Vese gård 1987

Text på fotografiet "Vese. Bro sn. April 1987."

Manbyggnaden på Vese gård 1987. Fotot taget i samband med Bohusläns museums dokumentation av kulturmiljöer inför Kulturminnesvårdprogrammet för Lysekils kommun.

Följande text är hämtad ur Kulturmiljöer i Lysekils kommun, 1992.
Vese
Där Brofjordens strandängar övergått till bördig åkermark ligger Vese gård, också en storgård med en anrik historia. Till skillnad från de andra här beskrivna gårdarna har Vese kvar bebyggelsen från sin storhetstid, även om tillbyggnader skett under 1800-talet.
Vese nämns första gången år 1317, då det ingick i kung Håkon Magnussons stora gåva till St Mikaelskapellet i Tönsberg. Det omfattade då hela åtta markbol. En så stor egendom ställer frågan: var det ursprunligen en kungsgård? Läget vid Brofjorden vore i så fall väl valt.
Efter reformationen var Vese kronogods fram till 1609 då det förvärvades av syskonen Mads, Anna och Margareta Bagge. Till godset låg då sex fullgårdar i Bro socken. Från Baggarna övergick gården vid 1600-talets mitt till släkten Maaneskiold, och gick vid 1700-talets början vidare till Olof Knape, år 1715 adlad under namnet Strömstierna.
Vese tillhör de byggnadshistoriskt med intressanta gårdarna i länet. Manbyggnadens undre våning uppfördes under amiral Strömstiernas tid. Här finns takmålningar som troligen härrör från tidigt 1700-tal. I början av 1800-talet byggdes den andra våningen till. Det timrade faluröda annexet har troligen byggts till i slutet av 1700-talet.

Följande text är hämtad ur Rydstrand 1958:
Vese-jungfrun och krigarna
Minnen från krigsrörelserna i Bohuslän år 1788
Det såg säkerligen rätt krigiskt ut i norra Bohuslän på senhösten år 1788. Norska trupper under ledning av prins Carl av Hessen och dåvarande danske kronprinsen hade nämligen i slutet av september ryckt in över vår provins och uppehöll sig sedan här i flera månader. Även om deras visiter i dessa bygder skedde under mönstergill ordning, kunde det dock helt naturligtvis inte undgås, att de uppväckte åtskillig oro och förskräckelse bland den bofasta befolkningen. Krigarna var inalles 6000 man, och de var klädda i granna röda uniformer, vilket inte väckte så litet uppseende. Gemenligen kallade man dessa norskar för "Rödrockarna".
Vad som var den egentliga anledningen till detta egendomliga fälttåg, är ännu höljt i dunkel. Sverige stod ju i nära vänskapsförhållande till Danmark. Men troligen var det ryssarna, som stod bakom. Danmark hade nämligen slutit en traktat med Ryssland, enligt vilken landet förband sig att sända Ryssland hjälptrupper, ifall sistnämnda land anfölls av Sverige. Nu hade just 1788 Gustaf III gått till angrepp mot Ryssland, och därför yrkade kejsarinnan Katharina på att de norska trupperna skulle rycka in över Sverige. Möjligen var det hela dock blott ett spel av konung Gustaf. Som försvar för Bohuslän sändes blott ett par hundra man från Skaraborgs regemente. Till några strider kom det dock aldrig utom vid Kvistrum, där ett tiotal män dödades. Annars var detta ett mycket fredligt fälttåg, och de norska knektarna uppförde sig överallt som gentlemän.
Även ut till Stångenäset kom en del av de norska trupperna för att proviantera. Det berättas härifrån, att folket i gårdarna blev mycket uppskrämda genom dessa krigare. De trodde, att norrmännen ville plundra och röva i gårdarna, och därför flydde de hals över huvud ur huset ut i skogarna eller till avlägset liggande torpställen. Men de lät nycklarna sitta kvar i dörrarna, och mat och dryck fick stå framme på borden och i skafferierna. Man ville gärna fägna de objudna gästerna. Men norrmännen tog i regel ingenting. De hade fått order att hellre svälta än stjäla.
På Vese säteri i Bro socken härskade vid denna tid en gammal änkefru, Maria Elisabeth Greiffenschütz, och dennas 18-åriga dotter, Johanna Margareta. Den gamla damen blev alldeles förskräckt, då "rödrockarna" kom, varför hon sprang och gömde sig i en skrubb på vinden i den stora byggnaden. Men jungfru Margareta var inte alls rädd av sig. Hon beslöt i stället att ta emot krigarna på ett humant sätt. Officerarna bjöd hon sålunda in i den stora salen och gav dem vin och andra goda drycker. Manskapet tillsades att lägra sig på en backe utanför herrgårdsbyggnaden under löfte om, att de snart skulle få förplägnad.
Därpå började den unga damen att tillreda en stor måltid av allt det bästa, som fanns i huset. Och det var sannerligen inte så litet, som man på ett stort gods hade samlar i förråden på den tiden. Nu var det också hösten. Allt var inbärgat, många djur slaktade och nedsaltade, bär och andra frukter var inplockade och syltade m.m. Så nog hade den unga adelsjungfrun att reda till av. Hon lär också ha varit ganska skicklig i den ädla kokkonsten. Nu föresatte hon sig, att hon skulle visa, vad hon dugde till. Hon hade gott påbrå, vad mod och tapperhet beträffade, ty i hennes släkt hade funnits många bålda krigare. I dag hade hon också visat sig oräddare och företagsammare än någon annan i bygden.
Emellertid drog det ganska långt ut på tiden, innan måltiden blev färdig, ty den unga flickan var helt ensam med alla bestyren. Hennes tjänstefolk hade nämligen flytt från gården, då trupperna kom. Maten blev därför inte i ordning, förrän det började skymma på kvällen, och det var en omständighet, som inte jungfru Margareta hade tagit med i beräkningen.
För att därför göra ramen kring det hela litet mera högtidlig och skingra mörkret en smula, tillsade hon en gammal torpargumma, som händelsevis hade förirrat sig fram till godset, att denna skulle tända några vårdkasar på ett närliggande högt berg. Detta gjorde också gumman, men när norrmännen fick se eldarna, började de ana oråd, och därför vågade de inte stanna kvar och smaka på maten. De trodde, att de upptända eldarna var signaler till bygdens folk att igångsätta anfall mot dem. Officerarna gav därför skyndsamt order till soldaterna, att dessa skulle göra sig i ordning för avmarsch. Och så gick de sin väg, räddhågade och oroliga, trots att maten nu var framsatt och de var både frusna och hungriga. Den unga jungfrun Margaretas böner och gråt hjälpte inte alls, och hur hon än försökte förklara saken för dem, så trodde de henne inte.
Och så fick den unga och tappra damen sitta ensam i matsalen med all sin mat och dryckjom. Hon kunde inte begripa, vad det gått åt de hungriga krigarna, som försakat ett sådant kalas. Det hade varit dem väl unt, om de slagit sig till ro och förtärt maten. Hon hade offrat inte så litet av sina förråd för att bespisa dem. Och likväl skulle hon få bara skam till tack. Det hade hon ändå inte väntat.
Hon blev vemodig till sinnes, och när mörkret föll allt tätare både ute och inne, kunde hon inte återhålla sina dystra tankar. Hon tänkte på, hur rädda och misstänksamma människorna ofta är gentemot varandra och hur lätt de har för att felbedöma saker och ting. Kärleksgärningar blir många gånger ansedda för illdåd. Här fanns sannerligen mycket att göra för en ung människa, som ville verka i kärlekens tjänst och försöka göra livet ljusare och lyckligare för sina medmänniskor.
Det berättas, att de norska krigarna, sedan de kommit längre bort från Vese, gick in i gårdarna och tillhandlade sig mat. De betalade ordentligt och betedde sig i allmänhet på ett hyggligt sätt, så länge de uppehöll sig i dessa bygder. Även från andra trakter omvittnas detsamma.
Den här ovan omtalade jungfrun, Johanna Margareta Greiffenschütz, blev sedermera i äktenskap förenad med vice häradshövdingen och auditören Christian Fredric Hjort, som genom detta äktenskap sålunda blev ägare till Vese säteri. Han flyttade emellertid aldrig till Vese utan bodde på sin egendom Stora Holm på Hisingen, där han också dog. Han sålde Wese men behöll Broberg, som sedan blivit kvar i släkten. Margareta Greiffenschütz dog där år 1850 och ligger begraven under ett ålderdomligt monument på Bro gamla kyrkogård. En av hennes döttrar blev gift med kyrkoherden och prosten Johan Ferlin i Färgelanda, Dalsland, vars sonson är den kände skalden Nils Ferlin.

Silldräng från Mollösund blev herre på Vese
Att bohuslänska fiskarpojkar under gångna århundraden från fattigdomens låga hyddor kunnat via det blodiga och riskfyllda så kallade "ärans fält" svinga sig upp till höga poster i samhället och bli förmögna, finns det åtskilliga exempel på. Mindre vanligt var kanske att fiskarsonen vann anseende och rikedom genom att fortsätta sitt fäderneärvda yrke hemma på stranden. Men sådant förekom dock ibland under de stora sillfiskeperioderna. Mollösundspojken Jacob Bergströms levnadshistoria är ett bland de mera lyckliga exemplen i detta avseende. Bergström var av mycket fattig härkomst och född någon gång på våren år 1752. Alldeles säkert är dock inte att hans vagga stått i Mollösund, ty i kyrkböckerna finns inga uppgifter om den saken. Men från mycket unga år har han i varje fall varit mollösundsbo.
Det var inte ont om inkomstkällor för den fattiga skärgårdsungdomen vid denna tid, då alla sillsalterier och trankokerier krävde massor av folk. Men det var bekymmersamt på många andra sätt. Nöjeslivet, sedeslösheten och brännvinet var tre maktfaktorer, som stod hindrande i vägen för människornas lycka. Och för de fattiga, begåvade ungdomarna fanns det inga utbildningsmöjligheter.
Men det var ruter i den unge Jacob Bergström. Och han hade gott huvud, var nykter och sedligt sinnad. Han skilde sig också från mängden därigenom att han tidigt lärde sig läsa och räkna samt skriva skapligt. Efter att i några år varit dräng vid sillsalteriet Konungsholm vid Mollösund, steg han i graderna där och blev kontorist. Det var tack vare hans absoluta ärlighet och redbarhet, som han vann sådan framgång. Vid 35 års ålder gifter han sig med skärgårdstösen Sara Kihl, och då är han skriven som bokhållare vid samma sillsalteri. Han var redan då en ansedd man och så förmögen att han några år senare kunde inköpa hela Konungsholm med dess sillsalteri, trankokeri och andra anläggningar.
Bergström visade sig vara en mycket framgångsrik affärsman. Hans förmögenhet steg ytterligare. Det finns dock ingen anledning till att tro annat än att det skedde på fullt ärligt sätt. Alla handlingar tyder på att Bergström var en hederlig man. Han var sedan barndomen varmt religiös, och t.o.m. prästen i församlingen betygar vid ett tillfälle sin vördnad för den djupa fromheten i det bergströmska hemmet. Men Konungsholmsägaren börjar få inkomstbringande förbindelser med stormännen här och där i Bohuslän. År 1803 utlånar han t.ex. en summa av 11.111 riksdaler Banco till häradshövdingen C. F. Hjort och dennes hustru Margareta Greiffenschütz på Vese, och han får hela det stora säteriet som pant. Samtidigt ansöker han hos konungen om frälsemannarättighet för att kunna inköpa säteriet. Det får nämligen vid denna tid inte innehavas, blott brukas av ofrälse man. Men konungen Gustaf IV Adolf, tillmötesgick hans begäran, och han blev förklarad för frälseman mot den ringa kostnaden av 242 riksdaler. Hans frälsemannabrev är utfärdat från Münchens slott den 8 december 1803. Den svenske konungen och hans regering uppehöll sig nämligen då i Tyskland för att förbereda kriget mot Napoleon. I konungens frånvaro har sålunda bl.a. den berömda riksmarskalken Axel von Fersen underskrivit handlingen.
Pantebrevet på Vese gods från år 1803, som ännu finns bevarat i original hos Bergströms ättlingar, lyder på följande sätt:
"Sedan Herr Jacob Bergström försträckt oss ett penninglån af Ellofwa Tusende Etthundrade Ellofwa Rd, 5 Sk., 4 rst. Sp, Rgls, uplåter wi härmed till honom, Herr Jacob Bergström och dess fru Sara Bergström under förpantning Frälse Säteriet Wese, Ett Mantal, belägit i Bohus Lähn, Stangenes Härad och Bro Sochn, med följande willkor:
1:mo Berörde Säteri Wese tillträddes nästkommande Våhrfrudag i det stånd det då befinnes och i Nio Tio Nio Åhr af Pantlånegifwaren eller dess rätte innehafvare under förpantning och med full
införsel fritt nyttjas, brukas och besittas med allt wad detta Säteri än tillhörer eller framledes lagligen tillvinnas kan, i hus, jord, skog, fiske, fiskewatten, qwarn, qwarnställen, Torp, Torpställen, utan undantag af något af hwad namn som häldst.
2:o Som ägendomen icke kan kasta mer af sig än Tre procent af sagda förpantnings-Summa eller Låne-Summa, hällst icke något arbetshemman finnes till gården, utan allt arbete måste bestridas med lejt folk, utom wad Torparna kunna tillgöra, så äger Panteinnehafwaren att ifrån närvarande samt warje Åhr uträkna och till Pante-Skillingen lägga Tre procents Räntan i det honom efter Lag tillständiga Sex för hundradet, hwilket interesse således förvandlar sig till lika egenskap med hufvudstoden.
3:o Må panteägaren å ägendomen göra alla de inrättningar och förbättringar, han för sig nödiga finner, och skall allthwad därå kostas. Panthafwaren jämte panteskillingen och äfven räntan gottgöras i händelse wåra arfwingar skulle åstunda att egendomen inlösa, likasom ifall någon skulle villa eller lagligen berättigas lösa ägendomen, den skall wara förbunden till uppfyllande af samma villkor.
4:o Är det Panttagarens rätt att Panten öfwerlåta på annan man, som då träder i dess ställe.
5:mo. Ägendomen, nu alldeles förfallen till Byggnaden, tillträdes i det stånd, utan syn, hwarföre Pantagaren fritages från Huseröta, ifall han förr eller sednare skulle bli tvungen att ägendomen afträda till någon, som lagligen ägde den inlösa.
6:o. Kan Panttagaren till sin säkerhet låta Panten lagligen inteckna och hwart Tionde åhr förnya utan wårt eller wåra arfingars hörande.
Hemul efter Lag stånda wi. Till yttermehra wisso hafwa wi detta egenhändigt underskrifwit och med wåra Sigill bekräftadt.
Holma den 27 juni 1803.
J. M. Grieffenschütz. C. F. Hjort. Anna Magdalena Greiffenschütz
Till wittne: Adolph Ekelund Abr. Östergren.
Till wittne wid Fröken Greiffenschütz underskrift: Adam Falk, v. advokatfiskal. Lars Olofsson.
Såsom tillförordnad kurator för Fröken A. M. Greiffenschütz: S. A. Sonnenstein.
Men lyckan log dock inte alltid emot den rike sillsaltaren. Det fanns också sorgeämnen i hans familj. År 1795 bortrycktes sålunda två av hans barn i späda år. De dog av kopporna och blev begravda samtidigt i Mollösunds kyrka. Över dem hölls också likpredikan, och av det ännu bevarade predikokonceptet kan en hel del utläsas om det sedliga livet i den bohuslänska skärgården under sillrikedomens dagar. Prästen, som predikade, var sannolikt kyrkoherden i Morlanda, Anders Ljungvall, och han yttrade bl.a. följande:
Ondskan är nu stigen till sådan höjd, att den näppeligen högre kan stiga. Den ene gudlöse berömmer sig av sina skalkstycken, en annan, mera listig, söker öfwerskyla sine laster med wackra färger. Högfärd kalla renlighet, supa och dricka kallas att göra sig glad med sine wenner. Eder, swordomar och ohöfwiskt tal heter "ett lofligt tidsfördrif". Att wredgas och tillbringa hela dagen med trätor, bannor och slagsmål, kallas för "ett lustigt wäsende". Girighet, egennytta och orättrådighet heter "att föda sig med Gud och äran". Att beröfwa nästan heder och ära med lögn och förtal, anser man, att det skulle så wara.---Satan går omkring här såsom ett rytande lejon och söker uppsluka själarna i
desse bedröfwlige tider, då Guds ord så gräseligen föraktas och wanvördas, hans helgedom så litet eller intet besökes, bönen så sällan övas och kärleksvärk så sällsynte äro".
Prästen visste säkerligen vad han talade om, och han kände sina skärgårdsbor utan och innan. Den hastigt påkomna sillrikedomen hade uppmuntrat ett lastbart liv i Bohuslän, därpå fanns det många vittnen. T.o.m. dåvarande komministern i Morlanda föll offer för dryckenskap och andra laster, så att han måste bestraffas av domkapitlet.
År 1804 inköpte Jacob Bergström Vese gods i Bro socken och flyttade dit. Han kallar sig då "ägare af Sillsalteri -och Trankokeriwärk i Bohuslän". Konungsholm hade han dock redan överlåtit för billigt pris till sin måg Anders Falk, den bekante donatorn på Tofta i Morlanda socken. Falk var en fattig hallänning med en levnadshistoria som mycket påminde om Bergströms.
På Vese blev den forne sillpojken en mycket framstående lantbrukare, som skötte godset med ordning och reda. De förfallna byggnaderna satte han åter i gott stånd, och han tillbyggde övervåningen på amiral Strömstiernas gamla 1600-tals hus. För skötseln av jordbruket använde han 9 hästar, två par väl inkörda oxar och 4 stutar. I ladugården fanns vid bouppteckningen efter hans hustru år 1825 en besättning av 33 nötkreatur, 7 svin och 48 får. Han hade 12 fast anställda tjänare och 5 tillfälliga arbetare förutom ett stort antal torpare och torparhustrur, som ständigt arbetade på gården. Hans efterlämnade förmögenhet vid bouppteckningen uppskattades till 18129 riksdaler, därvid säteriet Vese var taxerat till 13666 riksdaler.
Dessa summor kan dock förefalla små för den som inte är tillräckligt insatt i den tidens penningförhållanden. Men vid genomgången av den nämnda bouppteckningen finner man, att t.ex. ingen av hästarna på Vese är värderade högre än till 50 riksdaler. Äldre ston har blott 8-10 riksdalers värde. Mjölkkorna kostar endast 10 riksdaler pr styck, och en oxe får man för 20 riksdaler. Så är det med all lösegendom. En förgylld silverbägare t.ex., som nu skulle kosta 3000 kronor, är värderad till endast 25 riksdaler. Penningvärdet på den tiden var alltså c.a 100 gånger högre än det är nu. Det betyder, att Jacob Bergström var miljonär efter nuvarande penningmått.
I Bro sockens skolhistoria har Jacob Bergström på ett värdigt sätt för alla tider inskrivit sitt namn, ty han gjorde den första donationen till en folkskola och en lärare för de fattigas barn i socknen. I sitt testamente, som han tillsammans med sin hustru uppsatte redan år 1824, förordnade han nämligen därom i följande ordalag.
"Hugkomsten af den swårighet wi skielfwa i Barndomen haft at wina oumbärlig Nytig Kunskap för at som Christna medborgare Koma til Sällhet, samt en tacksam känsla af Guds Nådiga försyn, som hulpit oss, Föranlåter oss at widare förordna: Sedan Lifwets nådige Gud behagat genom döden hädankalla äfwen den siste af oss Lefwande, skall af wårt Bo oskiftade aflåtas TVÅ HUNDRADE TJUGOTVÅ RIKSDAHLER, tie skelling, åtta runstycken i nu gående Bancomynt, som under Pastors och Kyrko-Rådets wård och Lagliga ansvar Skall alltid blifva stående mot Laglig säkerhet och med 6 prosänts ränta, hwilken senare skall användas till stadig Lön för en i Bro socken Ständig Barnalärare, at Torpares, Soldaters, Båts- och Husmans Barn eller Fader- och Moderlöda Barn, må af honom gratis undervisas äfwen ock i fattigdom råkade Hemmans- Brukares Barn, at alla må i Christendoms-Kunskapet, Gudfruktans Dygd- Skrif- och Räkne-Konst, samt hwad för ett i Landtbruket och Redligt Tjenstehjon nyttigt är, Hwarom Pastor eller Den Dess Embete förestår med Kyrkiorådet efter de mest Tjenlige undervisningsskäl ansvarsfullt Bestyrer. Om wåre arfvingar vilja nämnda summa en tid låna, är de närmast dertill Berättigade.
Jacob Bergström dog på Vese den 17 maj 1829. Han var då 77 år gammal, och dödsorsaken uppgives i kyrkoboken vara "ålderdom". Hans enda kvarlevande barn, dottern Maria Elisabeth, som var gift med
kyrkoherdern i Bro, prosten och magistern Olof Adolf Kamp, övertog då skötseln av Vese egendom. En del av lösegendomen tillföll dock studeranden Peter Falk i Morlanda, som var son till den tidigare omnämnde Anders Falk och Bergströms äldsta dotter. Prostinnan Kamp blev inte blott faderlös år 1829 utan samma år även änka. Även hennes styvson, grosshandlare Christian Kamp i Uddevalla, dog 1829, och systersonen Peter Falk dog ett par år därefter. Vid prostinnan Kamps död år 1864 gick Vese säteri ur den Bergströmska släkten.

Bondestrid kring en kyrkbänk
År 1870 fann bönderna i Bro socken tillfället lämpligt för att göra uppror. Saken var nämligen den, att Vese säteri, vars bördiga åkrar bönderna under många år kastat giriga blickar åt, just då inköpts av en herreman, grosshandlare Johan August Nomell i Uddevalla. Denne befarades komma att använda gården blott såsom sommarbostad och förlustelseställe, och bönderna var därför mycket emot detta köp. De fann det förtretligt, att socknen skulle få herrskapsfolk, som införde nya och för jordbrukarna skadliga seder och bruk, drog åt sig tjänstefolket genom att betala högre än bönderna kunde ge samt dessutom erlade sina skatter i staden. Nej, Vesegodset hade bort delas upp till småbruk, ansåg bönderna. Då skulle jorden blivit ordentligt skött och böndernas antal ökat. Naturligtvis kunde de dock inte hindra grosshandlare Nomells köp. Men de kom överens om att ställa till förtret för den nye ägaren och hans familj, så att dessa skulle vantrivas och så snart som möjligt flytta från Vese.
Nu hör till saken, att ägaren av Vese säteri av ålder haft rätt att begagna en särskild bänk i Bro kyrka, en rättighet, som redan amiral Strömstierna i slutet av 1600-talet utverkade för sig och sina efterkommande. Denna bänk, den s.k. "Vese-stolen", ville naturligtvis grosshandlare Nomell också ha rätt att begagna under sina kyrkobesök, och han trodde, att den rättigheten hörde till gården. Men hur förhöll det sig med den saken? Enligt en bänkindelning, som gällde 1870, hade Vese-ägaren inte alls någon rätt till bänkplats i kyrkan i övrigt. Han önskade inköpa sådan rätt men fick den inte.
De upproriska bönderna hade nu fått vatten på sin kvarn. De ifrågasatte på en särskild utlyst kyrkostämma, om det var rätt att inflyttade herrskap skulle kunna med penningar köpa sig rättighet till bänkplatser i kyrkan, där socknens eget folk hade det så trångt, att de ofta fick stå på gången. Och de efterfrågade det dokument, som tillerkände Vese-ägaren uteslutande rätt till begagnande av den adliga bänken under Strömstiernas epitafium. Något sådant dokument kunde dock inte framletas varken i kyrkoarkivet eller på Vese gård. Följden blev, att kyrkostämman måste avslå grosshandlare Nomells begäran at få begagna Vese-stolen, trots att kyrkoherden i församlingen, kontraktsprosten C. A. Thudén, varmt hade tillstyrkt förslaget. Inte ens mot en avgift av 10 kronor pr år ville bönderna lämna Nomell någon rätt till bänken.
Nu jublade bönderna. De hade vunnit en av sina första segrar. De hade segrat över prosten och liksom bannlyst herrskapsfolket från kyrkan. Det var inte så litet. Nu skulle det snart bli andra ordningar inom socknen, tänkte de.
Men grosshandlare Nomell och hans fru (Elise Kulllgren) nöjde sig inte härmed. Dels lät de upphämta några fina ekplankor från amiral Strömstiernas sjunkna fartyg i Brofjorden och därav göra en kyrkobänk, som de med prosten Thudéns tillstånd fick placerad i kyrkan. Dels överklagade de kyrkostämmobeslutet hos länsstyrelsen. De hade nämligen 10 barn och en mängd tjänstefolk, varför de behövde stort bänkutrymme.
Kyrkostämmans beslut upphävdes hos länsstyrelsen, men bönderna lät då ärendet gå vidare till Kammarrätten. Även här blev det dock Vese-ägaren som vann. Det heter i protokollet att "grosshandlare Nomells köp av Vese icke i och för sig grundlagt någon rätt till uteslutande förforgande över ifrågavarande bänk, vilken de senaste åren före samma köp begagnats av andra församlingsbor, likväl och som upplyst vore, att bänken förut ansetts tillkomma ägaren av nämnda säteri och icke ingått i den allmänna bänkdelningen i Bro kyrka, samt icke visat blivit att de Vese
säteri i kyrkan i övrigt tilldelade bänkrum innehölle lika stort utrymme som tillkommit säteriets innevånare den tid omtvistade bänken av säteriet uteslutande begagnades, funne Konungens Befallningshavande skäligt förordna, att samma bänken tills vidare finge av säteriets innehavare begagnas emot en årlig avgift av fem Riksdaler Riksmynt". Detta beslut fastställdes också av Kungl. Kammar-Collegiu, den 15 febr. 1874.
Året därpå avled emellertid grosshandlare Nomell, och hans hustru sålde då Vese till en lantbrukare vid namn Erik Eriksson, som icke hade intresse för kyrkobänken. Ledaren för bondeoppsitionen, Oscar Hansson, fick också under tiden andra intressen och avflyttade så småningom till Blomsholm nära Strömstad. Bondestriderna i Bro - de hade rent formellt rört sig om en kyrkobänk men hade i verkligheten djupare orsaker - blev också med tiden bortglömda.

Litteratur:
Kulturmiljöer i Lysekils kommun. Historia och program för vård och bevarande. Lysekils kommun, 1992.
Rydstrand, Sven: Stångenäs. Glimtar ur Bro och Brastads socknars historia. Brodalen, del 1, 1958.