NORDISKA MUSEET

Nordiska museets verksamhet är en del av en nutida, levande kulturhistoria med lång kontinuitet. Byggnaden fungerar än idag för det ändamål den är uppförd för och med samma ägare - Stiftelsen Nordiska museet - som vidmakthåller en lång tradition av folklivsforskning och pedagogiskt museiarbete. Museet har en stark koppling till Artur Hazelius och skapandet av svensk folklivsforskning.
Nordiska museet och dess arkitekt Isak Gustaf Clason har en central plats i den svenska arkitekturhistorien. Byggnaden har ett stort arkitekturhistoriskt värde genom den att visar upp en epoks idéer och strömningar. Byggnaden är arkitektoniskt av högsta klass med en stark rumslig och ytmässig verkan. Detta återspeglas även i byggnadens detaljer, inte minst i det utsökta stenarbetet. Stenarbetet liksom andra byggnadsarbeten vittnar om den höga hantverksskicklighet som fanns vid uppförandet.

Byggnaden har genomgått förhållandevis få förändringar genom åren. Såväl exteriör som interiör har i allt väsentligt behållit sin ursprungliga karaktär. Senare tillskott i byggnaden, som exempelvis hörsalen, har infogats med likadana arkitektoniska kvaliteter som återfinns i den ursprungliga byggnaden. Även i sina detaljer är byggnaden i stort sett oförvanskad.

HISTORIK - De samlingar av nordisk kultur som Artur Hazelius byggt upp inrymdes sedan 1873 i en paviljong vid Drottninggatan. Hazelius ville dock ha en egen byggnad för de snabbt växande samlingarna. På initiativ av Hazelius startades därför en insamling till byggnadsfond för att förverkliga dessa planer. Hazelius ville även skänka samlingarna till staten som dock inte var speciellt intresserade. Istället inrättades 1880 stiftelsen Nordiska museet som skulle visa de samlingar som byggts upp.

En tomt på Djurgården avsattes för en museibyggnad 1882 och året därpå anordnades en internationell arkitekttävling. Tävlingen blev dock en besvikelse och inget av de inlämnade förslagen föll juryn i smaken. Flera olika förslag lades fram de kommande åren, men samtliga förkastades. Slutligen gav Hazelius 1888 uppdraget att rita en museibyggnad till arkitekterna Magnus Isaeus och Isak Gustaf Clason. Isaues dog 1890 och Clason fortsatte arbetet på egen hand och hans ritningar låg färdiga våren 1891.

Clasons ritningar visade en fyrlängad borg med hörntorn i en renässansliknande stildräkt med såväl kontinentala som inhemska bidrag - inte minst från Vadstena slott. Det planerade museet var ett omfattande komplex. I den östra byggnaden skulle samlingarna av föremål visas upp. Den norra byggnaden skulle innehålla ekonomiavdelningar medan den södra utgjordes av en kyrka med plats för 900 personer. Den västra byggnadskroppen innehöll den stora hallen - allmogehallen - "där nationella fester på ett stämningsfullt sätt kunna firas". I hallens öppna sidogallerier skulle bland annat samlingarna av allmogeföremål ställas ut.

Medel till hela projektet saknades och som en första etapp började den stora hallen byggas. Hazelius var angelägen att hallen skulle byggas först om det senare skulle bli nödvändigt att banta projektet. Byggnadslov för hallen gavs i april 1892. Ganska snart stod det dock klart att projektets övriga delar inte skulle bli realiserade. I samband med förberedelserna för den stora Stockholmsutställningen 1897 lades dessa planer på is för gott. Delar av det markområde som avsatts för museet togs i anspråk för andra ändamål. Bland annat projekterades och byggdes en ny djurgårdsbro och den nya Djurgårdsvägen drogs närmare museet än tidigare.

När nu samlingarna och alla planerade funktioner skulle inrymmas i en enda byggnadskropp fick denna självklart projekteras om. Till Stockholmsutställningen var hallen inte färdigbyggd, bara den norra halvan stod klar. Inför utställningen byggdes därför en provisorisk fortsättning av hallen i trä. För dessa ritningar svarade arkitekten Agi Lindegren. Den södra delen av hallen stod klar 1901 och mittpartiet med entréhallen och tornet 1904. Först den 8 juni 1907 kunde det nya museet invigas av kronprins Gustav, och efterföljande dag öppnades det för allmänheten.

De verksamheter som planerats i de tre aldrig realiserade byggnadskropparna hade nu inrymts i hallbyggnaden. De ändrade förhållandena återspeglas i de omdisponeringar som fick göras av de ursprungliga planerna i hallen. För att inrymma samlingarna tvingades man bland annat sätta igen de öppna gallerier som först projekterades. 1906 lades en extra entresolvåning in i hallen. Bjälklaget utgjordes av armerad betong - ett av de tidigaste exemplen på denna nya teknik i landet. På denna våning inrättades magasin och senare tjänsterum. I absiderna i norr och söder inrymdes tjänsterum respektive vaktmästarbostad. Vindsvåningen var från början tänkt för tjänsterum men kom tidigt att användas som magasin.

Stora hallens funktion som festsal med statyer och byster av kända svenskar blev heller aldrig realiserad fullt ut. Därtill behövde man utrymmena för att visa samlingarna och under den långa byggtiden hade Skansen etablerats som samlingsplats av detta slag.

Byggnadens värmesystem var konstruerat av ingenjör Wilhelm Dahlgren. Byggnaden värmdes med varmluft i ett system med värmekammare och lågtrycksångpannor. Varmluften spreds i byggnaden via de öppningar försedda med smidesgaller som ännu finns kvar. I museet installerades redan från början elektriska hissar från firman Graham Brothers. Hissarna förevisades på industriavdelningen på utställningen 1897. Elektriskt ljus installerades dock först 1932.

I samband med att olika permanenta utställningar har byggts upp har museet fått ny utformning. Under 1950-talet byggdes bland annat de stora utställningarna om mat och dryck samt folkdräkter. Vi denna tid tillkom även hörsalen i jordvåningen efter ritningar av arkitekten Carl-Axel Acking. Under 1970-talet öppnades vissa av de ursprungligen nödtvungna igenmurade gallerierna i samband med ombyggnad för nya utställningar. För dessa ritningar svarade arkitekten Ove Hidemark. Omfattande fasad- och takrenoveringar har gjorts i flera omgångar från 1975 och framåt. Stora delar av den ursprungliga kalkstenen från Närke har bytts mot kalksten från Öland och Borghamn. Balusterdockorna som ursprungligen var gjutna i betong har bytts mot kopior i sandsten.

KÄLLA: Förslag till skyddsföreskrifter, Riksantikvarieämbetet, 2005