SLIMMINGE KYRKA

Om Slimminges medeltida kyrka är uppgifterna knapphändiga men den kan antas ha uppförts under 1100- eller 1200-talet och tycks enligt en beskrivning från 1600-talet ha följt traditionellt romansk kyrkobyggnadsmönster. 1700- och 1800-talens befolkningsökning ledde till att en stor del av Skånes medeltida kyrkor kom att byggas om eller rivas till förmån för nybygge. I Slimminge revs den medeltida kyrkan 1807, med undantag för tornet, till vilket ett nytt långhus med fullbrett kor adderades, delvis byggt med återvunnet material från den gamla kyrkan. Ritningarna för denna ombyggnad saknas och arkitekten är därmed okänd. Ett fotografi från 1874 visar ett lågt torn med brant valmat sadeltak samt ett vitputsat skepp med rakt avslutade korspostfönster.

Under slutet av 1800-talet tycks kyrkan ha varit i dåligt skick och diskussioner om restaureringar eller rivning för nybygge pågår under lång tid i församlingen. Flera ombyggnadsförslag tas fram, bland annat ett signerat arkitekt Alfred Arwidius 1892. Detta förslag kommer justeras av Folke Zettervall, som vanligen anges som arkitekt för kyrkan, men Arwidius är hela tiden delaktig i projektet och de båda arkitekternas roll i ombyggnaden är inte helt klarställd. Ombyggnationerna genomförs 190406 och innefattar bland annat rivande av torn och sakristian norr om koret, uppförande av nytt torn i väster och sakristia på samma plats som tidigare men med underliggande källare för lågtrycksånganläggning. Fönstren omgestaltas till stickbågigt välvda och interiört slås kyrkorummet med ett tunnvalv av spontad panel. Ny inredning i form av altaruppsats, altarring, bänkar samt orgelläktare tillkommer. Den tidigare orgeln ersätts av en enklare kammarorgel och den befintliga kyrkklockan gjuts om samtidigt som ytterligare en tillverkas.

De första större förändringarna sker 1931 då tegeltaket över skepp och sakristia läggs om och en ny orgel med fasad ritad av Folke Zettervall 1905 installeras på läktaren. 1938 tillkommer nya trappor i granit framför västentrén och prästingången i sakristian. 1951 installeras elektrisk kraft och belysning och året därpå förstärks skeppets takstolar med dragjärn.

En större restaurering genomförs 195355 under ledning av domkyrkoarkitekt Eiler Græbe. Gjutjärnsfönstren från 1906 ersätts av kopplade ekbågar och de tegelavtäckta solbänkarna kläs med kalksten. Korets fönster i öster muras igen och bevaras utvändigt som blinderingar medan det invändigt tillkommer en hög rundbågig nisch med plats för ny altaruppsats ritad av Græbe med altartavla av Gunnar Torhamn. De tre främre bänkraderna tas bort för att utöka koret västerut och golvet beläggs med rött tegel. Predikstolen, som vid det tidiga 1900-talets ombyggnad ekådrats i likhet med den övriga fasta inredningen i trä, återfår sin ursprungliga polykroma färgsättning av konservator C.O. Svensson.

1958 får sakristian nytt golv av rött handslaget tegel och ett murat altare tillkommer liksom nya förvaringsskåp. 1963 målas bänkinredning, predikstolens sockel samt orgelläktaren om i grått och grå heltäckningsmatta läggs i mittgången och innanför altarringen. Värmesystemet moderniseras. Tre år senare avfärgas fasaderna med vad som i Ystads Allehanda beskrivs som ett slags gummifärg. 1969 förnyas åskskyddsanläggningen och året därpå förses utrymmena mellan tornrum och kyrkvind respektive pannrum och trapphus med branddörrar. 1978 målas kyrkan om invändigt. Omfattningen är okänd men sägs i en artikel i Skånska Dagbladet vara utförd i lite gladare färger. 1983 förses takryttaren på tornet med en lucka åt öster.

Under ledning av arkitekt Eva Retzner genomförs 1983 en utvändig restaurering där fasaderna sandblästras, putslagas med KC-bruk och avfärgas med KC-färg. Tornet ursprungliga falstaktegel på öppen läkt förses med brädat och papptäckt undertak varefter befintligt tegel läggs tillbaka. Ljudluckor inklusive karmar repareras med delvis nytt virke och automatisk lucköppning och klockringning installeras. 2003 tas heltäckningsmattan i mittgång och altarring bort och året därpå ersätter en ny ljudanläggning den som installerats 1992.

Interiör
Genom kyrkans huvudentré i väster nås vapenhuset i tornets bottenvåning. Golvet är gjutet i betong och gråmålat medan väggarna är slätputsade och vitmålade med organisk färg. Taket utgörs av ett kassettak bestående av panelklädda bjälkar och fyllningar av pärlspont, allt målat med ljusgrå alkydoljefärg. De oljade ekfönstren i norr och söder sitter i djupa stickbågigt avslutade nischer. Västentréns insida utgörs av stående lackad ekpanel medan pardörren mot kyrkorummet i öster är av ramverkskonstruktion där profilerade listverk i de övre fyllningarna bildar klassicerande gavelmotiv. Mot vapenhuset är dörrbladen ekådrade och mot kyrkorummet gråmålade. Sydvästra delen av tornets bottenvåning är avskärmad med en rundad vägg där en enkeldörr med samma utformning leder till torntrappan.

Kyrkorummets golv utgörs i mittgången av kvadratiska bruna och svarta viktoriaplattor i diagonalställt rutigt mönster med bårder längs bänkkvarteren, vilka står på obehandlade brädgolv. Framför bänkkvarteren, där bänkrader tidigare avlägsnats, är golvet liksom i det fullbreda koret belagt med rött rektangulärt tegel. Skillnaden i golvnivå mellan långhus och kor tas upp av en två steg hög trappa i kalksten. Väggarna är slätputsade och målade med vit organisk färg. Östväggen har en hög rundbågig nisch för altaruppsatsen som är målad i blå medan taket täcks av ett tryckt tunnvalv klätt med ljusgrå pärlspontpanel vars ändskarvar täcks av profilerade lister. Panelen fortsätter ner på långhusväggarna där den efter en dryg halvmeter avslutas med ett kraftigt listverk. Väggbeklädnadens ändskarvar täcks av släta pilastrar dekorerade med latinska kors. Fönstren sitter liksom i vapenhuset i djupa nischer och de kopplade utåtgående bågarna i oljad ek har planglas i de inre bågarna. Solbänkarna är slätputsade med kondensrännor och målade i samma blå kulör som östväggens nisch. Orgelläktaren som upptar västra delen av kyrkorummet vilar i murverken samt på en kraftig bjälke i nord-sydlig riktning som bärs upp av två kannelerade pelare ståendes i bänkkvarteren. Den slutna läktarbarriären är svagt svängd och utgörs av profilerade över- och understycken mellan vilka löper en rundbågearkad med kannelerade pilastrar som är samkomponerade med pelarna. Centralt placerat återfinns en förgylld lagerkrans med korslagda trumpeter. Färgsättningen går i grått och vitt med detaljer i rött och guld. Orgelläktaren nås via en dörr i orgelfasaden från andra tornvåningen.

I korets norra vägg leder en stickbågig muröppning med dörrblad lika det mellan vapenhus och trapphus till sakristian. Golv är belagt med rött tegel och väggar och tak är slätputsade och målade med vit organisk färg. I väster leder en gråmålad dörr i ramverkskonstruktion till ett mindre trapphus från vilket prästingången och källaren nås. Sakristian är bland annat möblerad med förvaringsskåp och bord. Här finns även ett murat altare.

Första och andra tornvåningarna nås via en gjuten spiraltrappa i trapphuset i tornets sydvästra hörna. Båda rummen har obehandlade spontade furugolv och slätputsade väggar, på första våningen vitmålade och på andra omålade. Första tornvåningen, som till största del upptas av orgelverket, har tilltagen takhöjd och taket är klätt med vitmålat skivmaterial. Andra tornvåningens tak utgörs av klockvåningens golvbjälklag med synliga bjälkar. Här förvaras äldre inventarier, bland annat altaruppsatsen från 1905. En brant trappa leder upp till klockvåningen där kyrkans klockor hänger i en klockbock av sågad furu. Vinden över kyrkorummet nås via en röd liten branddörr på andra tornvåningen. Takstolskonstruktionen av bilad och dymlad furu är av så kallad svensk typ, där varannan takstol förstärkts med en järnbalk mellan de båda hanbanden. Tunnvalvet är isolerat med mineralull.

Inredning och inventarier
Altaret utgörs av ett blockaltare i trä i ramverkskonstruktion med fyllningar målat i två gröna kulörer med rödgul profil.

Altaruppsatsen tillkom liksom altaret vid restaureringen 195153 och är ritad av Eiler Græbe. Predellan har ett centralt rött fält utan inskription mellan förkroppade baser i samma färgställning som altaret. På baserna vilar smala och kannelerade kopplade kolonner med förgyllda bladkapitäl, vilka bär upp ett förkroppat bjälklag krönt av en förgylld sol med strålglans. Färgsättningen går i dämpade, gröna, bruna, gula och röda toner med detaljer i förgyllning. Centralt återfinns en altartavla av Gunnar Torhamn som framställer fottvagningen vid sista måltiden.

Den halvrunda altarringen är uppbyggd av svarvade balusterdockor med enkelt profilerade över- och underliggare. Grindar finns i söder och i norr. Färgsättningen går i grått och vitt med detaljer i rött och guld. Knä- och handfall är klädda med röd sammet.

Predikstolen i polykromt bemålad ek är placerad i korets sydvästra hörn. Korgen, som är ett 1600-talsarbete, har rikt skuren ornamentik där de fyra apostlarna framställs i gavelmotiv med respektive attribut. Hörnen markeras av kolonnetter med joniska kapitäl och postament med bevingade änglahuvuden, vilka vilar på maskaronförsedda socklar. Överstycket bär inskriptionen Herrens ord blifver evinnerligen och det är det ord som är predijkath ibland Eder och avlutas av ett förkroppat listverk klätt med röd sammet. Efter att under okänd tid ha varit gråmålad respektive ekådrad togs den ursprungliga färgsättningen fram vid restaureringen 195153. Korgen vilar sedan 1905 på ett gråmålat underrede som följer korgens form och är uppbyggt som en ramverkskonstruktion med släta fyllningar och pilastrar i hörnen. Från samma år härrör trappan, även denna i gråmålat trä.

Den medeltida dopfunten i kalksten har tillskrivits Ravlundagruppen och är placerad vid korets norra vägg. Det svagt koniska skaftet har utsvängd fot och avslutas upptill med en vulst. Cuppan är sfärisk och pryds av en rundbågefris under en grund hålkäl. Avtappningshål saknas. Till dopfunten hör ett dopfat i mässing från 1600-talet.

Den öppna bänkinredningen i två kvarter som flankerar mittgången tillkom vid restaureringen 190406 och är som den övriga fasta inredningen från denna tid ritad av Folke Zettervall eller Alfred Arwidius. Vid 1950-talets restaurering togs de fyra främre bänkraderna bort och avståendet mellan bänkarna glesades ut. Gavlarna med kannelerade pilastrar och förkroppade listverk är samkomponerad med orgelläktaren. Armstöden har jugendinspirerade böljande former, ett stilgrepp som var genomgående i Zettervalls/Arwidius fasta inredning och återfinns i bland annat orgelfasaden och den tidigare altaruppsatsen. Ryggstöden är uppbyggda som ramverk där de vertikala delarna är kannelerade och fyllningarna utgörs av smal stående pärlspont. Ryggstöden har psalmbokshylla och fotstöd och sitsarna har dynor klädda med grått tyg. Bänkarna är målade i tre grå kulörer med detaljer i rött och guld.

Orgeln med 14 stämmor fördelade på två manualer plus bas tillverkades 1931 av A. Mårtenssons Orgelfabrik i Lund. Det fristående spelbordet är vänt mot kyrkorummet och har två ursprungliga fotogenlampor. I Lunds stifts orgelinventering beskrivs orgeln på följande vis: Stort kulturhistoriskt värde av lokalt tyskinfluerat romantiskt koncept och teknologi. Orgeltyp som numer är relativt sällsynt i fungerande skick. Även orgelfasaden i ekådrad furu med förgyllda detaljer byggdes 1931 men efter Folke Zettervalls ritningar från 1905 och är därmed samkomponerad med övrig fast inredning från denna tid. Formspråket är i grunden klassicistiskt, där tre rundbågar flankerade av kannelerade pilastrar omfattar de stumma piporna. I krönpartiet med bruten fronton och svarvade urnor finns inslag av jugend i figursågade böljande former liksom i de slingrande band som omger en centralt placerad förgylld lagerkrans och lyra. Inkorporerat i fasaden finns två dörrar, av vilka en är öppningsbar och leder till tornrummet och trappan till vapenhuset.

Kyrkan har två kyrkklockor av malm. Lillklockans exakta ålder är okänd men den har omgjutits vid två tillfällen, 1753 av Andreas Wetterholtz i Malmö samt 1905 vid M&O Ohlssons klockgjuteris filial i Lübeck. Klockan pryds av inskriptioner, akantusfriser, en sol med strålglans samt bevingade änglahuvuden. Samma firma göt vid detta tillfälle storklockan, som enligt inskriptionen bekostades av lantbrukare Kristen Larsson i Slimminge och är dekorerad med slingrande växtornamentik och spetsbågefris.

Bland kyrkans övriga inventarier av kulturhistoriskt intresse bör nämnas en den gamla kyrkkassan från 1735 och Slimminge byahorn, båda placerade i vapenhuset, en järnbeslagen fattigstock från 1700-talet placerad vid ingången till kyrkorummet, en oljemålning av Gunnar Torhamn över dopaltaret framställandes Jesus och barnen samt den tidigare altartavlan av Jöns Mårtensson från 1906 som hänger i koret. På tornvinden förvaras flera äldre inventarier, däribland det altare med altaruppsats som är samkomponerat med den övriga fasta inredningen i trä och till vilken nämnda altartavla hörde.

Kyrkans planform utgörs av skepp med långhus och fullbrett kor, rektangulär sakristia norr om koret samt rektangulärt västtorn. Skeppet från 1807 vilar på en grundläggning av kallmurad gråsten medan murverken är uppförda av gråsten med inslag av kalksten och tegel, delvis återanvänt från den medeltida kyrkan. Tornet och sakristian som adderades 190496 är murade i tegel och har gjutna grundmurar i betong. Samtliga omfattningar är utförda i tegel. Fasaderna är spritputsade och avfärgade med vit KC-färg, med slätputsade eller tegelrena dekorativa detaljer. Tornet och sakristian har skråkantade socklar av granit medan skeppet har en svagt utskjutande spritputsad sockel avfärgad i grått. Frånsett gavlarna avslutas samtliga fasader med en slätputsad hålkälsprofilerad takfotsgesims. Skeppets och sakristians sadeltak är avtäckta med rött enkupigt tegel medan tornets branta valmade sadeltak har rött falstaktegel. Torntaket kröns av en takryttare med oktagonal planform klädd med kopparplåt i skivtäckning med förskjutna tvärfalsar.

Huvudentrén i väster utgörs av en rundbågig omfattning av hålkälsprofilerade gjutna betongkvadrar som upptill markeras av en tegelren avlastningsbåge. Den rakt avslutade pardörren är klädd med stående oljad ekpanel och har kraftiga dekorativa gångjärn i svartmålat smide. Det ovanliggande tympanonfältet i betong framställer en rundel med ett grekiskt kors och strålglans inramat av vinrankor. Ovan rundbågen avslutas entrépartiet med en slätputsad fronton avtäckt med falstaktegel där en minnestavla med texten TORNET NYBYGGDT KYRKAN RESTAURERAD ÅR 1905 UNDER OSCAR II:S REGERING återfinns. Tornets nedre våning har två fönster i norr och två i söder, som liksom kyrkans övriga fönster är stickbågigt avslutade med markerad avlastningsbåge i tegel. De småspröjsade bågarna är av ek och indelas av en mittpost i två lufter. De slätputsade smygarna är raka och solbänkarna av kalksten. Tornets tre övre våningar markeras i fasaden av en bred slätputsad nisch, vilken till följd av skeppets anslutning i öster här endast omfattar klockvåningen. Nertill avtäcks nischerna med två rader falstaktegel och upptill avslutas de med tegelrena rundbågefriser. I nischerna återfinns på första tornvåningen ett fönster i varje väderstreck utom öster, med blyspröjsade gjutjärnsbågar och kopparplåtsavtäckta solbänkar. Andra tornvåningen har två högsmala gjutjärnsfönster i väster och fasaderna markeras i övrigt av vertikala tegellister som löper upp och omfattar ljudöppningarna i klockvåningen, som är två i norr och söder och tre i öster och väster. Ljudöppningarna har kopparplåtsavtäckta solbänkar och stickbågen markeras även här av avlastningsbågar i rött tegel. De rakt avslutade ljudluckorna utgörs av rödmålad liggande panel på förvandring.

De synliga delarna av skeppets västfasad på ömse sidor om tornet avlutas med trappstegsgavlar avtäckta med rött falstaktegel. De yttre avtrappningarna skjuter ut från fasadlivet och ansluter till detsamma ett par decimeter under takfotsgesimsen genom en rundad list. Skeppets fönster, fem i söder och fyra i norr, utgörs av större korspostfönster i ek med fyra lufter som i övrigt är utformade enligt samma princip som i tornets bottenvåning. Bågarna är småspröjsade med gultonat antikglas. Östfasaden skjuter upp ovanför skeppets tak och är avtäckt med rödmålad galvaniserad plåt. Nocken kröns av en vindflöjel i rödmålat smide och de norra och södra hörnen markeras likt i västfasaden av utskjutande avtrappningar. Gavelns huvudmotiv är de tre fönster, varav det i mitten är högre, som vid restaureringen på 1950-talet sattes igen och sedan dess utgörs av blinderingar med omfattningar i rött tegel. Blinderingarna är placerade i en stickbågigt avslutad nisch, vars avlastningsbåge markeras med rött tegel och vars solbänk täcks av rött falstaktegel. I gavelröstet återfinns ett mindre korspröjsat rundfönster med omfattning av rött tegel och en slätputsad smyg i två språng varav det inre har hålkälsprofil.

Sakristians östfasad har ett fönster utformat likt skeppets men något mindre. I granitsockeln finns ett mindre småspröjsat fönster mot källaren. Västfasaden har ett ursprungligt gjutjärnsfönster med blyinfattat glas. Solbänken är avtäckt med rött falstaktegel. Gaveln i norr har markerade utskjutande hörn enligt samma princip som på skeppet, här avtäckta med rödmålad galvaniserad plåt. Centralt på gaveln skjuter murstocken från värmeanläggningen i källaren ut från fasadlivet och övergår ett par decimeter över taknocken till en smal spritputsad skorsten med krönplåt i koppar.

I gavelröstets västra del finns ett ursprungligt mindre fönster i gjutjärn med blyinfattat glas och kopparplåtsavtäckt solbänk. Öster om murstocken återfinns prästingången som nås via två trappsteg i granit och utgörs av en rakt avslutad dörr av stående brunmålad och spontad panel med kraftiga gångjärn i smide i en något förenklad version av de i västentrén. Över dörrbladet finns ett småspröjsat stickbågigt avslutat överljus i brunmålat trä. Dörren sitter i en rak slätputsad smyg vars stickbågiga avslutning liksom i kyrkans övriga murverksöppningar markeras med en avlastningsbåge i rött tegel.