skrin

Ett schatull för rökverk. Svart lackgrund (roiro) med takamaki-e i silver, guld och rött lack samt med kirikane och inlägg av pärlemor. Två mässingsbehållare, en bredare för glödande kol (hibachi) för att tända pipan och en smalare för att tömma pipans aska (haifuku). Lådornas silverknoppar är formade som körsbärsblommor. Pipan består av ett bamburör (rao) samt huvud och munstycke i mässing.

Tidig tobaksrökning i Japan vittnar om världshandeln. Tobak introducerades av europeiska besökare som i sin tur hade lärt känna den i samband med Columbus ankomst till Amerika 1492. Genom portugiser, spanjorer och engelsmän kom tobak till Japan tillsammans med andra varor och nya idéer. Sannolikt började tobnak odlas omkring slutet av 1500- början av 1600-talet. Från 1600-talet blir rökning en av de mest utbredda konsumtionsvanorna i breda lager. Fint sönderdelad användes tobaken i de små piphuvudena. Snart konstruerades maskiner för tobaksbearbetningen som därmed ledde till massproduktion. Liksom för andra delar av det japanska samhällslivet utfärdades många s k överflödslagar för att stävja bruket av tobak.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH

Lack: teknik och funktion
Den japanska lacken kommer från lackträdet (Rhus verniciflua/vernicifera) som är släkt med mango och cashewnöt i familjen sumakväxter. Det finns flera besläktade lackträd som kan ge lack. Trädet tappas på sin sav ungefär som när man tappar gummi. Efter tappning dör trädet. Saven filtreras och är i sin flytande form eksemframkallande. Den är nästan ofärgad. Genom pigment färgas lacken, t ex svart (med järnoxid) eller röd (från kvicksilver). Lackens funktionella betydelse ligger i att den skyddar underlaget. Vanliga underlag är trä, men även metall, textil, papper och keramik. Lackeringen består ofta av ett 50-tal faser och börjar med grundning, en blandning av lack, bränt lerpulver och stenpulver. Sedan följer slipning. Själva lackeringen sker ofta i flera lager. Varje lager behöver härda i ett dammfritt skåp med ca 80% luftfuktighet. Polering är också ett viktigt moment. Tidsåtgången för ett exklusivt lackföremål kan vara upp till tio år.
Vanliga dekorationstekniker är inlägg av bl a pärlemor samt pulveriserade metaller (maki-e). Lacken användes på t ex rustningar och under andra världskriget som rostförebyggare på vapen. Guldlack används även vid lagning av keramikföremål, där det icke-perfekta sätts i fokus genom lacket som en medveten del i estetiken.

Hantverk: exemplet lacktillverkning
De största lackproducerande områdena idag är Tokyo (Edo-lack), Kyoto (Kyo-lack) och Kanazawa (Kaga-lack). Andra viktiga platser för lacktillverkning med lång historia är Wajima, Takayama och Takamatsu. Lackarbeten har använts i Japan som konstföremål och vardagsföremål åtminstone sedan mitten av Jomon-perioden (ca 10500–300 f v t). Nya fynd kan troligen dateras till ca 7000 år f v t. Omkring 586 e v t startade en lackavdelning inom finansministeriet för att effektivt kunna organisera lackproduktionen. Buddismen kom till landet under samma tid och man började göra religiöst relaterade föremål som skulpturer och tempelinredningar. Användning av pulvriserade metaller är belagd från 700-talet, bl a i form av ”strödd bild” (maki-e) som anses unikt japansk. I Heian-periodens (794–1185) mest berömda berättelse, Genji monogatari, nämns rikt dekorerad lackinredning och lackföremål. Under Edo-perioden räknades lackträdet som ett av de ”fyra viktiga träden” tillsammans med tebusken, mullbärsträdet som man gör papper av (Broussonetia papyrifera) och mullbärsträdet som man matar silkeslarver med (Morus alba). Lackråvaran användes t ex som skattebetalning.
Under Edo-periodens mitt började även förmögna handelsmän beställa exklusiva lacker med guld och pärlemorinläggningar. Lackföremålens stora betydelse i Japan jämförs med bruket av porslin i Kina. När européerna kom till Japan i mitten av 1500-talet blev de fascinerade av lackerna. Lacker var hett eftertraktade och gick på export till Europa, särskilt den typ som kallas namban-lack, som ofta har pärlemorinläggningar. Européerna försökte också att imitera den japanska lacken utan större framgång (”japanning”). Under 1900-talet har flera åtgärder vidtagits för att både bevara och kreativt utveckla lackkonsten.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH

Tobacco tray with three boxes and two brass conatiners, the bigger one for burning charcoal to light the pipe and the smaller one to be used as an ash receptable.19th century.

Early smoking in Japan bears witness to world trade. Tobacco was introduced by European visitors, who in turn had come across it in connection with Columbus´s arrival to America in 1492. Portuguese, Spaniards and Englishmen brought tobacco to Japan together with other goods and new ideas. Tobacco growing was probably started in about the late 16th or early 17th century. From the 17th century onwards, smoking became one of the most widespread consumer habits, practised in most walks of society. It was crumbled very small and smoked in small pipe bowls. Tobacco-processing machines were soon constructed, leading to mass production. As with many other aspects of life in Japan, sumptuary laws were passed with a view to curning tobacco consumtion.

(Based on the text in the exhibition catalogue Japan. Artefacts and images tell the story. 2011) /PH