Text på kortet: "Mejeriet" Bro sn. April 1987".

Miljö 4. Brodalen - ett gammalt centrum.

På 1860 -1870-talen började bönderna i våra sydligaste landskap efter mönster från Danmark att tänka å en utvidgad kreatursskötsel och en ökad mjölkproduktion. På en och annan större gård anlades också privata mejerier för mjölkens förädling. Dessa nya idéer nådde snart prosten Thudéns öron, och redan år 1873 fick han bönderna i Bro och Brastad intresserade för att gemensamt genom en förening bilda ett mejeri. Föreningen kallades för Bro Mejeribolag och finnes upptaget i 1874 års fyrktalslängd för Bro socken. Det var i ett tidigare uppfört affärshus på gården Störreberg, som detta mejeri, det kanhända allra första föreningsmejeri i vårt land, började sin verksamhet. Här bedrevs sedan mejerirörelse tills fram på 1900-talet. Det gamla mejeriehuset står förresen ännu kvar.Själv var prosten Thudén emellertid inte medlem av mejerieföreningen i Bro, ty han var vid dess tillkomst över åttio år gammal och hade arrenderat ut sin gård, men en god del av äran för mejeriets tillkomst var dock hans. Han ville, att bygden skulle bli bättre. Tyvärr fick han inte uppleva mejerirörelsens och det övriga föreningslivets utveckling och blomstring i bygden, ty han dog redan år 1877. Men det är alldeles säkert att han skulle ha fröjdat sig storligen, om han fått veta, hur bra bönderna nu har det med avsättningen av produkterna. Så välordnat var det inte för dem, som brukade den bohuslänska jorden på 1850-talet. Källa: "Stångenäs sid. 95".

Tidig centralbygd i dalgången kring Brofjället, med två västliga utlöpare mot Åbyfjorden. Rikt och varierat fornlämningsbestånd från sten- brons- och järnåldern. Kastal 1100-tal. Befäst gård 1400-tal. Medeltida kyrka med äldre centrumbebyggelse. Äldre jordbruksbebyggelse i traditionella lägen.

Vid Brodalen i mitten av Broälvens långsmala dalgång vidgar sig en dalslätt som via två smala gångar mot väster når ut till Åbyfjorden. Broälven är smal men djup och har långt in i historisk tid varit segelbar upp till Bro. Det strategiska läget med goda kommunikationer har utgjort en viktig förutsättning för områdets utveckling som centralbygd under förhistorisk och historisk tid. Därför innehåller området en mängd lämningar från olika tider och verksamheter.
På ömse sidor om dalgången västerut mot Vrångarö går ett stråk av stenåldersboplatser i höjdlägen på bergen. De ligger utmed det forntida sundet mellan Vrångebäck och Bro. Läs mera om jägarstenålderns boplatser (se "Kulturmiljlöer i Lysekils kommun sid. 22-28" ). På Vrångarös långsmala, branta rygg ligger fyra rösen och en stensättning på rad. Längre in i den skyddande dalen tar hällristningarna vid, ristade i släta berghällar i skärningen mellan berg och slätt. Flest är ristningarna vid Vese och Störreberg. I anslutning till dessa finns också två gravfält med femton respektive fyrtio gravar. På Broslätten och upp på dalsidornas sluttningar hittar man ett flertal järnåldershögar. Mitt i Brodalen ligger den stora Tingshögen (se nedan). Inom området finns flera mycket intressanta lämningar från medeltiden. På Brobergskullen ligger ruinen efter kastalen från 1100-talet ("Kulturmiljöer i Lysekils kommun sid. 65"). Vid Hala i markerna norr om Broberg ligger grunden efter ett hus från 1200-talet (se "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 84-86"). Vid Brofjordens innersta del förenar sig Broälvens och Kvarnebäckens utflöden. Idag finns här ingen bebyggelse, men ruinerna efter flera kvarnhus och fördämningar ligger kvar i bäcken, och en stor och välbyggd väg leder dit. Kvarnebäcken rinner i kanten av en brant och lång dalgång, som böjer av i en båge mot nordväst där den öppnar sig mot ett flackt ängslandskap mot Brofjorden, kallat Halsstrand. I Axel Holmbergs historiebok från 1800-talets mitt finns uppgifter om att här skall ha legat en stad (se "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 71"). Bro kyrka har medeltida ursprung (se "Kulturmiljöer i Lysekils kommun sid 84"). I kyrkan finns bl a vackra 1700-talsmålningar av den kände kyrkomålaren Christian Schönfeldt. Runt kyrkan samlas en välbevarad bebyggelse typisk för kyrkbyn med prästgård, löneboställe, skola med lärarbostad, affär och f d mejeri. Också den gamla prästgården från 1700-talet är bevarad och används idag som hembygdsmuseum.
Tre gamla storgårdar dominerar områdets bebyggelsehistoria, Broberg, Röe och Vese. Utefter den norra dalsidan ligger välmående, stora gårdar i vackra lägen med i huvudsak 1800-talsbebyggelse. Särskilt väl bevarad är gården Häller med sin vackra salsbyggnad i två våningar, byggd 1838. Längs vägen mot Vrångebäck ligger ytterligare ett antal fina gårdar. Manhuset på Sötorp tillhör en hustyp, som var vanlig under tidigt 1800-tal med väl tilltagen bredd och brutet tak. Gården Vrångebäck har två manhus från 1700-talet, timrade i två fulla våningar under ett brant sadeltak. Strax norr om Vese ligger Mellby, som tidigare var tingsplats. Gården är delad i två, med det norra manhuset uppfört på 1700-talet och senare tillbyggt, och det södra byggt kring 1820. På gården finns flera äldre hus, bl a magasin och drängstuga. Källa: "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 187".

Under hela vikingatiden kämpade kungar och hövdingar om makten över landområdena kring Nordsjön. Men hur det var här i Bohuslän och om Bohusläns roll i Norden under vikingatid vet vi faktiskt inte så mycket. I striderna mellan norska och danskar kungar blev Bohuslän ett gränsland, ett utkantsområde.
Detta förhållande avspeglas i det arkeologiska materialet. Skattfynd och gravlämningar är jämförelsevis få, gravgåvorna i allmänhet enkla och sparsamma. Vi har inga motsvarigheter till de storartade båtgravarna i södra Norge från denna tid.
Däremot finns även i Bohuslän en fornlämningskategori - storhögarna - som man på andra håll har kunnat koppla till maktcentra för lokala hövdingar eller liknande. En av dessa storhögare ligger i Lysekils kommun, nämligen den så kallade Tingshögen i Bro.
Tingshögen blev delvis undersökt år 1954, då den genom ett misstag - den hade inte markerats på ekonomiska kartan - höll på att utan vidare bli bortschaktad för nybebyggelse. Vid undersökningen påträffades ingen grav, men i högens mitt, längst ner på bottnen, låg ett sammanpressat lager av olika mossarter. Mosslagret bildade en rundel av 9-10 meters diameter, och rakt igenom stod en nerslagen träpåle. Hur skulle detta tolkas?
En förklaring kunde vara att det rörde sig om en så kallad kenotaf, en symbolisk gravhög över någon som kanske omkommit utomlands eller där man gravsatt liket i en båt som sattes i brand och sköts ut i havet. Gravhögen kunde långt senare ha fått en användning som tingsplats. Den förmodade graven daterades till vikingatid eller något tidigare.
Högen mäter 32 meter i diameter, men är inte mer än ca 1,3 meter hög. Just den flacka formen, liksom den nedslagna träpålen stödjer tanken att det faktiskt kan vara fråga om en förhistorisk plats för rättsskipning och inte en gravhög. Källa: "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 55".

Någon gång under det oroliga 1100-talet byggdes kastalen i Bro. En kastal består av ett fristående, kraftigt torn, en tidig form av borganläggning. Men vilken roll Brokastalen har spelat - handelspolitiskt, militärt eller administrivt - vet vi inte, inte ens om den tillhörde baglerna eller kung Sverre. De historiska källorna tiger. Inte heller de arkeologiska fynden ger något entydigt svar.
Vi ska se lite närmare på sammanhanget mellan kastalen och det omgivande landskapet. Vid medeltidens början gick Brofjorden djupare in i dalen. Om vi räknar med bara en dryg meters högre vattenstånd än idag, gör det ändå en ganska stor skillnad i det flacka landskapet. Vi får då ett mycket strategiskt läge där kommunikationsleden från havet möter landleden, som via dalgången mot nordost snart mötte den stora inre farvägen som gick mellan Danmark och Norge (i stora drag E6:ans dragning). Från kastalen högst uppe på klippan hade man en utmärkt bevakningspunkt vare sig den kan ha gällt en angripande flotta eller att till exempel kontrollera och ta upp tullavgift vid omlastning av handelsvaror.
Kastalens grund mäter en fyrkant om 8,7 x 8,4 meter. I centrum finns resterna efter en kraftig pelare, och i sydvästra och nordöstra hörnet syns spåren efter halvmeterbreda inre gångar. Huggna valvstenar visar att det funnits ett valvslaget tak, troligen i borgens nedervåning, och en stenportal. Tornets ursprungliga höjd har beräknat till minst tio meter.
Vid de arkeologiska undersökningar som gjordes på 1960- och 70-talen påträffades fynd som visar att kastalen varit i bruk från 1100-talet fram till början av 1400-talet. En del bruksföremål, bland annat brynen, en kläppkrok (användes vid havsfiske) och en ljusterudd tyder på att borgen åtminstone tidvis varit bebodd.
De viktigaste daterande fynden är tre mynt: en engelsk silverpenny från andra halvan av 1100-talet, ett mynt från antingen kung Sverres eller Håkon Håkonssons regering samt ett fragmentariskt mynt från perioden 1160-1205, av okänt ursprung.
Mycket i fyndmaterialet ger en koppling till samhällets översta skikt, bland annat en guldring med infattning för en oval ädelsten, en piksporre och en stjärntrissa till en sporre. Bland benfynden fanns resterna av en duvhök, som på grund av vissa utväxter på benet tolkas så att den varit dresserad för jakt. Jakt med dresserade hökar och falkar var under medeltiden förbehållet högreståndspersoner.
Till vapenfynden hör en stridsyxa av järn från 1100-talet, och fyra pilspetsar.
Av någon anledning blev kastalen obehövlig. Redan vid medeltidens slut låg den i ruiner, som ingen längre visste något om. Men går man upp dit idag och ser ut mot sydväst, är det lätt att föreställa sig hur det äldre landskapet såg ut och den centralpunkt kastalen en gång var. Källa: "Kulturmiljöer Lysekils kommun sid. 65".