JAKOBS KYRKA (SANKT JACOBS KYRKA)

Grundläggningen till S:t Jacobs kyrka påbörjades år 1580 men kyrkan invigdes först 1643. De första ritningarna stod Willem Boy för men murmästaren Hans Ferster var den som avslutade arbetena på 163040-talen. Willem Boy (sannolikt född 1520, död 1592) var av nederländsk börd, känd bl a för att ha utfört gravvården för Gustav Vasa i Uppsala domkyrka. Från 1575 kom han att som byggmästare på Stockholms slott leda omdaningen av den gamla medeltidsborgen till en renässansborg. Boy var även involverad i uppförandet av S:ta Clara kyrka och Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Hans Ferster (död 1653), sannolikt av tysk börd, var också ledande murmästare vid Stockholms slott och stod för ritningarna till flera andra profana byggnader i Stockholm. Exempel på hans kyrkobyggande är hans egen församlingskyrka Tyska kyrkan, också i Stockholm, Tyresö och Österåkers kyrkor samt Kristine kyrka i Falun.

Restaureringen av S:t Jacobs kyrka ledd av arkitekten Ove Leijonhufvud (18831962) på 1930-talet präglar dagens kyrkorum. Leijonhufvud var slottsarkitekt för Rosersbergs och Ulriksdals slott men höll även i restaureringen av flera mindre kyrkor, i Stockholms stift bl a Häringe kapell och Muskö kyrka.

S:t Jacobs kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen.

HISTORIK
Redan 1311 omnämns i ett gåvobrev för första gången S:t Jacobs kapell eller kyrka. Kulten av den äldre aposteln Jacob, S Jacob di Compostela som gett kyrkan dess namn, var mycket utbredd under 1300-talet. S:t Jacob var de resandes skyddshelgon med pilgrimens olika attribut, bl a musslan, som återfinns som dekorativ form på flera ställen i dagens kyrka.

Sannolikt revs det lilla träkapellet omkring 1430 och ersattes av en treskeppig kyrka av tegel, som dock inte hann bli mer än knappt hundra år gammal. Efter Västerås riksdag 1527 revs även denna kyrka i enlighet med Gustav Vasas beslut. 1575 års kyrkoförordning föreskrev att varje malm i Stockholm skulle ha en egen kyrka så att menigheten skulle slippa trängas. Under det sena 1500-talet bildades därför Norrmalms församling, i vilken både den sedan år 1590 invigda S:ta Clara kyrka och sedan Jacobs kyrka kom att ingå. Vid denna tid hade bebyggelsen på Norrmalm brett ut sig alltmer.

Grundläggningsarbetena för dagens Jacobs kyrka påbörjades på Johan III:s initiativ 1580, då enligt en korsformig plan. 1588 ändrades emellertid byggnadsplanerna och efter Willem Boys ritningar uppfördes en kvadratisk salkyrka med endast fyra pelare, ett stort utbyggt kor i öster och vapenhus i väster. 1593 avstannade arbetena. Då var murarna av tegel uppmurade, valvet var slaget över kvadraten mellan tornkolonnerna och tornet var påbörjat.

Omkring år 1600 fortsatte bygget efter en på nytt förändrad plan. Nu förlängdes kyrkorummet med två travéer västerut varvid långhusets kolonner fördubblades. Då påbörjades också de två västtornen. Efter ytterligare några uppehåll i byggnadsarbetena byggdes kyrkan färdig 163343 under ledning av murmästaren Hans Ferster och kunde invigas den 26 november 1643. I samband därmed kom också Jacobs församling till.

1723 slog blixten ned i tornet som brandhärjades svårt. Ett nytt centraltorn uppfördes enligt G J Adelcrantz´ (16681739) ritningar. Lanterninens eleganta utformning stod dock C F Hårleman (170053) för. Tornet stod klart 1739.

Kyrkans exteriör var rödfärgad fram till på 1770-talet, då den gråmålades under ledning av arkitekten Erik Palmstedt. 181416 avlägsnades vid en omfattande renovering 1600-talsinredningen och ersattes av en ny i tidens smak under ledning av arkitekten C F Sundvall. Allmänheten lär ha varit mycket missnöjd med de genomförda förändringarna. Möjligen som ett resultat därav skedde ytterligare förändringar redan på 1820-talet. Bland annat tillkom en altaruppsats ritad av arkitekten C G Blom-Carlsson med en stor altartavla av Fredrik Westin liksom en ny predikstol i empirestil.

189294 förändrades kyrkorummet på nytt. Arkitekt var då Carl Möller. En ny bänkinredning med gavlar av barockkaraktär sattes in medan väggar, valv och valvbågar dekorerades av konstnären Agi Lindegren. Altaruppsatsen från början av seklet ersattes med en lägre varigenom ljuset kunde strömma in i koret genom det östra korfönstret. Samtidigt förminskades emellertid de fem fönstren i koret något och försågs med glasmålningar.

Under 1930-talet, 193637, genomfördes den senaste stora förändringen av kyrkorummet under ledning av slottsarkitekten Ove Leijonhufvud, varvid det mesta av tidigare genomförda renoveringar utplånades. Med denna restaurering var arkitektens uttryckliga strävan att i möjligaste mån återföra något av den värdighet och stämning, som säkerligen präglat detta 1600-talets och 1700-talets kyrkorum (Leijonhufvud, 1937). Koret fick en ny altaruppsats i barocka former. Det östra korfönstret murades igen (dock bara från insidan, fönstret sitter kvar i murverket och kan ses utifrån) eftersom det doldes helt av det nya arrangemanget. Korets övriga fyra fönster fernissades mörka för att återskapa äldre tiders dunkel. Den gamla altarringen ersattes med en ny.

Den stora westinska altartavlan från 1828 förpassades till västväggen i det södra sidoskeppet. Väggarnas och valvens dekormåleri målades över med vit kalkfärg. Bänkgavlarna fick en utformning som bättre skulle påminna om den gamla slutna bänkinredningen och ett dopkapell inrättades i den sydöstra travén med bl a en draperimålning, utförd i 1600-talsmanér. Orgelläktaren byggdes om och förstorades medan de nedre läktarna i norr och söder revs och de nya vindfången tillkom. Nya ljuskronor ritades också av Leijonhufvud. Många föremål från 1600-talet återbördades till kyrkorummet som t ex dopfunten, begravningsvapen, ljusarmar m m.

Under större delen av 1800-talet har fasaderna varit avfärgade i vitt och under 1900-talet i gult. Vid fasadrenoveringen 196869 återgick man till en röd, sannolikt ursprunglig, kulör efter att ha hittat spår av röda färgrester målade direkt på tornets tegelmur. Nu putsades emellertid fasaderna och avfärgades i rött. Vid 2004 års fasadrenovering höll man fast vid en röd fasadkulör.

Sedan 1989 ingår Jacobs kyrka liksom S:ta Clara kyrka i Stockholms domkyrkoförsamling

Innanför den stora porten i väster, idag kyrkans huvudentré, finns ett par laserade svängdörrar som leder in till vapenhuset. Detta fick sin nuvarande utformning vid 1930-talets ombyggnad; boardklädda marmorerade väggar och dekormålat tak med listverk samt kalkstensgolv. Ett par marmorerade svängdörrar för besökaren vidare in i kyrkrummet. Väggar och valv, kryss-, nät- och stjärnvalv med varierande utformning, är vitkalkade men delvis kraftigt nedsmutsade. I mittskeppets mittvalv finns monterat årtalet 1642 i förgyllt silver, det år då valvslagningen avslutades. Mittskeppets valv bärs bland annat upp av tio kolonner, två rader med fem i varje rad. De är mycket höga och kraftiga, uppbyggda av runda trummor av öländsk sandsten. De fyra som bär upp centraltornet är något kraftigare än de övriga. I det grå kalkstensgolvet finns en del äldre gravhällar inlagda. Kyrkbänkarna är öppna med gavlar med en något renässansinspirerad dekor, tunt bemålad i brunt med gröna inslag. I bänkkvarteren är golven belagda med grå linoleum. Långhusets fönster är spetsbågiga av smidesjärn, blyspröjsade med s k antikglas.

Predikstolen, som är placerad på den östligaste kolonnen på norra sidan, är ett arbete i empirestil från 1828 av J A Gillberg. Den är rikt skulpterad och förgylld med en rund korg och kupolformat ljudtak. I den östligaste travén i det södra sidoskeppet finns, något förhöjt, ett dopkapell med inredning från 1930-talet. Ett litet altare står placerat under fönstret med en draperimålning som bakgrund, i fönstret en glasmålning av Gunnar Torhamn föreställande Jesu dop. Här står dopfunten, vars fot i form av en bemålad och i ek skulpterad ängel härrör från kyrkans tillkomsttid. Intill kapellet står kororgeln i obehandlad ek från den danska firman Marcussen & Söner, tillverkad 1960 och försedd med 17 stämmor. Orgelverket i huvudorgeln uppe på läktaren i väster är tillverkat av samma firma 1978 och har 83 stämmor. Dess fasad är från 1746-48, ritad av Carl Hårleman och rikt skulpterad med förgyllda rokokoornament. Orgelläktaren bärs upp av fyra runda marmorerade kolonner med förgyllda baser och kapitäl. Även barriären är marmoreringsmålad med förgyllt listverk. Läktarens undersida är utformad som ett kassettak med dekormåleri med bl a pilgrimsmusslan som motiv, S:t Jacobs attribut. Musselmotivet återkommer i de många armaturer som tillkom vid 1930-talets ombyggnad, både i dem på läktarens undersida samt i kyrkorummets takkronor och vägglampetter.

Koret ligger tre steg högre än kyrkorummet i övrigt. Även här är väggar och valv vitkalkade och golvet utgörs av äldre gravhällar, delvis täckta av en stor kormatta i grått och blått. I den nybarocka altaruppsatsen av trä, ritad av arkitekten Ove Leijonhufvud och skulpterad av John Lundqvist ( 1882-1972) på 1930-talet, är två 1600-talsmålningar av okända konstnärer infällda. Dessa kan eventuellt härröra från 1600-talets altaruppsats. Altarringen, också från 1930-talet, har balusterdockor och förgylld dekor. Korets fyra fönster är försedda med glasmålningar från 1893 med motiv hämtade från Nya och Gamla testamentet, utförda av Zettlers glasmålerifirma i München. På väggarna sitter ljusarmar av mässing från 1600-talets mitt. I en nisch i södra väggen finns en minnesvård över amiralen och landshövdingen Teodor Ankarcrona, sannolikt efter Carl Hårlemans ritningar. En dörr leder in till sakristian från korets norra sida.

Ett stort antal begravningsvapen från 1600-talets andra hälft och början av 1700-talet pryder sidoskeppens väggar. Innanför den norra resp södra entrén finns dekorativt utformade vindfång ovanför vilka sidoskeppsvindarnas läktarbröstningar med skuren barockdekor syns. Den stora oljemålning som under åren 1828-1892 fungerade som kyrkans altartavla hänger idag på södra sidoskeppets västvägg. Den målades av Fredrik Westin och föreställer Kristi förklaring. I anslutning till denna har några bänkar tagits bort och ersatts av skåp för textilförvaring samt en "kaffehörna". I motsvarande del i norra sidoskeppet finns, också på bekostnad av flera bänkrader, ett förråd som byggts upp till fönsterhöjd.

Sakristian i nordost består av två rum, båda med parkettgolv och vitkalkade väggar. Det östra rummet har ett litet altare, marmorerad bröstpanel och ett platt tak med bemålad stucklist. Det västra är välvt och har ådringsmålad bröstpanel och dekorativt utformade dörromfattningar.

Övriga inventarier
En av kyrkans korkåpor och ett antependium i brokad med silverspetsar är från 1657. De, och ytterligare några värdefulla föremål, är utställda i en speciell monter som står mot nordväggen, intill sakristian. Det finns även textilier, bl a mässhakar och antependier, från 1700-, 1800- och 1900-tal. Många av de yngre textilierna är tillverkade hos Libraria. Kyrkan äger också silver i form av bl a dopfat, dopkanna, vinkanna, nattvardskalk och ljusstakar från 1600-tal och tidigt 1700-tal av högsta konstnärliga och hantverksmässiga kvalitet. Vindfången i söder och norr flankeras av ljusbärande änglar av förgylld mässing. En av dessa är original från 1600-talet medan de övriga är kopior från 1930-talets ombyggnad. Tre av kyrkans fyra kyrkklockor är omgjutna av malmen från de klockor som förstördes vid branden 1723. Gjutarna hette Näsman och Klos. Den fjärde och minsta klockan är från 1779.
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms stadsmuseum 2007.

S:t Jacobs kyrka är en treskeppig hallkyrka med ett smalare tresidigt avslutat kor utbyggt i öster. Kyrkan är försedd med ett fyrkantigt centraltorn med lanternin och två små trapptorn som flankerar den västra entrén, numera kyrkans huvudentré. Porten i söder med den rikast skulpterade portalen var den ursprungliga huvudentrén och är än idag flitigt utnyttjad. Även i norr finns en entré. Kyrkans stomme är av tegel.

Ovan sockeln av roslagssandsten med inslag av kalksten och konststen reser sig kyrkans tegelmurar som är putsade och avfärgade i en röd kulör med takfotslist, hörnkedjor m m i vitt. Det något högre mittskeppet kröns av ett fyrsidigt torn med kopparklädda ljudluckor. Över denna reser sig en på fyra sidor välvd huv i koppar med urtavlor i samtliga väderstreck och skulptural och delvis förgylld utsmyckning i form av urnor, facklor m m. Huven kröns i sin tur av en kopparklädd lanternin med oval plan och ett svart smidesräcke. Tornet avslutas uppåt med ett förgyllt klot med kors. Huvudentrén i väster flankeras av två smala åttkantiga torn, krönta av klot och stjärnor. Här och var i fasaden finns ankarslutar av olika typer. Sidoskeppens och korets fasader är försedda med kraftiga strävpelare. På nordfasaden är flera minnestavlor uppsatta, bl a för diktaren Johan Henrik Kellgren och den franske målaren Guillaume Taraval. I nordost, i anslutning till koret, är en envånig sakristia utbyggd. Såväl de något lägre sidoskeppens som mittskeppets takfall är klädda med koppar. Över koret och i väster är taken valmade.

Fönstren är höga och spetsbågiga. I koret och på sidoskeppens östra gavlar är de försedda med masverk av kalksten. De tre entréerna har alla skulpterade sandstensportaler från byggnadstiden. Den södra är den rikast dekorerade av dem med kolonner och en överbyggnad med figurframställningar, bl a av Sankt Jacob med sina attribut. Sydportalen, som var färdig 1644, tillskrivs bild- och stenhuggaren Marcus Hebel (död 1664). Samtliga portar är mörkt laserade, den södra med riklig skuren dekor i form av festonger, facklor m m.