Norra Åsums kyrka

De olika byggnadsdelarna är utvändigt putsade och vitmålade på samma sätt med traditionellt slevdragen puts, avsedd att ge ett ålderdomligt intryck. Absidens fasad indelas i fält av utanpåliggande pilastrar med baserna i det övre sockelskiftet. Liknande utförande finns i Mariakyrkan i Vä och Gärds Köpinge kyrka men i Norra Åsum har både baser och kapitäl en ovanlig, rundad form.

Långhuset och koret har en markerad sockel av mörk granit med avfasad övre kant. Samma sorts sten utgör sockel kring absiden, men här med dubbla skift och två språng. Tornet och sakristian har en låg, utskjutande sockel som är putsad och avfärgad i vitt liksom fasaderna i övrigt. Vapenhuset har en lägre, men på samma vis putsad och vitfärgad sockel. Dopkapellet saknar markerad sockel.

Långhusets och korets takfot utgörs av det utskjutande sadeltakets underbrädning. Absiden har ett utskjutande murskift, putsat likt fasaden, under underbrädningen. Sakristian och dopkapellet har en markerad taklist med två språng mot takfoten, murad av tegel och putsad. Vapenhusets gavel mot väster har ett markerat tympanonfält med profilerat listverk längs med takfoten och över gavelfasaden. Listverket följer även takutsprånget på gaveln. Mitt i gavelfältet är ett litet runt, spröjsat fönster.

Kyrkans fönster är huvudsakligen rundbågiga och spröjsade med fem lufter med en mittpost och två tvärposter. Den övre halvmåneformade fönsterbågen utgör en egen luft, utan mittpost. I koret finns tre små fönster med oljade ekbågar i djupa, skrånade smygar. I murverket på långhusets södra sida syns spår efter igensatta fönsteröppningar högt upp på fasaden.

Tornet har sex ljudöppningar i höjd med klockvåningen. Två öppningar åt väster respektive öster, och en öppning åt norr respektive söder. De består av dubbla rundbågar åtskilda av en huggen kolonnett i granit. Ljudöppningarna täcks av svartmålade träluckor på insidan. Ett murat listverk i ett språng löper runt tornet strax under ljudluckorna. Över ljudluckorna finns rektangulära öppningar i den murade fasaden; tre åt väster respektive öster och två åt norr respektive söder. De stängs från insidan med svartmålade träluckor. Tornet, liksom de två nordliga utbyggnaderna, har blinderade trappstegsgavlar av tegel. Den västra av de två utbyggnaderna på kyrkans norra sida; sakristians, fasad har ett litet, rundbågigt fönster åt norr med blinderingar i murverket på ömse sidor. En trädörr i barockstil, daterad till 1700- tal, leder in i sakristian från väster, dörren är dock inte synlig interiört. Den östra av de två utbyggnaderna; dopkapellet har ett stort rundbågigt fönster likt långhusets åt norr och ett litet blyspröjsat fönster i en muröppning med två språng åt öster.

Västporten i vapenhuset är rundbågig med dubbla dörrblad klädda med kopparplåt. Karmen och ett överljus i form av ett spröjsat lunettfönster är tillverkade i ek. portalomfattningen utgörs av två murade pilastrar med profilerade listverk och dekorativa kapitäl på ömse sidor porten.

Långhus, kor, vapenhus samt utbyggnaderna i norr täcks av sadeltak med tegel. Tornets sadeltak, liksom absidens konformade tak, har plåttäckning.

Norra Åsums kyrka är en av de större i området med en tornhöjd på 30 meter. kyrkans äldsta delar består av ett långhus, kor och absid samt ett ursprungligt brett västtorn med rektangulär planform. Kyrkor med tidiga torn har sammanfallit med bebyggelsespår eller skriftliga spår efter närliggande storgårdar till vilken kyrkorna kan ha varit kopplade, så också i Norra Åsum. Kyrkor med västtorn som är bredare än långhuset förekommer i södra, östra och nordöstra Skåne samt på Själland och Bornholm. I Norra Åsums kyrkas torn finns en bevarad emporvåning på andra planet. Dessa våningar har tolkats som plats för en patronus; till exempel sätesgårdens ägare. Liknande emporvåningar har endast återfunnits i 17 tornkyrkor. Dessa har haft en särskild förbindelse med långhuset, vanligtvis med kolonettdelade gluggar, men i Norra Åsums kyrka utgörs förbindelsen av en stor, rundbågig öppning.

Emporvåningarna bedöms generellt ha tillkommit under 1100-talet men kan tidigt, redan under 1100- och 1200-talet, ha fått ett ändrat användningsområde. En omfattande byggnadsarkeologisk undersökning som genomfördes 1972 har bidragit till kunskapen om kyrkans äldsta byggnadshistoria och de ändringar som gjorts. Undersökningen avslöjade att kyrkans äldsta delar är byggd i tuktad granit med fogar av kalkbruk. Både exteriört och interiört återfanns spår av kvaderritsningar i vad som förmodats vara den äldsta putsen. Spår av medeltida fönsteröppningar återfanns högt upp på både södra och norra fasaderna. De äldsta fönstren liksom sydportalen hade omfattningar av välhuggen granit. I tornets södra fasad upptäcktes en högt belägen, utvändig ingång till emporvåningen, vilken återupptogs. I tornbottenvåningen upptäcktes att den södra väggen, som avskärmar uppgången till emporvåningen, saknade förband med tornmuren i väster vilket tyder på att den kan vara uppförd senare än tornet i övrigt. I emporvåningen dokumenterades den ursprungliga emporöppningen mot långhuset med omfattning av granit. Öppningen kan ha förminskats till nuvarande storlek tidigt så att den kunde stängas för med en lucka. Sannolikt blev öppningen helt igenmurad i samband med att stjärnvalven slogs. Stjärnvalven är byggda av delvis återanvänt material från en äldre generation valv i kyrkan, vilket tegel med spår av äldre bemålning vittnar om.

Kyrkans golv sänktes med 70 cm vilket avslöjade att kyrkan haft åtminstone fem golv som lagts ovanpå varandra. Det ursprungliga romanska golvet bestod av kalkbruk och kullersten. Under senmedeltiden har ännu en golvnivå tillkommit efter att långhusets första valv raserades. Ännu en golvnivå, med kvadratiska tegelplattor, uppskattades vara från 1600- eller 1700-tal. Mellan detta och 1903 års golv av mönstrade cementplattor fanns ett lager sexkantiga, gula tegelstenar. I tornets bottenvåning återfanns ett dopfuntsfundament, vilket var samtida med det senmedeltida kalkbruksgolvet. Under senmedeltiden var det vanligt att dopfunten var placerad i byggnadens västra del, nära ingångarna till kyrkan. I tornets bottenvåning finns bevarade romanska, murade väggbänkar. Dessa ska också ha funnits i långhus och kor. Under utgrävningarna visade det sig även att långhusets västra golv legat högre än i övriga kyrkan, vilket förmodas ha varit avsett för frälset eller prästerskapet som en västempor. Flera gravar framkom varav en framför högaltaret i koret, vilken var den enda som undersöktes närmare. Graven visade sig tillhöra en man med förnäm medeltida dräkt. En datering av kistan gjordes till tidigt 1200-tal, men har inte fastställts med säkerhet. En teori som presenterats är att det är kyrkans ene byggherre, Esbern Mule, som är den gravsatte. I tornets femte våning, ovanför våningen med kolonettdelade ljudluckor, finns rektangulära öppningar i murverket vilka tros ha varit plats för en medeltida klockbock i trä. Tornets trappstegsgavlar ska ha tillkommit under senmedeltiden.

Inne i kyrkan återfanns flera nischer bland annat symmetriskt placerade på ömse sidor av triumfbågen där också spår av altare återfanns. Nischerna, vilka brukar tolkas som sakramentsnischer, sattes igen redan under sent 1400-tal i samband med valvslagningen av långhuset. Fyndet av ett relativt oskadat romanskt fönster med fönsterbåge av trä i absidens östra del gjorde att fönstret återskapades och att den sekundära koringången murades igen.

Den första kända tillbyggnaden till kyrkan var ett vapenhus till södra porten, san- nolikt uppfört under 1400-talet. En teckning av vapenhuset från före 1806 visar en rektangulär byggnad med sadeltak, blinderingar i gavelfältet och vigvattenskålar på ömse sidor om en rektangulär träport. Vapenhuset revs år 1840.

Utbyggnaderna i norr tolkades utifrån 1970-talets undersökningar som senmedeltida, tillkomna under 1400- eller 1500-talet, men vid olika tillfällen. Den östra utbyggnaden, nuvarande dopkapellet, byggdes som sakristia och är murad av granit skolad med tegel i fogarna. Här kan en jämförelse göras med Åhus kyrka där den medeltida sakristian på kyrkans norra sida fortfarande är i bruk. Den norra tillbyggnaden, nuvarande sakristian och ursprungligen vapenhus, visade sig vara helt uppfört i tegel. Den östra blinderingen i dess norra fasad tolkades som en äldre ingång eftersom den är mycket slarvigt igenmurad i jämförelse med den västra blinderingen. Båda tillbyggnaderna har använts som gravkor.

1600-talet var en orolig tid i Skåne då upprepade strider utspelade sig mellan svenskar och danskar om territoriet. Under 1600-talets första del, år 1602, tillkom predikstol med baldakin, baldakin till dopfunten samt altaruppsats till kyrkan. Altaruppsatsen bär den danske kungen och drottningens sigill och altaruppsatsens utbytbara tavlor har text på danska och latin. Under 1700-talet avskärmades kyrkans absid med en trävägg och användes som sakristia. Sannolikt förstorades även en del fönster.

1804 byggdes ett nytt vapenhus väster om tornet i tidsenlig, klassicistisk stil.

Fotografier visar att kyrkorummet kring sekelskiftet 1900 var målat i ljus kulör med marmorerade valvpelare och dekorationsmålningar längs valvbågar, fönstersmygar och i absidens hjälmvalv. Bänkinredningen var öppen och traditionellt ordnad i två kvarter. Predikstolen var målad i vitt med en mörk, eller möjligtvis förgylld, kontrasterande kulör. 1903 moderniserades kyrkan och försågs med varmluftsuppvärmning och ny bänkinredningen. Orgelläktaren i långhusets västra del revs.

1971 genomfördes en mycket omfattande renovering av kyrkan efter ritningar av arkitekt Torsten Leon-Nilsson där de flesta spåren från 1700- och 1800-talet togs bort till fördel för spår från medeltidens kyrkorum. Flera dörr och fönsterpartier samt bänkinredningen tillkom vid detta tillfälle. Dopkapellet skapades genom ny placering av dopfunten och tillkomsten av bland annat en piscina huggen i kalksten.

Kyrkans huvudingång är belägen i vapenhuset i väster. Vapenhusets väggar är slätputsade med ett nätt, profilerat listverk mot det vitkalkade tunnvalv som täcker rummet. Den östra väggen utgörs av den medeltida tornmuren vilken frilagts så att murverket av gråsten framträder mot kraftiga, vitmålade fogar. Några äldre gravhällar är inmurade i väggarna. Golvet, liksom övriga golv i kyrkan, täcks av kvadra-tiska, röda tegelplattor. I vapenhusets sydöstra hörn är en runsten, som berättar om kyrkans tillkomst, fastmurad i golvet. En stickbågeformad muröppning med ett delvis glasat dörrparti av furu leder vidare in i kyrkorummet vars västra del utgörs av tornets bottenvåning.

Kyrkorummet har slevstrukna och vitputsade väggar och valv. Tornets bottenvåning är öppen mot långhuset via en vid rundbåge och täcks av ett slätt kupolvalv. Enkelt profilerade anfang markerar gränsen mellan valvpelare och båge. Längs västra och norra väggarna i tornbottenvåningen finns romanska murade och vitputsade sittbänkar. I norra väggen är ett rundbågigt fönster. Intill valvbågen på södra väggen finns en dörr av ek med stentröskel och huggen omfattning av granit, vilken leder till en murad torntrappa.

Långhuset täcks av tre travéer senmedeltida stjärnvalv. Valven bärs upp av femsidiga höga pelare med profilerade imposter. Gördel- och sköldbågarna har svagt spetsbågig form. Valvribborna smalnar av till en graciös, tunn rundstav mot anfanget. Under det västligaste fönstret markerar ett urtag i murverket platsen för den igenmurade sydporten. Långhusets norra vägg har i västra travén spår av en rundbåge som kan markera en tidigare öppning mot det norra vapenhuset. Den norra valvpelaren, mellan andra och tredje valvtravén står mitt för en rundbågig öppning till det som idag är dopkapell. Delvis dold av gördelbågen i andra travén finns en medeltida fönsteröppning bevarad. I höjd med tredje travén står kyrkorgeln placerad mot norra väggen och täcker delvis öppningen till dopkapellet. I östra delen av långhuset är valvvederlagen placerade ovanpå rester av vad som kan vara romanska, murade och väggfasta bänkar. Utöver en stor orgel i långhusets nordöstra del domineras långhuset av två kvarter med bänkar i en svagt gråblå kulör.

Triumfbågen är rundbågig med högt placerade imposter. På norra vederlaget är ett djävulsansikte målat. Både norr och söder om triumfbågen finns stora och djupa nischer, tolkade som altarnischer, i muren. Dessa täcks till viss del av valvpelarna. Söder om triumfbågen är predikstolen placerad, med trappa längs med östra muren.

Två trappsteg i huggen grå granit skiljer korets golvnivå från långhusets. Koret täcks av ett kryssvalv. Valvribborna har fyrkantig genomskärning och gördel- och sköldbågarna har spetsbågig form samt är slagna med följdskift. Kragbanden är utfört med vulst, snedfas och utkragande skift överst. Valvet är putsat med spår av äldre bemålning. Valvribborna är i valvmitten gråmålade och bär spår av blomstermönster på delar av ribborna. Gördelbågarna är målade i kvaderimitation med kimrök och följdskiften är röd- och vitmålade. På den sydöstra valvpelarens nedre del finns spår av måleri, liksom något över valvanfanget på den nordöstra valvpelaren. Måleriet är daterat till 13001350. I linje med tribunbågen som skiljer koret och absiden åt är en kraftig tröskel av gråsten och kalkbruk. Framför denna är altaruppsatsen från 1602 belägen tillsammans med en altarring med svarvade och huvudsakligen blåmålade balusterdockor, och ett textilklätt knäfall. Tribunbå- gen är rundbågig med imposter likt triumfbågens, och täcks från väster till stor del av det senare tillkomna valvet. Absiden täcks av ett hjälmvalv och har tre fönster i romansk stil, varav åtminstone det mittersta är återskapat efter romansk förlaga.

Dopkapellet norr om långhuset täcks av ett kryssvalv. En rundbåge utgör öppning mot långhuset. I kapellets nordöstra hörn är dopfunten placerad. Över dopfunten hänger en baldakin från 1600-talet. Direkt öster om funten är ett sentida murat dopaltare med stenskiva placerat under ett medeltida fönster som togs upp under 1970-talets renovering. I kapellets norra vägg finns en sentida dörr som leder in till sakristian som även det täcks av ett kryssvalv. Mot kyrkorummet i söder finns en rundbåge med tydliga imposter. Detta har sannolikt tidigare varit en öppning mot långhuset. I norra väggen är urtag i muren som sannolikt är en tidigare muröppning. Mot norra väggen finns ett murat altare med stenskiva med ett enkelt träkrucifix ovan.

Uppgången till tornet sker via en öppning i tornbottenvåningens södra vägg. Väggarnas murverk är av gråsten med tjocka ljusa bruksfogar och tunnvälvt tak över trapploppet. Det nedre trapploppet är murat av tegel upp till den yttre ingången i tornets södra mur. Ovan denna är trapploppet av gråsten och murbruk, en liten kvadratisk öppning i muren åt väster ger dagsljus åt trapploppet. En rundbågig dörröppning med fint huggen omfattning av gråsten och en tympanonsten vetter mot tornrummet som ursprungligen var emporvåning. Väggarna är grovt putsade med synliga gråstenar. Taket utgörs av nästa vånings bjälklag och brädgolv, varav det mesta sannolikt är av ek liksom i resten av tornet. I väster är en öppning mot vinden över vapenhuset. Vinden har brädgolv och takstolar av bilade furubjälkar. Utrymmet används till förvaring. Mot långhuset i öster är en rundbågig öppning i muren med en dörr med två dörrblad, omväxlande av ek och glas. Åt norr är ett smalt rundbågigt fönster. I söder fortsätter en murad gråstenstrappa uppåt i tornet. På det övre vilplanet går den äldre murade trappan mot södra muren utan fortsättning. En trätrappa går från vilplanet åt norr upp till nästkommande våning där golvet i halva utrymmet är av bräder och i den andra halvan av stampad jord. Här finns en sekundär öppning med branddörr till vinden över långhus, kor och absid. En trätrappa löper längs södra muren upp till nästa våning där maskineriet till urverket är beläget. På nästkommande våning finns klockbocken och kyrkans två klockor, taket utgörs av vindsvåningens bjälklag och golv. Bjälklaget är av ek och golvet relativt nytt av smala brädor. En stege leder till tornets vind. Takstolarna är av ek och synbart ålderdomliga, med dubbla hanbjälkar och krysslagda sparrar. Sammanfogningen är gjord med bult i senare tid. Vid sent 1960-tal hävdades att takstolarna var nygjorda på gammalt vis, vilket bekräftats inom stiftsprojektet Historisk Timmermanskonst i Lunds stift. Takstolarna över långhuset är sekundära och av furu med bindbjälke, dubbla hanbjälkar och stödben över murkrönen. Över sakristian och dopkapellet är takstolarna sannolikt främst av ek med krysslagda sparrar. Vissa delar kan vara utbytta i senare tid. Absidens taklag är delvis av ek, medan korets taklag är närapå intakt, av ek, med en del bjälkar avsågade. Långhus- och korgavlarna har synligt murverk av gråsten med utstrukna fogar. I muröppningarna mellan långhus och kor, samt kor och absid utgörs överliggarna av ekplankor. Över de senmedeltida valven finns spår av medeltida fönsteröppningar.