Vissefjärda kyrka

Vissefjärda är en småbruten skogsbygd med höjd- och strandbebyggelse kring övre Lyckebyån. Ortnamnet har ursprungligen syftat på Kyrksjön eller en del därav.
I socknen (som fram till 1936 även innefattade Emmaboda församling) förekommer förutom lösfynd från stenåldern ett par stenåldersboplatser även slagg efter medeltida, lågteknisk järnhantering.
Den tornlösa stenkyrkan byggdes 176173 med användande av murverk från den föregående medeltidskyrkan. Altartavlan är målad av Pehr Hörberg 1795.
Kyrkan är uppförd i sten utan torn. Till kyrkan hör en samtida kockstapel

Vissefjärda, på gränsen mellan Blekinge- och Kronobergs län, är en av Sydsveriges största socknar. Det är en gammal församling som nämns redan vid kyrkomötet i Skänninge år 1248. På 1300-talet fanns på en holme i Kyrksjön en liten stenkyrka. Det är samma plats som kyrkan än idag ligger på men som inte längre är en holme utan en udde. Med befolknings¬ökningen kom dock denna kyrka att bli för liten och 1761-73 byggdes dagens stenkyrka. Kyrkan uppfördes efter en lokal ritning och överintendentsämbetets förslag till korskyrka brydde man sig inte om. I samband med det nya kyrkobygget uppfördes år 1774 även en fristående klockstapel. Den restes på platsen för en medeltida befäst borg kallad Vesaborgen från vilken man ännu på 1700-talet kunde se spår och vars stenar än idag sägs ingå i klocksta¬pelns grund. Dagens klockstapel föregicks av en annan klockstapel som revs år 1773 och enligt en äldre skiss skall den ha sett ut ungefär som staplarna i Dörby och Kläckeberga.
Uppförandet av en ny, större kyrka i Vissefjärda är, tillsammans med de övriga kyrkor som byggdes i Sverige under denna tid, ett fysiskt uttryck för den demografiska förändring som skedde i hela landet. Från mitten av 1700-talet ökade befolkningen stadigt, en utveckling som skulle komma att fortsätta även under 1800-talet. Detta gjorde att församlingarna blev allt större och det blev svårt att få rum i de äldre, ofta medeltida, kyrkorna vilket resulterade i ett ökat kyrkobyggande från andra delen av 1700-talet till slutet av 1800-talet.
Vid renoveringen år 1937 togs kyrkans puts ned och blottade både den föregående kyrkans murverk och delar av dess kalkmålningar. Genom detta vet man att den gamla kyrkan norra och östra mur sparades vid bygget av den nya kyrkan och att dessa murar ingår i dagens kyrkas murar. Av den ena kalkmålningen kunde man även förstå att den föregående kyrkan på norra sidan haft en tillbyggnad, möjligen en sakristia.

Vissefjärda kyrka har en brett rektangulär planform med fullbrett, rakt avslutat kor och kva-dra¬tisk sakristia i norr. Murarna är avfärgade i vitt och taket belagt med tjärade ekspån.
Kyrkan är byggd i en för Kalmartrakten och tiden särpräglad stil och dess rektangulära lång-hus har en jämförelsevis stor bredd och höjd i förhållande till dess längd. Särskilt anmärk-nings¬värd är dess stora bredd vilken sannolikt är orsaken till att kyrkan försetts med brutet tak. Torn saknas men istället står nordöst om kyrkan en klockstapel uppförd året efter att kyrkan in¬vig¬des. Även fönsterindelningen med ursprungligen fyra stora rundbågiga fönster som är placerade två och två ovan varandra i de båda gavlarna medan långsidorna endast har två fönster var är ovanlig. Möj¬ligt¬vis är kyrkan till och med ensam om denna lösning i hela landet.
Även om kyrkans utformning är ovanlig så ingår den i en grupp kyrkor i det gamla Kalmar-stiftet med flera liknande drag. Dessa kyrkor har alla Ryssby kyrka (1749-50) som förebild, uttryckligen eller indirekt. Ryssby kyrka var ursprungligen en tornlös, bred och förhållandevis kort salskyrka. Dess, från mur till mur, spända trävalv var dessutom det första i stiftets kyrkor, en takutformning som i fortsättningen kom att bli regel. Denna kyrkotyp korta, breda, vanli-gen tornlösa under ett högt brant sadeltak eller undantagsvis, som i Vissefjärdas fall, brutet tak - kom att bli modellen för en grupp kyrkor som byggdes under biskop Magnus Beronius tid. Dit hör, förutom Vissefjärda kyrka, även Madesjö kyrka (1754), Torsås kyrka (ritad 1766 byggd 1777) samt Döderhults kyrka (1769-65).
Kyrkan har efter uppförandet genomgått några större förändringar. Ursprungligen var kyrkans fasa¬der sannolikt avfärgade i ljusrött, en kulör som troligen ändrades till vitt då kyrkan putsades om år 1795. Taket var även det avfärgat i rött med rödtjära. Denna färgsättning har förekommit även i andra tidiga nyklassicistiska kyrkor. Ett exempel är Algutsboda kyrka som varit rödfärgad och som behöll sin röda färg ända fram till mitten på 1800-talet, en färgsättning som kan ses som ett kvardröjande drag av barockens stilriktning.
Sakristian i Vissefjärda ändrades första gången 1812 då en dörr togs upp mot kyrkogården. Vid renove¬ringen 1914 15 försågs den med källare varvid dess golvbjälklag höjdes, murarna byggdes på och det tidigare pulpettaket ersattes av ett mansardtak. Dessa förändringar gör att dagens sakristia är betydligt större än den ursprungliga vilket understryks av att den idag vänder en gavel mot norr. Detta gör den till ett mer påtagligt element i kyrkans exteriör som inte underordnar sig långhuset så som den ursprungliga sakristian gjorde.
Vid renoveringen på 1930-talet murades de två övre fönstren i den östra gaveln igen och de två undre fönstren flyttades isär. Från denna renovering härstammar även entréernas trappor och trappräcken.
På 1960-talet byttes dörrarna ut och de två stora entré¬portar¬na gjordes mindre och försågs med överljus. Efter det har portarna givits en konstnärlig utsmyckning i koppar.
De delar som har förändrats vittnar både om olika tiders smak och om de funktioner man velat inrymma i kyrkan. Sakristians höjda bjälklag är t.ex. spår från en tid då många kyrkor försågs med central¬upp¬värmning. Att den östra gavelns två översta fönster murades igen vid renoveringen 1936-37, i samband med att elektrisk belysning installerades, torde hänga samman och vittnar där¬med om en tid då det blev möjligt att ersätta dagsljusbelysning med annan belysning. Portarna till kyrkans entréer har bytts ut i omgångar. Långhusets portar var ursprungligen högre än dagens, vars utformning med överljus tillkom vid reno¬veringen på 1960-talet. Lösningen med överljus ansluter till utformningen av interiörens vindfång och läktarunderbyggnad och skapar genom detta en länk till interiörens formspråk. De ursprungliga dörrarna tycks dock även de ha varit rakt avslutade, medan muröppningen har varit välvd. Entréportarnas dekorativa utformning tillkom efter renoveringen på 1960-talet, har en hög kvalitet och tillför byggnaden ett väl utfört, konstnärligt elem¬ent från senare delen av 1900-talet. Även smidesräckena har en omsorgsfull utformning som formmässigt representerar 1930-talets renovering och formspråk samtidigt som de fungerar väl tillsammans med entréerna i övrigt.
Även om en ljusröd kyrka med rödtjärat spåntak skiljer sig ganska kraftigt från dagens vit-putsade kyrka med mörkt, tjärat spåntak har kyrkan behållit sin grundstruktur. Denna består av den breda och något satta volymen med stort, brutet, spånklätt tak. Denna grundstruktur utgör en så bärande karaktärsdel i exteriören att kyrkan, förändring¬arna till trots, upplevs som ursprunglig.
Genom sin ovanliga utformning, sina medeltida delar, sin förhållandevis ursprungliga utformning samt sina sentida tillägg, främst i form av de konstnärligt utformade portarna från slutet av 1900-talet, har kyrkan ett stort kulturhistoriskt värde.