Håstads kyrka

Håstads kyrka uppfördes troligen någon gång under 1200-talet. Kyrkan byggdes med långhus, vilket proportionerades efter breddförhållandet 1:2, och ett rakslutat kor med kvadratisk plan i öster. Murarna uppfördes i tegel på en grund av gråsten. Långhusets södra och norra väggmurar försågs med portaler och sannolikt även med ett antal mindre, högt placerade, fönster. Det västra gavelröstet hade mönstermurning med spetsbågiga blinderingar.

Under senmedeltiden slogs kryssvalv i långhus och kor, vilka vilade på pilastrar. De två valvtravéerna i långhuset delades av med en gördelbåge som i likhet med triumfbågen var rundbågig och hade ett grovt utförande. I väster byggdes kyrkan till med ett torn och i söder med ett vapenhus. Tornet byggdes i gråsten och gavs en kvadratisk plan. I dess södra mur, strax intill mötet med långhuset, fanns en dörr som ledde in till tornet. Någon förbindelse mellan tornet och kyrkorummet fanns inte. Upptill täcktes tornet av ett flackt sadeltak och murarna avslutades med trappstegsgavlar. Vapenhuset, som tros ha uppförts i tegel, hade sadeltak och var lägre än långhuset. Tillbyggnaden anslöt till den tidigmedeltida sydportalen i långhusets södra murvägg.

Under medeltiden eller renässansen ersattes fönsteröppningarna med stickbågiga fönsterhål. I mitten på korets östra sida byggdes en flera meter djup strävpelare som stöd för kor och långhus.

1850 gjordes en uppmätning av kyrkan som vid tidpunkten tycks ha varit relativt oförändrad sedan medeltiden. Elva år senare genomfördes en omfattande restaurering under ledning av domkyrkoarkitekten Carl George Brunius. Tornet byggdes då om och de medeltida trappstegsgavlarna revs och taket försågs med en spira. I tornets bottenvåning togs en västentré upp och den östra muren försågs med den öppning som förbinder tornets bottenvåning och kyrkorummet. Vapenhuset revs och sydportalen murades igen. Samtliga murar höjdes och avslutades upptill av en tandsnittsgesims. Kyrkan fick även ny fönstersättning och ny inredning med bänkar i slutna kvarter. Triumfbågväggen, som tidigare delat av långhuset från koret, revs och två korsarmar uppfördes åt norr och söder. De medeltida kryssvalven revs och istället försågs kyrkorummet med gipsade tunnvalv i trä som möttes i korsmitten. I öster byggdes en halvrund absid, vars tak täcktes med järnplåt. Övriga takfall täcktes med engelsk skiffer.

Under de följande årtiondena genomfördes främst underhållsarbeten av kyrkans ytskikt. 1886 lade man även om skiffern på tornets spira sedan den gamla skiffern på tornet till följd av stormar helt och hållet bortflugit [].

1909 eldhärjades kyrkan sedan man överhettat den norra kaminen under den kalla vintern. Man lyckades släcka elden men takstolen och tunnvalven skadades allvarligt. Under närmare tre år genomfördes omfattande restaureringsarbeten i kyrkan under ledning av dåvarande domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin. Taken lades om och kyrkans fasader putslagades och avfärgades. Man valde då att även avfärga tandsnittsfrisen som avslutar samtliga murar upptill, vilken tidigare varit omålad. Kyrkorummet välvdes på nytt och fick ett tredingstak (tredelat innertak med horisontalt mittparti) i mörkbetsad panel. Fönstren byttes ut till blyinfattade bågar med katedralglas i olika kulörer. Väggarna försågs med kvadermålning imiterande stenkvadrar samt bårder i jugendstil.

1931 byggdes altaruppsatsen om. Skranket från Brunius restaurering 1861 hade bytts ut av Wåhlin 1911. Nu togs korskranket och altarkorset bort och ersattes med en målad altartavla i olja. Den nya altartavlan utfördes av den lokala konstnären Justus Lundegård och slutfördes av Alfred Hedlund då Lundegård hann gå bort innan verket färdigställts.

1939 byggdes kyrkans nya läktarorgel av Olof Hammarberg. Fasaden ritades av domkyrkoarkitekten Eiler Græbe.

1956 genomfördes en invändig restaurering under ledning av domkyrkoarkitekten Eiler Græbe. I den norra korsarmen togs bänkkvarteren bort och ett dopkapell installerades. Kyrkans övriga bänkkvarter byggdes om så att sitsarna blev större och bänkarnas ryggstöd lutande.

1972 putsades kyrkan om och dörrar nytillverkades. Fönstren försågs med svartmålade stormjärn och nya solbänkar av hyvlad kalksten. I samband med omputsningen utfördes en murverksdokumentation av Barbro Sundnér.

2004 genomfördes den senaste större restaureringen då samtliga takfall reparerades.

Den ursprungliga kyrkobyggnaden, av vilken enbart långhusets murar kvarstår, uppfördes i rött stortegel på en grund av gråsten. Tornet är byggt av grovt tuktad gråsten och har en kraftigt utskjutande sockel av betong, vilken är avtäckt med kalkstensplattor. Sockeln tillkom som en förstärkning för att motverka tornets lutning. Även de delar av kyrkan som tillkom vid Brunius restaurering 1861, dvs. korsarmarna, koret och absiden är uppförda i tegel. Samtliga fasader avslutas upptill av en tegelfris. Det medeltida
långhuset skiljer sig från övriga byggnadsdelar genom sin avsaknad av sockel. Övriga fasader har sockel målad i en grå kulör.

Tornets nedre del härrör från medeltiden men byggdes om kraftigt vid Bruniusrestaurering 1861. På fasaderna finns flera ankarslutar i järn. Ankarslutarna har som funktion att hålla ihop konstruktionen genom att de länkas samman med den inre bjälklagen. I tornets övre våning finns rundbågiga ljudöppningar i fyra väderstreck. Taket utgörs av ett flackt tälttak i vilket den åttkantiga spiran är placerad. Takens takfall är i sin helhet inklätt med galvad stålplåt som rödmålats. De dekorativa elementen är tillverkade i zinkplåt. Spirans topp är markerad med ett ringkors.

Korsarmarna vilar på en markerad sockel som putsats och gråmålats. Den södra gaveln har en centralt placerad ekdörr vars fyllningar är dekorerade med sniderier föreställande arkitektoniska formelement såsom fyrpass och kölbågar. Kring dörren finns mönstermurningar som binds samman med det tredelade fönsterpartiet ovanför dörren. Gaveln på den norra korsarmen saknar dörr men har i övrigt samma utformning som den södra.

Koret har samma bredd och höjd som långhuset. Liksom långhuset och korsarmarna är korets tak avtäckt med skiffer. På dess södra fasad finns en gravhäll i röd sandsten från 1772. Gravhällen restes över Nils Månsson i Bössemölla och är dekorerad med en framställning av Kristi uppståndelse. På en molnbåge ovanför graven syns den återuppståndne Kristus med segerfanan.