dräkt

Wataire chirimen. Hellång dräkt med breda långa ärmar. Sydd av tryckt, småmönstrat, i ljusblått och svart, sidentyg vävd i tuskaft. Fodrad upptill och i ärmarna med rött sidentyg i tuskaft. Nedtill, och insidan av den långa kragen fodrad med blått sidentyg i tuskaft. Insidan av ärmöppningarna kantade med svart sidentyg i satin. Mellan yttertyg ovh foder vadderad. Vid ärmöppningar och runt kanten nedtill bildar vadden en tjockare kant.

Kimono

Kimono betyder ”något att ha på sig” och är samlingsnamnet på ett centralt plagg för både män och kvinnor, unga och gamla. Ordet kimono började användas på 1700-talet, enligt andra källor sent 1800-tal. Vanligt är specialtermer för specifika plagg, som för kimonon med liten ärmöppning vid handleden (kosode) eller avslappnat vardagliga bomullskimono (yukata). Man skiljer även på ”inhemsk klädsel” (wafuku) och västerländskt påverkad (yofuku). Tillskärningen är tekniskt enkel. En rulle på mellan tio och tolv meter med tygbredd ca 36 cm behövs till ett plagg. Tyget används ofta som en yta för broderi- och färgningstekniker utöver vävningen som dekorationsteknik.
Kimonon är som de flesta kläder föränderlig och har varierande visuella uttryck under tidens gång. Kimonon är starkt betydelsebärande. Ur varje element, som ärmarnas utformning, hur den bärs, vilka färger och mönster den har, vilket material den är gjord av, kan man utläsa något viktigt. Dam- och herrknäppning existerar inte. Historiskt sett stänger alla kimonon till höger, enbart på avlidna personer läggs den med omlott åt vänster.
Kimonons rötter finns främst i Kina, men även i Korea. Tidiga exempel på avbildningar av människors utseende är gravfiguriner (haniwa) i lergods från Kofun-perioden (ca 300–538 e v t). Under Heian-perioden (794–1185) använde hovet underplagg som liknade kimonon under sina lager med vida dräkter (uchigi eller junihitoe). De som kroppsarbetade, t ex hantverkare och bönder, bar också kimonoliknande plagg (bl a happi). Under Muromachi-perioden (1392–1573) började kimonon slå igenom brett. I och med detta blev Japan också ett av de mest framträdande modeländerna i världen. Detta accentuerades under Edo-perioden, särskilt genom den växande stadsbefolkningen. Efter en period av androgynitet i klädseln framträdde under 1700-talet tydligare skillnader mellan vuxna mäns och kvinnors klädsel.
Under 1600-talet uppstod ett mode med breda ärmar (furisode) för unga ogifta kvinnor, som hade rötter i barns klädsel 300 år tidigare. Den extra vidden på ärmen ansågs charmig och det kunde senare för unga kvinnor vara en del i flirten att svänga med ärmarna. När bältet (obi) blev bredare växte även ärmarna och nådde sin maximala bredd under andra hälften av 1700-talet. Medan stadsbornas (chonin) kvinnor använde furisode vid högtidliga tillfällen kunde döttrar till länsherrar och förmögna köpmän använda plagget till vardags. Även kvinnliga underhållare, t ex geishor, och prostituerade bar furisode.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH
[[Textil]]

Dräkt (kimono av kosode-typ, "små ärmar") av tuskaftat småmönstrat grönsvart och blåvitt sidentyg med katazome-färgad dekor. Plagget är vadderat och kantat vid ärmöppningen med svarta sidensatinband. Det är fodrat med rött tuskaftat sidentyg på övre hälften, i övrigt med klarblått d:o.

På samma hylla låg följande handskrivna text: "Kimono wataire chirimen vinterkimono hemmabruk".

Tyget förefaller inte vara crepat och torde då inte kallas chirimen. Småmönstringen ger det även epitetet komon, som används om småmönstrad dekor framställd genom reservagefärgningen katazome (stencil- eller schablonfärgning).

Det ovannämnda för "hemmabruk" refererar till att komon-mösntrade plagg endast är avsedda för vardagsbruk. Mönstringen visar på formalitetsgrad, där det småmönstrade tyget i sin tryckta (stencilmönstrat som här) eller målade form konnoterar vardag. (Dalby 1993 s. 176) Kimonons koder är mycket komplicerade. Av dräkten kan bl a utläsas att den är avsedd för vår-, höst- eller vinterbruk (den är fodrad och lätt vadderad nertill) och att den inte är avsedd för ett formellt eller högtidligt tillfälle (utöver mönstringens karaktär saknas famlijevapen). Under tidigt 1900-tal då dräkten tillverkades hade ännu inte den strikta uppdelning i "specialklädsel" (haregi) och "vardaglig klädsel" (fudangi) fått fullt genomslag.

Tygets karaktär är en kod som alltid syftar på formalitetsgrad, där metalltrådsmönstrade och tunga "brokader" visar högsta grad.

Ålder är en parameter som visar sig på flera sätt i kimonon (färger, längd på ärmar relaterar till civilstånd, i kombination med bälte); i detta fall är ärmarnas sömmar i nedre ytterdelen ("påspartiet") nästan helt raka. Detta är typiskt för den vuxna och äldre kvinnan, till skillnad från unga kvinnor och flickor, vars ärmsömmar är mjukt rundade på detta parti. (Dalby 1993 s. 167) (PH)

Kimono

Kimono betyder ”något att ha på sig” och är samlingsnamnet på ett centralt plagg för både män och kvinnor, unga och gamla. Ordet kimono började användas på 1700-talet, enligt andra källor sent 1800-tal. Vanligt är specialtermer för specifika plagg, som för kimonon med liten ärmöppning vid handleden (kosode) eller avslappnat vardagliga bomullskimono (yukata). Man skiljer även på ”inhemsk klädsel” (wafuku) och västerländskt påverkad (yofuku). Tillskärningen är tekniskt enkel. En rulle på mellan tio och tolv meter med tygbredd ca 36 cm behövs till ett plagg. Tyget används ofta som en yta för broderi- och färgningstekniker utöver vävningen som dekorationsteknik.
Kimonon är som de flesta kläder föränderlig och har varierande visuella uttryck under tidens gång. Kimonon är starkt betydelsebärande. Ur varje element, som ärmarnas utformning, hur den bärs, vilka färger och mönster den har, vilket material den är gjord av, kan man utläsa något viktigt. Dam- och herrknäppning existerar inte. Historiskt sett stänger alla kimonon till höger, enbart på avlidna personer läggs den med omlott åt vänster.
Kimonons rötter finns främst i Kina, men även i Korea. Tidiga exempel på avbildningar av människors utseende är gravfiguriner (haniwa) i lergods från Kofun-perioden (ca 300–538 e v t). Under Heian-perioden (794–1185) använde hovet underplagg som liknade kimonon under sina lager med vida dräkter (uchigi eller junihitoe). De som kroppsarbetade, t ex hantverkare och bönder, bar också kimonoliknande plagg (bl a happi). Under Muromachi-perioden (1392–1573) började kimonon slå igenom brett. I och med detta blev Japan också ett av de mest framträdande modeländerna i världen. Detta accentuerades under Edo-perioden, särskilt genom den växande stadsbefolkningen. Efter en period av androgynitet i klädseln framträdde under 1700-talet tydligare skillnader mellan vuxna mäns och kvinnors klädsel.
Under 1600-talet uppstod ett mode med breda ärmar (furisode) för unga ogifta kvinnor, som hade rötter i barns klädsel 300 år tidigare. Den extra vidden på ärmen ansågs charmig och det kunde senare för unga kvinnor vara en del i flirten att svänga med ärmarna. När bältet (obi) blev bredare växte även ärmarna och nådde sin maximala bredd under andra hälften av 1700-talet. Medan stadsbornas (chonin) kvinnor använde furisode vid högtidliga tillfällen kunde döttrar till länsherrar och förmögna köpmän använda plagget till vardags. Även kvinnliga underhållare, t ex geishor, och prostituerade bar furisode.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH
[[Etno]]