HAMMARBYHÖJDEN

Hammarbyhöjden
Mellan Björkhagen och Johanneshov ligger Hammarbyhöjdens högt belägna och ljusputsade bostadshus. Begreppet "den vita staden" myntades i samband med att bebyggelsen växte upp på 1930-talet. Epitetet passar ännu i dag, och den ursprungliga tanken med flerfamiljshus placerade direkt i skogsnaturen är fortfarande påtaglig.

Planer och byggande
Hammarbyhöjden bebyggdes huvudsakligen 1936-1939, men planeringen av stadsdelen började redan under 1920-talets sista år. Den första stadsplanen fastställdes i september 1930 och omfattade den nordvästra delen. Bebyggelsen grupperades i solfjädersform runt den gamla galgbacken som hade sett Stockholms sista offentliga avrättning 1862. Husen var placerade direkt i terrängen omgivna av berg och träd. Planens tre- och fyravåningshus kritiserades emellertid för sitt alltför stora djup om 15 meter. På våren 1931 ansökte Bostadsaktiebolaget S:t Örjan om en ändrad plan för området och skickade med en ny planritning gjord av Ragnar Östberg. Området var nu utformat med en större variation och en annorlunda gruppering av husen. Gaturummen var utlagda med hänsyn till rumsbildningar och blickpunkter. Endast smalhus med tre våningar och en bredd på drygt 10 meter förekom. Förslaget vann bifall, men bostadsbolaget mäktade inte med byggprojektet och ingenting hände på några år. Först 1935 började de första husen byggas efter stadsplanekontorets plan - i sina grunddrag liknande Östbergs plan - men husen hade nu blivit ännu smalare och delvis grupperats annorlunda. Lägenheterna bestod av ett eller två rum och hade en för tiden hög standard med badrum och kök.
Vid den tidpunkten hade också riksdagen anslagit lånemedel till s.k. barnrikehus, och den 1 oktober 1936 var de första husen runt galgbacken vid Olaus Magnus Väg, ritade av Wolter Gahn, färdiga för inflyttning. I samband med att barnrikehusen byggdes, uppfördes också en barnstuga i barnavårdsnämndens regi, den s.k. Hammarbygården i hörnet av Olaus Magnus Väg och Johan Printz Väg. Här fanns avdelningar för spädbarn, koltbarn och skolbarn samt enklare bostäder för personalen. På kvällar och andra outnyttjade tider uppläts lokalerna till annan barn- och ungdomsverksamhet, och Hammarbygården blev vida uppmärksammad som en av Stockholms första ungdomsgårdar.
Hammarbyhöjden byggdes successivt ut under de kommande åren och sist utbyggt enligt 1930-talets ideal blev området söder om tunnelbanan, vars stadsplan fastställdes i januari 1939. Här uppfördes även åtta låga punkthus i mitten av 1940-talet efter ritningar av arkitekterna Archibald Frid och Edvin Engström. I början av 1950-talet bebyggdes även Nytorpsområdet, som tidigare bestod av kolonilotter, söder om Lidköpingsvägen. I viss mån byggdes området efter andra principer än tidigare, och naturmarken fick delvis stryka på foten till förmån för mer planerade gårdsmiljöer.
Service
De nyinflyttade upplevde det dåliga utbudet av affärer och annan service som besvärande. Småbutiker i bostadshusens bottenplan fanns det gott om, men tillgången till post, bank och apotek var sämre. Av nöjeslokaler var biografen Kaza med 440 platser vid Palandergatan den mest uppskattade. Kommunikationerna till och från innerstaden skedde med spårvagn och senare kom en busslinje, som förband "Finkan" och "Brunkan", d.v.s. Finn Malmgrens Plan och Brunkebergstorg. Tunnelbanan kom till Hammarbyhöjden 1958 och förkortade restiderna väsentligt. I kvarteret Åstorp invigdes 1947 Nya Enskedehallen med vagnhall och stationshus för Stockholms Spårvägars bussar och den planerade tunnelbanans vagnar.
I ett område som i så hög grad var planerat för barnfamiljer kändes bristen på en skola särskilt bekymmersam. Det dröjde till höstterminen 1943 innan Hammarby folkskola, ritad av Paul Hedqvist, var färdig. Den var redan från början trång, eftersom det ursprungliga projektet fick bantas i omfång och kostnader p.g.a. kriget. Här trängdes skolbarnen i ett tiotal år tills Nytorpsskolan efter ritningar av David Dahl öppnades i början av 1950-talet. Med tiden sjönk dock antalet elever dramatiskt och på 1970-talet gick knappt 30 barn i Hammarby skola och 1975 lades verksamheten ner.
Upprustning och förtätning
Stadsdelen blev så småningom ganska nergången och befolkningssammansättningen förändrades. På 1970-talet hade folkmängden sjunkit kraftigt och bestod i hög grad av äldre personer. Affärer och serviceinrättningar tvingades stänga och många befarade att Hammarbyhöjden skulle bli allt mer öde. Efter flera års utredningar och diskussioner antog stadsfullmäktige 1988 ett program med målet att rusta upp och modernisera husen och samtidigt bygga 1 000 nya lägenheter.
Nytillskotten lades framför allt i utkanten av den äldre bebyggelsen samt utmed tunnelbanan. På skolans tomt utmed Finn Malmgrens Väg byggdes lokaler för en livsmedelsbutik och posten med förhoppningen att stärka Hammarbyhöjdens centrum och göra kundunderlaget för flera butiker större. För att göra det möjligt för stadsdelens äldre att bo kvar inom området byggdes bostäder och service bl a i kvarteret Lektionen, strax söder om tunnelbanestationen.
De flesta nya husen anslöt arkitektoniskt till 1930-talsbebyggelsen, men i nordöstra delen tillkom även ett antal träpanelade radhus. Satsningen på Hammarbyhöjden har befolkningsmässigt varit positiv och 1989 kunde Hammarbyskolan öppna igen för lågstadiebarn.
Hammarbyhöjden planlades och bebyggdes som en konsekvent genomförd idé om det goda boendet med moderna lägenheter i hus förlagda i naturen. De förändringar som skett i området har i många fall gjorts med utgångspunkt från Hammarbyhöjdens karaktär. Därigenom har också de ursprungliga idéerna till stor del överlevt.

Texten är baserad på boken Stockholm utanför tullarna - Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia förlag 2003. Författare till avsnittet är Hedvig Schönbäck.