GRÖNDAL

Gröndal
1700-talsanläggningen Charlottendal ligger som en portbyggnad till det moderna Gröndal. Där bakom finns arbetarförstadens hyresvillor, 1930-talets barnrikehus, allmännyttans folkhemsbyggande, Olle Engkvist stjärnhus, 1980-talets exploatering på industrimark och 1990-talets omvandling av industribyggnader till bostäder. Blandningen av olika epokers byggande i en vacker och kuperad terräng vid vattnet gör stadsdelen både intressant och trivsam. Här har olika tider satt sin prägel på området och planeringen har skett bit för bit. Stadsdelen var också länge tydligt avskild från staden och har idag fortfarande prägel av ett lokalsamhälle.

Stora Gröndal och Charlottendal
I den idylliska trakten förvandlades torp och lägenheter, som tillhört Hägerstensgård i slutet av 1700-talet, till små herrgårdsliknande sommarställen. "Alla dessa lägenheter är för sitt läge i vildskön och frisk natur, under sommartiden mera eller mindre upptagna av utflyttade Stockholmsbor", noteras 1850. Stora Gröndal, som gett stadsdelen dess namn, låg vid Gröndalshamnen i östra Gröndal och blev i början av förra seklet förvandlat till en stor villa, Linudden. Nu ligger en barnstuga på platsen. Stora Fågelsången ligger fortfarande kvar med tre byggnader. Den omnämns 1756 som "Nybygget". Handelsmannen David Hirsch började 1804 med kattuntryckeri, tryck på bomullstyg, på gården. Gården har sedan 1917 varit i stadens ägo och trädgården har numera förvandlats till kolonilotter.

Charlottendal friköptes på 1780-talet av kryddkramhandlaren Anders Keyser. Gården fick namn efter hans hustru. Några år senare visar en karta en anläggning med huvudbyggnad och två flyglar. Öster om gården vid stranden sträckte sig trädgården med brygga och båthus. Där fanns stall och senare också ladugård för ett tiotal kor m.m. Under 1800-talet skedde en del förändringar och byggnaderna panelades och gulmålades. Huvudbyggnadens portal fick inskriften "Parva dome[u]s magna quies" (litet hus stor vila). När Olle Engkvist kom till Gröndal på 1940-talet var gården förfallen och skulle enligt då aktuella planer rivas. Engkvist rustade upp gården och 1946 fick den status som kulturreservat. Trädgården som planerades av Walter Bauer försågs med skulpturer av Carl Milles, Stig Blomberg och Tyra Lundgren.

Arbetarförstaden
Etableringen av industrier utanför staden nådde också Gröndal vid 1800-talets slut. Den stora koncentrationen av verksamheter vid Liljeholmen bredde ut sig och påverkade hela trakten. I Gröndal anlades bl.a. en svavelsyrefabrik och en snickerifabrik, vid Trekanten en färgfabrik och vid Ekensberg en ångsåg och ett varv. Behovet av bostäder i området var stort.

Det 1898 nybildade Gröndals Tomt- och Byggnadsaktiebolag inköpte Gröndals gård med ägor samma år och marken styckades av till villatomter. Det var tänkt som ett mönstersamhälle med ordnad stadsplan för "såväl affärsmannen, fabrikanten och hantverkaren som för den skötsamme arbetaren". Resultatet blev ett annat med en mer spontan utbyggnad längs Gröndalsvägen och upp på Ormberget. Det blev i första hand arbetare och hantverkare som byggde de s.k. hyresvillorna, som innehöll flera små lägenheter på ett och två rum och kök, där en lägenhet beboddes av ägaren och resten hyrdes ut för att finansiera bygget. Det fanns några enkla planbestämmelser som skulle tillgodoses, bland annat skulle husen stå på hög stengrund. För övrigt var utformningen fri. Fasaderna reveterades eller panelades och försågs med tidstypiska snickeridetaljer. De sanitära förhållandena var dåliga även om vissa förbättringar skedde så småningom efter inkorporeringen med Stockholm. År 1913 omfattade villastaden ett hundratal villor. Idag finns bara ett mindre antal kvar. Tolv villor på Ormberget, bl.a. den från Mälaren väl synliga högt belägna tornvillan, räddades på 1970-talet i sista ögonblicket från rivning och rustades upp. Hyresvillorna är en rest av typisk arbetarbebyggelse som funnits på flera håll i storstadens krans och utgör sedan 1980-talet ett riksintresse för kulturminnesvården.

I centrala Gröndal finns också ett par kvarter med stenhusbebyggelse av innerstadskaraktär. Vid Gröndalshamnen längs Gröndalsvägen byggdes några hus 1911 och 1913 med kompletteringar på 1920- och 1930-talet.

Stadsdelen planlades 1917 av Stockholms stadsbygggnadskontor. Här angavs en sluten kvartersbebyggelse längs Gröndalsvägen och upp på Ormberget. I övrigt var planen mest en bekräftelse på den befintliga bebyggelsen med industriområden och villabebyggelse. På 1940-talet moderniserades planen med friliggande lamellhus och parkområden, som t.ex. Sannadalsparken.

Olle Engkvist, byggmästare
Storbyggmästaren Olle Engkvist har satt sin prägel på stadsdelen framför allt med de experimentella och högklassiga projekten i centrala Gröndal, stjärnhusen och terrasshuset, som uppmärksammats av arkitektkåren både i Sverige och utomlands. När han förvärvade mark och fastigheter i Gröndal var stadsdelen en sliten arbetarstadsdel med sociala problem och dåligt rykte. Engkvist ansåg att byggmästaryrket medförde ett särskilt ansvar som krävde en personlig ambition, moraliska och ekonomiska kvalifikationer samt en social syn hos sina utövare. En byggmästare skulle reagera mot allt vrångt och tokigt samt kraftigt medverka till sunda, riktiga initiativ. Projektet i Gröndal gick helt i linje med hans ambition att bygga goda bostäder till rimliga priser åt vanligt folk. Han anlitade arkitekterna Leif Reinius och Sven Backström för att utarbeta nya bostadsformer. De ruffiga hyresvillorna revs och en plan med stjärnhus, dels sammanbundna till ett bikakeliknade mönster, dels fristående på berget, tog form 1944. Husens stjärnform medgav tre lägenheter per plan kring ett centralt trapphus. Därigenom kunde lägenheterna bli tresidigt belysta. De 222 lägenheterna, de flesta tvåor men också några fyror i etage och några ateljéer, stod inflyttningsklara två år senare. Vid ett av husen arrangerades också ett litet torg med butikslokaler för den lokala servicen. Stjärnhusen avskärmades mot öster av en länga med lokaler för industri och hantverk och mot norr i sluttningen mot Mälaren byggdes Engkvists kontor i ett lågt terrasshus.

Nästa projekt blev att bebygga den branta och svårutnyttjade tomten vid Gröndalsvägen. Lösningen blev terrasshuset som kröntes av en radhuslänga mot Jungmansgränd. En av de gamla hyresvillorna sparades och infogades i det nya huset. De små lägenheterna är mycket välplanerade och var och en har en stor terrass mot söder. I samma kvarter, kv. Galjonsbilden, byggdes också ett punkthus som var elva våningar högt och hade tre lägenheter per plan, biograf i bottenvåningen, terrasser högst upp och stora artikulerade ateljéfönster. Punkthuset stod klart 1952.

I början av 1960-talet kompletterades bebyggelsen med ytterligare några stjärnhus sammanbundna med en butikslänga längs Gröndalsvägen. De nya stjärnhusen fick röda tegelfasader. Stor vikt lades vid den yttre miljön som för båda kvarteren planerades av trädgårdsarkitekten Walter Bauer. Olle Engkvist samarbete med Backström och Reinius fortsatte i flera projekt med goda bostäder och hus med arkitektoniska kvaliteter, men inget av det senare överträffar de första experimenten.

I början av 1980-talet förtätades Ormberget av SKB. Lars Bryde akitektkontor ritade hus som inspirerats av stjärnhusen och arbetarvillorna på berget.

Stockholmshem
AB Stockholmshem förvaltar en betydande del av stadsdelens bostadsbestånd, särskilt sedan Ekensbergs varv bebyggdes med bostäder i början av 1980-talet. Redan 1937 fick bolaget uppdraget att bygga barnrikehus i Gröndal vid Sannadalsvägen. De putsade smalhusen ritades av fastighetskontorets arkitekter G. Wallén och Carl Melin. Barnrikehusen på Fregattvägen och Skonertvägen byggdes i början av 1940-talet och har arkitekterna Nils G:son Fribergs och Ernst Havermans karakteristiska gestaltning med strama röda tegelfasader och sparsamma accenter kring portar och fönster. Lite senare på 1940-talet byggdes punkthus i samma stil vid Gröndalsvägen.

I gamla Ekensberg fick arkitekten David Helldén uppdraget att rita ett antal hus som byggdes 1946-1952 - dels punkthus med röda tegelfasader och sparsmakade detaljer, dels lamellhus med putsade fasader samt ett höghus högst på Ekensbergsvägen. Tre lamellhus lades vid Gröndalsvägen och området kompletterades 1958-1960 med tre putsade punkthus ritade av Ernst Grönwall. I området byggdes också ett pensionärshem, Eken, med ett högt punkthus och en radhuslänga i en båge. Radhusen är byggda i souterräng i sluttningen mot Mörtviken och består av små ettor med separata ingångar. Som arkitekt stod Nils Sterner vid fastighetskontoret.
Hela området i gamla Ekensberg har konstnärlig utsmyckning, främst reliefer av flera olika konstnärer, men också fristående skulpturer - ett av Stockholmshem signum.

Åren kring 1960 bebyggdes Sannadalsplatån med bostadsrätter. Två längor följer bergskanten och i sluttningen mot söder reser sig tre punkthus, samtliga ritade av Bertil Karlén.

Stadsdelen har förutom busstrafiken fått ny trafikförsörjning genom utbyggnaden av den nya spårvagnslinjen Tvärbanan som löper från Alvik över Stora Essingen genom Gröndal-Liljeholmen till Hammarby sjöstad.

Ekensbergs varv
Stockholms Transport- och Bogseringsaktiebolag köpte 1875 frälselägenheten Ekensberg för att anlägga ett reparationsvarv. Varvet bytte ägare några gånger och konjunkturerna varierade. Varvet var som störst i början på 1950-talet då arbetsstyrkan uppgick till 400 man. Verksamheten lades ner 1972 och marken köptes av staden, som började planera för bostäder. Området ritades av Lars Bryde Arkitektkontor och byggdes ut 1981-82. Från varvets tid finns två byggnader bevarade - Ekensbergs gamla värdshus från 1700-talet som tjänstgjorde som kontor för varvet, och en av arbetarbostäderna vid Mörtviken. En del förtätningar har också skett i Gröndal. Under 1990-talets förvandlades en fabrik från 1940-talet, attraktivt belägen vid vattnet i kvarteret Bommen, till bostadsrätter. Samma procedur pågår också i de intilliggande kvarteren.

Öarna Lindholmen och Rotholmen hör också till stadsdelen. De köptes 1880 av hovurmakaren John Gustaf Linderoth, som gav holmarna namn efter sig själv. På Lindholmen byggde han sitt sommarnöje och lät anlägga en trädgård med många olika träd. Sedan 1930-talet har ön hyrts av Stockholms frisksportarklubb.

Texten är baserad på boken Stockholm utanför tullarna - Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia förlag 2003. Författare till avsnittet är Elisabet Wannberg.