BARKERYDS KYRKA

Allmän karaktär
Barkeryds kyrkogård är rektangulär i formen och tydligt uppdelat i
en äldre del i söder och en yngre i norr. Kyrkobyggnaden är placerad
på den norra delen av den äldre kyrkogården och är orienterad med
kor i öster och torn i väster.
Kyrkogården har en lantlig karaktär, med murar, trädkrans och
smidesgrindar i kraftiga stolpar. Utvidgningen i norr är väl anpassad
till den äldre delen och samtidigt tydligt utläsbar. Kvarteren är
utlagda i ett rutnät, gångarna är raka och lagda med grus. Gravskicket
från förra halvan av 1900-talet dominerar uttrycket på den
äldre kyrkogården, medan den yngre delen har ett tydligt ursprung
i andra halvan av 1900-talet. Omgärdning
Kyrkogården omgärdas på alla sidor av en kraftig kallmurad stenmur
av kluven gråsten. Muren är bevarad även mellan kyrkogårdens
äldre och yngre del, men har ganska bred öppning upptagen i den
f.d. norra muren. De äldre och yngre murarna är likartade till sin
karaktär, men den äldre är mer bevuxen med mossa, sedum och
annan växtlighet och stenarna är något mer uppblandade i storlek
och form.

Ingångar
Kyrkogården har fem tydligt markerade entréer och en mindre ingång
i norr. Tre entréer leder in på den äldre delen av kyrkogården,
de övriga till den yngre delen. De tre äldre entréerna har en likadan utformning, ingen är mer
betonad än någon annan, men västentrén får genom sin placering
ändå prägel av huvudentré. Den leder från parkeringen till vapenhuset. Ingången
från söder leder från bygatan och i öster kommer
man till församlingshemmet (f.d. skolan) och vägen mot Kynholmen
(norrut). Grindstolparna är murade, putsade och vitfärgade. Sidorna är spritputsade,
krönet är utkragat och slätputsat och stolparna täcks av
pyramidtak i svartmålad plåt, avslutade med en kula. Grindarna av
svartmålat smide är likadana i alla entréer, med en enkelt utformad
dekor och texten Anno 1847 infälld i grindparens överstycken. I den yngre delen av kyrkogården finns två markerade entréer, åt
öster och väster, förbundna med en grusgång rakt över kyrkogården. Grindstolparna är kopior av de äldre, men med koppartäckning
istället för svart plåt. Smidesgrindarna har fått ett effektfullt rutmönster med ett samtida uttryck och är ritade av Ivar Andersson,
Jönköping. Den sista entrén är en diskret ingång i den norra muren,
med direktförbindelse med prästgårdstomten via ett gärde. Ingången
har inga grindstolpar och smidesgrinden är enkelt utformad. En
likadan grind sitter i prästgårdens staket. Vegetation
Runt den äldre delen av kyrkogården står en trädkrans, delvis kraftigt
utglesad. De flesta träden är lönnar av olika ålder, men det finns även
lind, kastanj, alm, ask och rönn i kransen. Norr om kyrkan är träden
halvvuxna, medan de övriga är stora, uppvuxna träd. Ett bestånd av
björk vid vägen söder om kyrkogården understödjer kransen som
i denna sträckning är mycket gles. På samma sätt hjälper lönnallén
mot prästgården till att något komplettera grönskan åt väster. Några sorgeträd står inne på kyrkogården, strax söder om kyrkan. De var vanliga vid förra sekelskiftet och hör historisk samman med
de påkostade gravkvarteren i denna del av kyrkogården. Några rester
v häckplanteringar kring enskilda gravvårdar finns också bevarade i
dessa kvarter. Små buskar och perenner förekommer också. I den sydvästra delen finns flera rader av rygghäckar med nord-sydlig
sträckning. De är av sibirisk ärt (karagan) och relativt höga.
På den nya delen är växtligheten symmetriskt anlagd, men med
stor variation i växtmaterialet. Trädkransen består av olika sorters
lövträd, några uppvuxna men de flesta halvvuxna. Träden är omväxlande
rönn, björk (varav en hängbjörk) och oxel. Kransen har
några luckor. Höga klippta häckar av amerikansk hagtorn (crataegus coccinea)
skapar avgränsade rum på kyrkogården. Fyra oxlar är placerade ihop
med häckarna, för att understödja rumsligheten i planteringen. Vid
några gravvårdar står små prydnadsträd.
I den södra delen av kyrkogården, vid muröppningen in mot den
ursprungliga delen, finns flera buskage. Två stora rhododendronbuskar
(lila) döljer delvis passagen. På var sida står snöbärsbuskage,
och på andra sidan grusgången tre ganska små buskage av ölandstok
(gul). Ölandstok är även planterad vid oxlarna inne på kyrkogården. I det norra hörnet står en schersmin.

Gångsystem
Kvarteren är lagda i ett rutnät och gångarna följer detta. På den äldre
kyrkgården leder gångarna ett varv runt delen söder om kyrkan,
samt i ett kors öst-väst och nord-syd mellan kvarteren. Gångarna är
täckta med naturgrus (stora korn) med mycket inslag av rött. Sammanhängande grusytor finns längs kyrkans sydfasad och innanför
grindarna i öster och väster. Mellan parkeringen och västentrén har
marken gjorts slätare med hjälp av cementplattor med ballast av
rött grus som lagts i ett stråk mitt i gången. Inga markerade gångar
finns inne i kvarteren. Norr om kyrkan är ytan sådd med gräs, men
har bitvis en armering av kalkstensplattor. På den nya delen ligger de båda entréerna mitt för varandra, förbundna
med en rak grusgång. Gruset är mörkt grått krossgrus
(makadam). Gången fortsätter i ett varv runt begravningsplatsen. I övrigt ligger rader av gångstenar nedsänkta i gräsmattan. Stenarna
är fyrkantiga och av kalksten, lagda i tre rader i bredd. En enkel rad
leder till den lilla ingången i den norra muren. Gravvårdstyper
Barkeryds kyrkogård uppvisar en stor variation i gravvårdstyper,
främst från sent 1800-tal och fram till idag. På den nya delen i norr
syns tydligt det efterkrigstida idealet med låga och breda vårdar och
enkel dekoration, medan den äldre delen visar allt ifrån pampiga
högresta vårdar med omgärdningar och grusbädd till enkla små
stenar i allmänna linjen. På den äldre delen finns även flera intressanta
museivårdar; en runsten, två hjulkors och fem gravhällar i
sandsten från 1600- och 1700-tal. Dessutom finns enstaka vårdar
i trä (1930-tal), smide och gjutjärn.

Beskrivning av enskilda kvarter
Område A
Allmän karaktär
Området utgörs av den centrala delen samt ytterkanterna av den
äldre kyrkogården, d.v.s. efter förvaltningens benämning kvarteren
A och B (ytterkanterna) samt C och D (kvarteren närmast söder om
kyrkan). Dessa kvarter har traditionellt varit dem med högst status
på kyrkogården, då de ligger i de mest exponerade lägena. Detta är
fortfarande avläsbart i de äldre gravarnas placering. Området har tidigare helt dominerats av gravanordningar med stenramar
och grusbäddar, men dessa har successivt blivit färre. Även
grusgångarna inne i kvarteren har lagts igen för att rationalisera
kyrkogårdens skötsel, och idag är kvarterens och gravarnas ytor till
största delen gräsbesådda. Inramning med låga klippta häckar var vanligt fram till andra halvan
av 1900-talet och mindre rester finns ännu kvar vid enstaka gravar. Nära kyrkan står tre uppvuxna sorgträd, hängaskar, vilka bidrar till
gravområdenas påkostade karaktär.

Gravvårdstyper
Kyrkogårdens äldsta vårdar står inom detta område. Det är två hjulkors
och en sten med runinskrift, alla sannolikt från tidig medeltid
och placerade som museivårdar vid södra entrén till kyrkogården
respektive söder om vapenhuset.
I den sydvästra delen av kvarter C ligger också en samling om fem
äldre sandstenshällar som legat inne i den gamla kyrkan. Medeltidskyrkans
södra vägg ska ha gått ungefär i den tvärgående grusgången,
så hällarna ligger inom den gamla kyrkans utsträckning om
än inte på ursprunglig plats. Hällarna är från 1665 (Bark), tidigt
1700-tal (Lindbom), 1732 (Tengelin), 1777 (Fovelin) och 1780
(von Gerten). Det övriga äldre gravstensbeståndet stäcker sig tidsmässigt från
1860-talet och fram till idag. Nära västentrén står en tydligt urskiljbar
samling av stora och påkostade gravanordningar från decennierna
kring sekelskiftet 1900, varav flera högresta obelisker och
bautastenar. Bland dessa brukar framhållas den stora familjevården
över Sven Israelsson och Margareta Andersdotter. Nära koret står
kyrkogårdens enda gjutjärnsvård, ett rikt ornerat kors från 1905.
Gravar med bevarade stenramar och grusbäddar finns spridda över
området, och flera grupper av grusgravar är bevarade. Insprängt
i kvarteren finns även många mer lågmälda vårdar, varav flera är
exempel på samtidens katalogstenar. Titlar och orts-/gårdsnamn
är relativt vanligt förekommande på de äldre vårdarna.

HISTORIK FRÅN KYRKOBYGGNADER 1760-1860 - I lantlig omgivning norr om Nässjö ligger den rosafärgade kyrkan, byggd 1844-46 av byggmästare Jonas Jonsson från Stockholm, född på orten. Beslut om bygget togs redan 1827 och en ritning av Axel Nyström, ÖIÄ, approberades 1831. Efter 13 år utan byggstart begärde församlingen att få bygga efter en ny ritning av Jonas Jonsson 1844. Albert Törnquist på ÖIÄ bearbetade denna, framför allt genom att byta lanterninen mot en gotisk tornspira. Församlingen lät dock Jonsson följa sin egen ritning, med smärre avvikelser. Kyrkan är färgmässigt förändrad men i övrigt väl bevarad, med bl a altarkors på ursprunglig plats. Den gamla kyrkan från medeltiden, tillbyggd på 1700-talet, låg strax söder om den nuvarande. Den revs 1847.

PLAN OCH MATERIAL - Rektangulärt långhus med rakslutet kor i öster med absid, sakristia mitt på nordsidan, torn i väster. Entréerna i väst och mitt på sydfasaden. Byggd i sten, slätputsad utom tornets två övre våningar, som är spritputsade. Murarna avfärgade i ljust rosa, med hörnkedjor, rusticerad sockel, mittrisaliter och listverk i vitt. Gråputsad grund. Takmaterialet utgörs av svartmålad plåt, på torntaket kopparplåt. Lanterninen kopparklädd (ursprungligen i vitmålat trä).

EXTERIÖR - Långhuskyrka med västtorn och lägre korabsid i öster. Tornets lanternin prydd med trekopplat bågmotiv och krönt av glob med förgyllt kors. Genombrutet räcke på torntaket. Ljudöppningar i form av båge omgiven av kopplade pilastrar ("serliana"), runt fönster i mellanvåningen. Portalerna kröns av lunettfönster över kraftigt entablement. Sydportalen markeras av risalit med gavelfronton.

INTERIÖR - Rymligt kyrkorum med valv och väggar putsade i ljust grågult med gråmarmorerad taklist. På tribunbågen till absiden inskriptionen "Ära vare Gud i höjden" i gyllene kapitäler, pilastrarna marmorerade i grått och rosa. I absiden en troligen ursprunglig illusionistiskt målad bröstpanel med gråmarmorerat ramverk kring gulmarmorerade fyllningar. Rundad altarring i samma färgsättning. Ursprungligt, förgyllt altarkors med svepduk i vitt på fristående altarbord. Korets mittfönster har glasmålning (1907), de två sidofönstren har avbländade glas, medan långhusfönstren är försedda med katedralglas. Predikstolen från 1846 (skänkt av byggmästare Jonsson) med fyrkantig korg och ljudtak med lambrequinbård, målad i benvitt med gyllene dekorativa symboler, ljudtakets undersida blå. Fyra (från början åtta) mot mittgången slutna bänkkvarter, med ramverk i grönt kring marmorerade spegelfält i gröngrått. Läktaren, buren av gråbruna kolonner, har en bröstning marmorerad i grått med guldlister. Läktaren är ej underbyggd. Orgel från 1873, målad i gult och guld. Välbevarat vapenhus med dubbla trappor till tornet.

Källa: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2, Småland och Öland. 1993

Kyrkogården har medeltida ursprung. Den nuvarande kyrkan har
flera föregångare på platsen. En träkyrka uppfördes under andra
halvan av 11000-talet, men ska enligt uppgift vara den andra kyrkan
på platsen. Ingen närmare information om detta har dock framkommit. Omkring
1355 byggdes en stenkyrka, som byggdes om
och till under 1700-talet. 1738 uppfördes en träkyrka som byggdes
samman med stenkyrkan, och 1763 tillkom ett torn i väster. Det
har inte framkommit några uppgifter om kyrkogårdens utseende
under denna period. År 1949 lämnade dåvarande kyrkoherden
(ganska knapphändiga) uppgifter om kyrkogårdens utseende och
hänvisar vidare till Fovelins sockenbeskrivning som då förvarades i
landsarkivet i Vadstena. Denna källa har inte kollats upp.
En större omdaning av kyrkogården bör ha skett i samband med
uppförandet av den nuvarande kyrkan, år 1846. Antagligen uppfördes
omgärdningsmurarna vid denna tid. Smidesgrindarna i de
tre entréerna är daterade till 1847. Trädkransen torde även den vara
från 1800-talet. Någon gång kring 1940 omordnades kvarteren längst åt söder. Foto
från 1935 visar en gräsbesådd yta med låga häckar i ytterkant, där
många av gravarna följer äldre gravskick med murgrönekullar på
gravytan. Ett foto från slutet av 1940-talet visar istället en välordnad
yta med längsgående rygghäckar och grusgångar.
Vid mitten av 1950-talet togs planer fram för en utvidgning av
kyrkogården. Ritningar togs fram av stadsträdgårdsmästaren Ivar
Andersson, Jönköping. Området är ca 3 600 m2 och var tidigare en
åker. De första gravsättningarna på den nya delen utfördes 1958.
Största delen av gravområdena planerades som kistgravområden.
Relativt små områden med urngravar lades närmast murarna i
norr och söder. Området i söder är ännu inte taget i anspråk. Inga
särskilda områden med familjegravar eller frigravar, utan de lades
jämsides med övriga. Förbindelse mellan den gamla och nya delen
ordnades genom att en del av den norra muren togs ner.
Nära denna passage finns en viloplats inritad på Anderssons förslag, en skifferklädd platå med
ormbunksbänkar från Bolinders och Nävekvarns vattenkar. Den
utfördes inte, enkla vilobänkar av ekplank finns istället i kvarteren.
En annan ändring består i de många lindar som planerades istället
blev en trädkrans av varierade trädsorter, och inga träd planterades
inne på kyrkogården. Planerna omfattade även ett bårhus vid den
östra ingången på den nya delen, vilket heller aldrig kommit till
utförande.

Den gamla kyrkan var en medeltida stenkyrka, tillbyggd med korsarm
och torn av trä på 1700-talet. 1837 tog biskop Esaias Tegnér
initiativ till beslut om nybyggnad emedan kyrkan var såväl otillräcklig
för folkmängden som förfallen. Uppförandet skedde 1845-
46. Byggmästare var Jonas Jonsson från Stockholm, bördig från
socknen. Hans ritning modifi erades av arkitekt Albert Törnqvist
vid Överintendentsämbetet. Det blev ändock ursprungsritningen
som följdes. Den nya predikstolen tillverkades av Spegel-Fabriquer
Kleverström i Norrköping. Det enda som överfl yttades från gamla
kyrkan var orgelverket, vilket skall ha byggts 1755 av Jonas Wistenius
i Linköping. 1872 försåldes fl era äldre inventarier till juvelerare
C Hammer i Stockholm, bl.a. delar av dopfunten. 1873 hade den
gamla orgeln tjänat ut och ersattes av en ny med 14-stämmigt verk
av Erik Nordström, Eksjö, och fasad ritad av arkitekt Otto August
Mankell, Överintendentsämbetet (efter äldre förlaga av arkitekt A
R Pettersson). 1880 skedde ospecifi cerade målningsarbeten, troligen
på lanterninen eftersom inskription fi nns på dennas insida.
1907 skedde en större förändring av interiören. Kyrkorummet som
tidigare var helt vitmålat, utom i koret, fi ck en helt ny färgsättning.
Väggarna målades i mörkare färg med rik dekorering i absidtaket
och språkband därstädes och i triumfbågen. Fönstersmygarna försågs
med sirlig dekor. Sannolikt rörde det sig om oljefärg. Marmorering
på korpilastrar och gesims tillkom senast vid detta tillfälle, men kan
också vara ursprungliga. Bänkar, dörrar och läktarkolonner ommålades
i varma kulörer i tidens smak. I absidfönstren insattes blyinfattat,
delvis färgat råglas. Det mellersta fönstret gavs en glasmålning
och altarets svepekors fl yttades till korets nordöstra hörn. Sannolikt
vid detta tillfälle ordnades uppvärmning genom järnkaminer. 1925
reparerades och ommålades fasaderna. Sannolikt ersattes då takens
spåntäckning av plåt. 1926 fl yttades svepekorset tillbaks till altaret.
1928 konserverades och upphängdes två huvudbaner från gamla
kyrkan. Konservator var Alfred Nilson, Stockholm.
1949 omtäcktes torntaket med kopparplåt och även lanterninen i
sin helhet kläddes in med detta. Arkitekt var Johannes Dahl, Tranås,
vilken även svarade för den inre restaureringen 1950-51. Kaminerna
byttes ut mot elektrisk uppvärmning och även belysningen elektrifi
erades. Väggarna försågs därvid med nuvarande mässingslampetter.
Nya golv inlades på de gamla. Bänkarna ombyggdes till större
bekvämlighet genom nya sitsar och ryggar samt ökat bänkavstånd.
Absidfönstren gjordes något mindre för att dämpa ljuset. Ursprungligen
fanns tankar på större omdaningar med bl.a. igenmurning.
Hela interiören ommålades, varvid man återgick till en ljusare, mer
ursprunglig färgskala, vilken i stort är den vi ser idag. Omfattande
marmoreringsarbeten utfördes på bl.a. bänkar, läktarbröst och altarring.
Dekoreringen av korpilastrar och gesims tycks ej ha förändrats.
I övrigt slopades dekormåleriet från 1907. Målaremästare var
Bruno och Rune Håkansson från socknen. Orgelverket utökades
av P L Åkerman & Lund, Stockholm, till 25 stämmor och gavs ett fristående spelbord. Den mekaniska trakturen byttes mot pneumatisk.
1952 återbördades de återfunna dopfuntsdelarna till kyrkan
efter att ha sammanfogats och kompletterats av Iwar Andersson,
Riksantikvarieämbetet.
1964 skedde en yttre renovering, projekterad av ingenjör Erik
Persson vid J Dahls arkitektfi rma, Tranås. Under den avfl agnande
svagt gulvita fasadfärgen hade en äldre gulröd färg framkommit
med vita omfattningar. Man tänkte sig då en återgång till denna
som man ansåg ursprungliga kulör. Skador i putsen lagades med
kalkbruk, men avfärgningen kom sedermera att ske i rosa med silikatfärg
(KEIM). Länsantikvarien ansåg att den nya färgsättningen
kom allt för långt ifrån den avsedda. 1966 togs bänkarna bort på
läktarens södra sida för att ge plats åt kör. 1970 installerades högtalaranläggning
och en toalett ordnades under ena vapenhustrappan.
1973 restaurerades orgeln av J Künkels orgelverkstad, Lund.
En återgång skedde till mekanisk traktur och spelbordet gjordes
inbyggt. 1980 borttogs de två främre bänkraderna för att ge mer
plats vid begravning och kör samt för nyinförskaff ad kororgel (för
vilken tillstånd aldrig tycks ha sökts). 1987 borttogs de två bakre
bänkraderna för att ge ner fri yta.
1996 skedde den senaste inre renoveringen. Arkitekt var Per Rudenstam,
Huskvarna. Två smärre inbyggnader gjordes under läktaren
för kapprum, handikapptoalett, städskrubb och väntrum. En ny
läktartrappa fi ck göras i anslutning till detta. Två bänkrader togs
bort. En manöverpulpet byggdes in i nordvästra bänkkvarteret.
Kolonnerna och mittportens överliggare marmorerades liksom
bänkarnas fyllningar. Målningsarbetet utfördes av Rune Håkansson.
Glasmålningen restaurerades av Winfried Baier, Tranås. Troligen vid
detta tillfälle fl yttades altarkorset åter undan till nordöstra hörnet
av koret. 1999 ordnades ett nytt elektriskt värmesystem. Interiören
rengjordes och bättringsmålades. Golven slipades och fernissades.
Rune Håkansson stod för målningsarbetena även denna gång.