SVÄRDSJÖ KYRKA

Anläggningen består av en kyrka belägen på en äldre kyrkogård samt en sockenstuga.
Till kyrkan hör också en nyare begravningsplats straxt sydväst om kyrkan, där finns också ett gravkapell samt en likbod.

Kyrkogården närmast runt kyrkan är sedan länge avlyst för begravningar, men tre synliga gravar finns kvar. En stödmur av sprängd granit omgärdar i söder och öster, en klippt häck av amerikansk hagtorn i norr, väster och delvis i söder. De i huvudsak gräsbevuxna ytorna skuggas av en trädkrans. Gångarna är belagda med krossgrus. Vid infarten i söder ligger den gamla sockenstugan, sedan kommunsammanslagningen 1971 i församlingens ägo.

Den begravningsplatsen som numera används, invigdes 1847 och utvidgades 1924. Den ligger i en sluttning mot Svärdsjön. Raka asfalt- och grusgångar genomkorsar den delvis terrasserade anläggningen. De sju gravkvarteren är till större delen gräsbevuxna. Många rygghäckar förekommer. På södra delen finns ett välbevarat allmänt varv. Särpräglade byggnader är en timrad, faluröd likbod och ett begravningskapell utformat som ett grekiskt tempel. Vid likboden har en samling gamla gravkors i järn ställts upp.

Den äldsta stenkyrkan, i östra delen av dagens långhus, uppfördes som en rektangulär salkyrka omkring 1400 (kanske äldre, men tidigast under 1200-talets andra hälft dopfunten har daterats till denna tid). Sakristia tycks ha funnits utbyggd redan då. Kyrkorummet täcktes av trätak - i vilket utförande är okänt - och golvet bestod troligen av stampad jord, som med tiden belades med stenhällar. Under senare hälften av 1400-talet ersattes det ursprungliga trätaket med två stjärnvalv och mot söder utbyggdes ett vapenhus. Ett altarskåp som framställde Marie kröning tillkom möjligen vid samma tid. Omkring 1500 dekorerades valv och väggar med kalkmålningar. Alltjämt befintlig predikstol insattes 1634, då placerad vid triumfbågens södra pelare. Äldsta kända orgelverket omnämndes 1634 som obrukeligt. Tio år senare tillkom ett nytt på en läktare på korets norra sida.

En stor utbyggnad inleddes 1669 med att dåvarande sakristia revs och ersattes med en tre gånger så stor. Intill sakristian byggdes den så kallade norra kuren, sannolikt avsedd för socknens finskspråkiga invånare. 1670-72 förlängdes kyrkans långhus en travé västerut, täckt med ett stjärnvalv som fick något enklare utformning än de medeltida. Vid inre renovering fem år senare överkalkades troligen de medeltida målningarna.
I väster byggdes 1710 en läktare för folkets märkeliga tillwäxande skull. Predikstolen flyttades 1716 över till triumfbågens norra pelare och fick en murad uppgång från sakristian. Året därpå uppsattes bildhuggare Erich Bergmans stora och rikt ornerade altarprydnad, medan det medeltida altarskåpet gick förlorat. Även korskranket borttogs.

Åren 1733-34 utbyggdes korsarmarna, först den södra och sedan den norra, under ledning av murmästare Anders Olsson från Leksand. Dessförinnan revs södra sidans vapenhus, liksom norrsidans finnkur. Över tillkommande rum slogs stjärnvalv - av samma form som de i Leksands kyrkas södra sidoskepp, från samma tid. Sju stora fönster och två ingångar togs upp. Norra korsarmen tog i anspråk västra delen av sakristian, vilken i gengäld utvidgades österut och kom i liv med korets gavel. Efter att utbyggnaden fullbordats kröntes norra korsarmens gavel med en vindflöjel av järn. Det förstorade kyrkorummet vitkalkades 1735 och predikstolen smyckades ytterligare. Bänkkvarteren som byggdes ut förblev länge omålade. En orgel av Daniel Stråhle installerades 1738 på en för ändamålet byggd läktare i norra korsarmen. För att få plats med det stadigt växande antalet kyrkobesökare byggdes 1764 en läktare även i södra korsarmen. Vid inre reparationer, avslutade senast 1787, stabiliserades korsarmarnas väggar med dragjärn.

Korets golv höjdes 1807 och nuvarande altare tillkom. Vid en inre renovering 1819 målades altare, läktarbarriärer och predikstol i tidens anda med en gråvit pärlfärg.

Vid den sista utbyggnaden 1866-73 förlängdes kyrkan ytterligare en travé västerut och västtornet tillkom. Bygget skedde efter ritningar av G V Runer, arkitekt och stadsbyggmästare i Gävle som till en början även ledde arbetena. Fönstren utvidgades och fick sina alltjämt befintliga, yttre snickerier. I kyrkorummet revs befintliga 1700-talsläktare i norr, söder och väster för att ersättas med nya, mer enhetligt utformade. Läktaren framme i koret, gapskullen, revs utan att få någon ersättare.

De medeltida målningarna i korsmittens och korets valv frilades 1906 och restaurerades vid en stor omgestaltning 1920-21, efter professor Sigurd Curmans anvisningar. Vidare gjordes bänkinredningen sittvänligare och fick sin alltjämt befintliga marmorering. Även altarringen och läktarbarriärerna marmorerades. Predikstolen återfick en mer ursprunglig färgsättning, genom att senare påförda färgskikt borttogs av konservator. Målningar från N P Ringströms glasmästeri insattes i korets gavelfönster och i vapenhusets södra fönster. Övriga fönster fick inre bågar.

Vid en inre modernisering 1978 fick mitt- och korsgångarna heltäckande mattor och under södra korsarmens läktare inreddes sanitetslokaler och förråd. 1985 insattes en kororgel i södra korsarmen, med fasad från 1734 som ursprungligen tillhörde en orgel i Avesta kyrka.

Källor och litteratur

Otryckta källor
Svärdsjö församlingsarkiv (SF):
Årsredovisningar 1976-90

Västerås stifts arkiv (VS):
Västerås domkapitel E IV a: 83 a, kyrkans inventarium upprättat den 18/1 1748
Västerås domkapitel E V a; 36, ämbetsberättelse 30/6-2/7 1925
Västerås domkapitel F III A: 3, protokoll från visitation 1623
Västerås domkapitel F III A: 22, kyrkans inventarium upprättat den 1/6 1767
Västerås domkapitel F III a; 33, visitation 1831

Litteratur
Ahlberg, Hakon och Björklund, Staffan: Dalarnas kyrkor i ord och bild, s 257-260
Förlag: Staffan Björklund 1996
Ekström, Gunnar: Svärdsjö kyrka Historisk översikt samt vägledning, Falun 1953
Inventarium över svenska orglar, 1990: 1, Västerås och Karlstads stift, redigerad av Tore Johansson Förlag Svenska orglar, Tostared 1990
Sjögren, Josef: Orgelverken i Västerås stift En historisk översikt 1952, Nordiska museet/Stockholm 1952
Sveriges kyrkor Konsthistoriskt inventarium, Dalarna - band 1, häfte 2. Falun av Gerda Boëthius, s 234-260 Stockholm 1920

Medeltida socken. Sundborn utbruten 1620. Enviken utbruten 1671. Svartnäs utbruten under 1700-talet, men åter införlivad 1994. Kyrkplatsen utgörs av en uppterasserad kulle. Strax intill kyrkan ligger en gammal sockenstuga - som även brukats som tingshus - möjligtvis från 1600-talet.

Den murade kyrkan har korsformad plan, sakristia i vinkeln mellan den norra korsarmen och korpartiet samt västtorn. Den äldsta stenkyrkan, som ingår i det nuvarande långhusets östra del, uppfördes som rektangulär salkyrka, tidigast under 1200-talets andra hälft. Troligtvis uppfördes en sakristia i sammanhang med denna - den befintliga sakristians västmur ligger i förband med den norra långhusmuren År 1669 gjordes en korsarmslikande tillbyggnad på den norra sidan, i räkenskaperna kallad för den "norra kuren". Samtidigt revs den större delen av den medeltida sakristia och man lät uppföra en ny, dubbelt så stor. Enligt kyrkans arkivalier skedde förändringar i kyrkans planform även 1670-72, då långhuset förlängdes med en travé i väster. De nuvarande korsarmarna tillfogades 1730-40. När långhuset 1873 åter förlängdes i väster samt försågs med torn, fick kyrkan den planform den har idag.

Materialet är gråsten - förutom det östra gavelröstet som murats i tegel med rundbågsfris och blinderingar. Kyrkan är vitputsad, såväl utan som innan. De branta, spånklädda sadeltaken är valmade över nord- och sydgaveln. Om- och tillbyggnaden 1873 präglar till stor del kyrkans exteriör: tornkroppen uppfördes i historicerande blandstil med hög mittspira, flankerad av små hörnspiror; de äldre byggnadskropparnas portal- och fönsteröppningar förstorades. Ingångar i väster genom tornet samt i den norra och södra korsarmsgaveln. Interiören är helt övervälvd. Långhusets två östliga travéer, kor och korsarmar har senmedeltida stjärnvalv, smyckade med rankverk och bildmedaljonger omkring 1500. Den västliga förlängningen från 1670-72 och korsarmarna från 1730-talet har likaså samtida tegelvalv.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.