HEDAREDS STAVKYRKA

Hedareds stavkyrka är mycket liten och har ett rektangulärt långhus med lägre och smalare tillbyggt kor åt öster, samt ett vapenhus från 1997 åt söder vid västra hörnet. Korets sydvägg har satt sig, vilket syns på fönstrens lutning.

FASAD - Tjärad locklistpanel med breda och avfasade lister och vattbräda över stengrunden, som är låg och kallmurad. Gavelröstena är spånklädda.

PORT - I vapenhuset på södra sidan vid västra hörnet finns en enkel, slät bräddörr från 1997 med långa bandgångjärn. Framför porten ligger en sten som trappsteg. Bandgångjärnen och ett enkelt klinklås är av sentida smide efter äldre modell. På väggen sitter ett räcke av en avbarkad gren.

FÖNSTER - Långhuset har ett rektangulärt fönster åt norr och ett åt söder. De är blyspröjsade till nio rutor och har två stormjärn. Det saknar foder men har en vattbräda över och fönsterbleck av trä. Bågen är vitmålad. Glasen är svagt färgade antikglas. På västgaveln sitter ett litet fönster till läktaren i gavelröstet i samma utförande som de andra, spröjsat till 16 små rutor. Koret har två små fönster intill varann åt söder i vitmålade bågar. De sitter indragna i en nisch och är blyspröjsade till fyra rutor med ett stormjärn på mitten. Solbänkar och vattbrädor är av trä.

TAK - Alla byggnadsdelarna har sadeltak som är täckta med tjärade, raka spån (handhuggna enligt tradition i socknen på koret, kluvna och diagonalsågade i övrigt) och en sågtandad list från takfoten. Vindskivorna är omålade. Långhuset har en smidesflöjel vid var gavel med årtalet 1769 utstansat och en häst i mitten, samt "AAS" under. Hängrännor av trä skjuter långt utanför östgavlarna på både kor och långhus. Korgaveln har en träspira på nocken med rundade former, daterad med 1997 efter en avslutad stor renovering. Vapenhusets nedre bräda på vindskivan har profilerats med en rundning i nedre hörnen.

I Hedared, Sandhults socken, står Sveriges enda bevarade stavkyrka och den är en av 30 i världen, varav 28 finns i Norge och en i England. Tekniken med att resa spontade, kluvna stockar mellan syllar och hammarband med väldiga runda hörnstolpar är mycket ålderdomlig. I mitten på 1300-talet började man bila virket på ett nytt sätt, så som i Hedared. I Norge övergavs byggnadstekniken alltmer från denna tid. Därför antog man till en början att kyrkan i Hedared var äldre än vad dendrokronologiska undersökningar visat. De pekar på en tillkomst kring 1500 och från 1506 finns ett avlatsbrev utfärdat av biskop Vincentius i Skara, så möjligen är det året för invigningen.
Socknen nämns 1288 första gången och stavkyrkan hade en, eller flera föregångare, vilket romanska inventarier som dopfunt och träskulpturer vittnar om. Medeltida kalk, krucifix, rökelsekar och ett litet resealtare, med sten infälld i en träplanka, är också bevarade, liksom ett processionskors, troligen från 1200-talets första hälft, med förgylld, ornerad kopparklädnad, ett så kallat Limoges-arbete. Takbjälkar från 1100-talet är återanvända. Kyrkogårdens rundade tomt är ett medeltida drag, så sannolikt stod den äldre kyrkan på samma plats, Till en början var nuvarande kyrka fönsterlös och hade stampat jordgolv och en öppen takstol med ornerade takbjälkar, samt målade hammarband. Stavarna var huvudsakligen av furu och några av ekplank och tak och gavelrösten täcktes av spån. Portalen var rundbågad utan ornament och dörren järnbeslagen.
Under 1700-talet inreddes en läktare med apostlabilder på bröstningen och slutna bänkkvarter. Triumfbåge fanns. 1735 kläddes koret med väggpanel, varvid äldre målningar doldes, och hela interiören dekormålades av Joh. Ehrenfrid och C.G. E.son. Fönstren togs upp 1781 och då brädfodrades förmodligen exteriören.
Från 1830-talet förbjöds sockenborna i Hedared att fortsätta underhålla sin kyrka och en med Sandhult gemensam kyrka förslogs vid säteriet i Hällered, som låg mitt emellan socknarna. 1842 beordrades rivning av stavkyrkan men Hedaredsborna fortsatte ändå att hålla sin kyrka i stånd. Hedared blev en "kapellförsamling" som betalade skatt till den nybyggda församlingskyrkan i Sandhult, men inte fick stöd av församlingen till kyrkan i sin egen by förrän 1935. På 1890-talet ville kulturhistoriska föreningen i Lund köpa stavkyrkan, men fick nej.
Kyrkan hade dock karaktären av en ödekyrka men 1901 företogs under ledning av antikvarie Ekhoff en renovering i tidens anda, som syftade till att återföra kyrkan till ett så ursprungligt utseende som möjligt. Vapenhuset i söder, tillkommet vid okänd tidpunkt, avlägsnades därför liksom en rödfärgad panel, troligen från 1700-talets slut, så att stavkonstruktionen därunder blottlades. Nya takspån lades. Fuktproblem med röta i syllar och biologiska angrepp uppstod emellertid återkommande och vid mitten av 1930-talet företogs en större renovering och kyrkan återinvigdes för gudstjänst 1935. Hela stommen, takstolen och golvet sågs över, ruttet virke byttes, annat lagades, väggarna tätades, fönsteromfattningarna byttes, vinden isolerades och hanbjälkarna byggdes på. Fragment av ett förmodat Mariaaltare påträffades, vilket ansågs påvisa att kyrkan var en så kallad Mariakyrka. Dekormålningarna invändigt restaurerades och konserverades. Vid detta arbete upptäcktes bakom korets väggpanel målningar från 1500-talet, varför panelen sattes på gångjärn likt ett altarskåp för att kunna visa de äldre målningarna. Elektrisk uppvärmning installerades. I samband med detta arbete utvidgades också kyrkogården åt öster efter ritningar av arkitekt Axel Forssén.
Under 1950-talet installerades elljus och en amerikansk orgel, trots att församlingen önskat en piporgel. Dittills hade ett äldre orgelharmonium använts. Sanering utfördes mot träskadeinsekter. Vid 1960-talets början visar byggnadsarkeologiska undersökningar att bänkinredningens dörrar var yngre än övrig konstruktion och att södra kvarteret hade ursprungligt bänkavstånd. Portöppningen befanns vara ursprunglig men eventuellt vara breddad cirka 15 centimeter och triumfbågens södra syll var ersatt. Vatten rann in mot syllen med rötskador som följd och åtgärder vidtogs. Man började diskutera att höja kyrkan. Träd intill kyrkan avlägsnades. En enkel orgel installerades på läktaren 1966. 1967 utvidgades kyrkogården ytterligare österut efter ritningar av Berndt Schmidt. 1962 diskuterades också ägandet. Det var ett lagbrott att inte riva kyrkan på 1800-talet. Kyrkogården ansågs därför vara Hedaredsbornas egendom och kunde därmed byggnadsminnesförklaras. Idag har den skydd av kulturmiljölagens 4 kapitel §3, såsom alla kyrkor uppförda före 1940.
Från hösten 1995 till våren 1997 genomfördes en stor renovering. Vatten rann fortfarande in mot byggnaden. Ursprungliga invändiga snedsträvor var delvis borttagna. Tätningsmassa från 1930-talet fanns i väster och söder i syllen och nedtill på plankorna. Övergången dem emellan var fogad med bland annat silikonfogmassa. Massorna avlägsnades. Man beslöt att lyfta hela kyrkan för att ge den en ny grundsockel och nya syllstockar. Lyftmetoden hade utarbetats av Peder Sjömar, som också var programhandledare under renoveringen, som inbegrep många yrkeskategorier och övervakades av Riksantikvarieämbetet. Fasaden bedömdes vara målad med täcklasyr, med alkydolja över linolja. Användning av stenkolstjära befarades, vilken bryter ned träfibrernas yta så trätjäran inte kan fästa och byggnaden ruttnar inifrån. Men att det inte var stenkolstjärna konstaterades 1995. Fasaden kläddes med panel som tjärades. Fönstren reparerades, liksom taket, som täcktes om. Spånen var gjorda enligt en för socknen specifik tradition. Man ville behålla den spåntypen på koret, som därför fick handhuggna furuspån. De övriga takfallen fick kluvna och diagonalsågade spån. Ett oisolerat vapenhus byggdes åter till åt söder på samma plats som det gamla. El och värme byttes. Slutligen utfördes år 2000 undersökningar av inventarierna och konservering av dem samt dekormålningarna.

Hedareds stavkyrka är en mycket liten träkyrka med enskeppigt långhus läktare i väster, rakt avslutat kor i öster, samt ett sentida vapenhus i söder med en ursprunglig portöppning. Långhuset är 7 x 5 meter och koret 3 x 3 meter och ungefär 100 personer ryms. Inredningens måleri och fasta inventarier är uttryck för tidstypisk provinsiell senbarock. Kyrkorummet är mörkt med små fönster. Till koret öppnar sig en "triumfbåge", en något välvd öppning medelst en profilsågad bräda. Kyrkorummet präglas av ett heltäckande tak- och väggmåleri från 1735 och ger ett mycket ålderdomligt intryck.

LÅNGHUS - I det sydöstra hörnet finns en predikstol, en dopfunt samt tre ålderdomliga kyrkstötar varav två är bemålade. Norr om "triumfbågen" finns ett rekonstruerat Mariaaltare och en Madonnaskulptur av ek. På väggen kring skulpturen finns en vagt synlig originalmålning föreställande ett hus. Ytterligare en träskulptur föreställande S:t Franciskus, finns uppställd mitt på sydväggen. En enkel trätrappa strax intill vapenhusets port leder till läktaren. Armaturen består av sentida, små, handsmidda ljuskronor och ljushållare. Under läktaren hänger en minnestavla över renoveringen 1935.
GOLV - Breda, såpade golvplankor med smidda spikhuvuden såväl i mittgången som under bänkkvarteren.
VÄGG - Väggarna är av stående, kluvna, handhyvlade och mycket breda, vitlaserade plankor/stavar, främst av ek. I det sydvästra hörnet är nederdelen av vissa plankor ilusade med nytt, omålat trä. Snedsträvor håller stavarna på plats. Mellan tak och vägg finns en vinklad, slät taklist med en målad girlandbård. Under taklisten finns utmed hela långhuset en målad zebrarandig drapering med frans nedtill, som omger även korvalvet. Ovan triumfbågen förkunnas på en svart, målad yta, omgiven av små röda blommor, att kyrkan helt bemålades i mars 1735 samt konstnärernas namn.
PORT - Mycket gammal, sannolikt ursprunglig, inåtgående dörr av två breda plankor, vitgrålaserade likt väggarna.
FÖNSTER - Långhuset har likadana, centrerade, rektangulära fönster mitt emot varandra åt norr respektive söder, samt ett på läktaren i väster. Öppningarna togs upp 1781 och bågarna sitter indragna i en grund nisch. Fodret är av obehandlat trä, enkelt profilerat och ytterbågen är av omålat trä med flerfärgat antikglas, sannolikt från 1935. Luften är blyspröjsad till nio rutor. Det västra fönstret är spröjsat till 16 rutor. I fönsternischen, innanför fönsterbågen, finns ett galler av vridna smidesstavar.
TAK - Platt tak av breda plankor i fallande bredd, helt bemålat 1735 i provinsiell senbarock, troligen med limfärg. Måleriet är retuscherat och bättrat i omgångar så endast fragment av originalmålningen återstår. Måleriet delar upp taket likt ett kassettak i avdelningar med geometriska former. Mitt i taket finns en målad, stor rundel med den uppståndne Kristus avbildad. Över varje hörn finns en mindre rundel med evangelisterna Johannes i sydöst och Matteus i nordöst. I nordväst och sydväst är målningarna endast fragmentariskt bevarade. I de raka väderstrecken finns en halvcirkel med dekormålad, halv kompassros. Övriga ytor har akantusslingor.

KOR - Litet, fyrkantigt kor som är helt bemålat på tak och väggar. Altaret flankeras av två kyrkvärdsbänkar.
GOLV - Likt långhuset men upphöjt cirka en decimeter. Innanför altarringen är golvet ytterligare förhöjt cirka tre decimeter och klätt med en heltäckningsmatta.
VÄGG - Likt långhuset med 1500-talsmålningar. Norrväggens målningar avbildar Jesus i Getsemane och sydväggen visar gravläggningen. Östväggens bild föreställer Jungfru Marias kröning. Ovanpå den sitter den bemålade brädfodringen från 1735 på gångjärn likt en altartavla (se nedan).
PORT - Saknas
FÖNSTER - Koret har en rektangulär fönsteröppning åt söder med två rektangulära fönster med en trymå av trä. Fönstren är lika dem i långhuset, men lufterna är blyspröjsade till fyra rutor.
TAK - Kortaket är bemålat likt långhuset med en mittrundel som avbildar Jesu dop i Jordan.

FAST INREDNING
ALTARE - Recent, omålat altare av furu som är placerat mot östväggen. Sidorna och fronten är av breda, liggande och handhyvlade brädor med handsmidd spik. I altaret finns ett förvaringsutrymme som nås via norrsidan, som har en äldre skåpslucka, upphängd på smidesgångjärn. Altarskiva i omålat trä likt sidorna.
ALTARRING - Liten, femsidig altarring , sannolikt från 1700- eller 1800-talen, lika bred som altaret med små öppningar intill detta i norr och söder. Barriären består av svarvade balusterdockor med skaftringar. Armstödet är stoppat och klätt med ett recent tyg. Knäfallet är av trä och kragar ut cirka tre decimeter.
BÄNKINREDNING - Ålderdomlig, sluten bänkinredning, sannolikt från 1700-talet eller tidigt 1800-tal, som ansluter direkt intill ytterväggarna, målad laserande i en gröngrå kulör. Det norra kvarteret har tio bänkar från koröppningen till västväggen under läktaren, där bänken längst i väster saknar dörr. Det södra kvarteret börjar mitt för predikstolen och sträcker sig sex bänkar bak till porten. Detta kvarter bedöms ha ursprungliga bänkavstånd. Bänkarna har raka, omålade ryggstöd, bokbrädor och smala sittbrädor som undertill är försedda med foliebänkvärme. Tröskelstockarna är ovanligt höga. Bänkdörrarna är yngre än övriga delar och har enkla, utanpåsittande, smidda, rödfärgade gångjärnsbeslag. Dörrens ramstycke har en rektangulär fyllning bemålad med en vit och röd stjärna på svart botten, omgiven av en profilerad fyllningslist. På överstycket finns bänknumret målat. En tunn, slät, brunfärgad list täcker ovansidorna.
PREDIKSTOL - Predikstol av furu i enkel, provinsiell barock, sannolikt från 1700-talet, med en rak, fyrsidig korg och trappa utmed långhusets sydöstra hörn. Korgen täcks av en naiv marmorering på ljus grund i ett virvlande blått linjespel och prickar. Korgen har en rektangulär fyllning på varje sida med målade, namngivna gestalter: Paulus, Salvator Mundi, Jacob dä och Simon. Upptill och nedtill finns kraftiga, utkragande, profilerade lister. På det breda brättet sitter ett bokstöd. Korgen vilar på ett bägarformat underrede av trä som är bemålat med en vitgrå marmorering på brunröd bakgrund. Den sannolikt ursprungliga trappan har fem steg av omålat trä. Utmed väggen finns en enkel handledare av trä.
ORGEL - Liten, rektangulär orgel från 1966 som når precis upp till kyrkans tak, tillverkad av A. Magnussons orgelmakeri. Orgelfasaden, som i den övre delen täcker piporna av metall, är av lackad furu.
LÄKTARE - Liten läktare längs hela västväggens bredd med rak, hög bröstning som vilar på enkla träpelare målade likt väggarna. Undertaket är vitlaserat med gula akantusslingor. Läktarbarriären upptas till största del av sju stora, rektangulära bemålade fyllningar med apostlarna Jakob, Mattias, Johannes, Petrus, Andreas, Bartholomeus och Thomas. Ramverket är marmoreringsmålat likt predikstolen. Golvet är av äldre, breda såpade träplankor. I det nordvästra hörnet står orgeln. Bänkarna är mycket ålderdomliga och av enkel konstruktion med konsoler av trä undertill. Det finns en främre, längsgående bänk och på sydsidan ytterligare två bänkar, varav en utmed västväggen och en liten sidobänk utmed den södra väggen i väster. Bakom mittbänkens ryggstöd finns en uppspikad trälist på vilken det står inristat, med många bakvända bokstäver: "Anno 1784 5IVII dåvarande kyrkiovärdar i bs i Risa (lps)&fogdagården som då låto spån läga på söndra sidan" (inventerarnas tolkning).

SPECIFIKA INVENTARIER
ALTARTAVLA - Altartavlan utgörs av det väggmåleri som uppfördes på östväggens träpanel 1735 och upphängdes på gångjärn 1935, för att kunna öppnas likt två skåpsluckor och blotta det underliggande ursprungliga väggmåleriet. Altartavlan är målad likt en tempelgavel med den korsfäste Kristus i mitten, flankerad av Moses och Aron. De kolonner som bär upp tympanon är marmoreringsmålade i blått och rött och har stora korintiska kapitäl. Templet omgärdas av en drapering lik den i långhuset.
DOPFUNT - Medeltida, låg dopfunt av gotländsk sandsten med kalkform. Cuppan saknar ornering och har uttömningshål, vilket tyder på tillverkning före 1200-talets mitt. Brämet är skadat åt ena hållet. Foten har en jämnare huggning och ger intryck av att vara yngre. Dopfunten låg på kyrkogården vid inventeringen 1918 och när man åter installerade den, sannolikt i samband med återinvigningen 1935, kanske man då lät tillverka denna fot. Ett dopfat, förmodligen från 1800-talet, täcker cuppan.
NUMMERTAVLOR - Två enkla nummertavlor på södra östväggen från 1770 respektive 1830.

VAPENHUS - Litet, oisolerat vapenhus från 1997 med rektangulär planform och öppen takstol. Hela interiören av trä är omålad. Utmed öst- och västväggarna finns enkla, väggfasta sittbänkar av breda träplankor. Fönster saknas.
GOLV - Obehandlat trägolv med breda plankor.
VÄGG - Väggarna är insidan på ytterväggens obehandlade resvirkeskonstruktion. Vapenhusets norrvägg är långhusets sydfasad av svarttjärad stavkonstruktion.
PORT - Vapenhusets port åt söder är en omålad plankdörr med rakt överstycke av breda, hyvlade plankor med en hake i smide.
INNERDÖRR - Portalen in till långhuset i norr är rundbågig, ursprunglig och utsågad direkt i stavkonstruktionen. Den mycket ålderdomliga dörren, sannolikt original, är av två mycket breda, tjärade ekplankor med rakt överstycke. Dörren har en dragring samt nyckelhålsbeslag av smide. Nedtill finns en sparkplåt med utåtkragande list i koppar. Smidda gångjärnsbeslag är fästa direkt genom väggen med järnkramlor.
TAK - Taket har öppen takstol av omålade träbalkar och panel.

SAKRISTIA - Saknas

TORN - Saknas