skulptur, figur

Konsten från tiden före europeernas erövring av de forntida indiankulturerna, d.v.s. den precolumbiska konsten, kännetecknas rent generellt inte av starka känslouttryck. Men undantag finns, t.ex. från Veracruz-området utmed Mexikanska golfen.
Smiling Faces eller Smiling Heads (”leende ansikten” eller ”leende huvuden”) härrör från Remojadas-kulturen, namgiven efter en välkänd arkeologisk fyndplats, i Veracruz-området. Smiling Faces, daterade mellan 550 och 900 e.Kr, är egentligen fragment av större ihåliga lerfigurer. Påträffade hela figurer är dock mindre vanliga än enbart ansikten. Många Smiling Faces är stöpta i en form av lera. Ansiktena förefaller oftast representera pojkar men flickansikten förekommer också.
Varför ler de? Och var det frågan om en ritualiserad sönderslagning? Experterna har inget konkret svar och det finns ingen samtida beskrivning från Remojadas-kulturen. Ansiktsuttrycket är kanske helt utan religiös innebörd men troligare är nog att det återger en dåtida magisk symbolik. Religiösa trosföreställningar påverkade ofta den precolumbiska konstens innebörd och syfte. Konst för konstens egen skull verkar ej ha förekommit.
Smiling Faces och relaterade helfigurer har ibland påträffats tillsammans med visslor, flöjter och skallror. Precolumbisk musik (helt utan stränginstrument), förekom i ceremonier och ritualer ledda av shamaner och medicinmän. Ceremoniernas syfte var ofta att åter- och säkerställa harmoni, balans och god hälsa i denna världen men även i de dödas värld. Ingick Smiling Faces i shamanernas ceremonier? Var de offergåvor till gudarna, för att erhålla deras välvilja gentemot Remojadas-folket och för den värld, med alla dess naturresurser, som det folket levde i ?
Smiling Faces är tämligen vanliga i museer, hos privata samlare och bland antikhandlare. Många kännare anser att Smiling Faces är bland det mest estetiskt delikata som den precolumbiska konsten kan uppvisa. Vi har lätt att glädjas över ansiktenas utseende. Med deras Mona Lisa-liknande leende så är de ej främmande för vår egen inpräntade estetik. De kunde nästan vara en del av vår egen västerländska konsthistoria. (Brunius 2013, utkast, Fetish Modernity)