering. På så sätt kunde han känna att han var utsmyckad utan att det syntes. Givaren använder fortfarande idag smycken bär alltid örhängen (ett i varje öra), vigselring, samt halsband med stansade metallbrickor med fruns och barnens namn, halsbandet hänger dock oftast innanför skjortan eller tröjan. Ibland använder han också armband. Han köper inte så mycket smycken, men får ibland av sina barn och sin fru. Som yngre användes smycken både som utsmyckning och för att visa sina politiska ställningstaganden.

I dag använder givaren sina silversmycken i form av vigselring, halsband och öronhängen i kombination med enkla svarta läderarmband som diskreta men tydliga påminnelser till sig själv och andra att han trots passerade 40 år, föräldraskap och professionellt yrke vill se sig som en tidlös rebell som lyssnar på musik, går på konserter och har politiska åsikter.

Se även interju med givaren gjord i samband med insamlandet av smyckena, samt övriga föremålsposter med smycken skänkta av givaren.
/Leif Wallin 2015-03-08