brev

är en. Min
innerliga önskan är äfven den, att vi allt emellanåt må genom ett litet bref kasta kol på brödrakärlekens
kostliga eld, att den ej må slockna och förkolna.

Genom ditt bref blef jag äfven påmind om den lilla men oförgätliga stund, jag tillbragt på det kära Torpa.
Jag tror mig ännu hafva godt af den stunden.

Du är väl nu i London. Må Gud välsigna dig såväl der som på ditt blifvande arbetsfält (s. 38) i Kina. – – –i
detta land torde nog hädanefter blifva af mera intresse för mig sedan det blir någon personlig bekant
arbetare der. Jag har ju då äfven det hoppet, att någon gång få ett litet bref derifrån. Glöm mig derför icke
med ett sådant. Sänd äfven något, som du lofvade, i bokväg.

Genom bref från skolan hör jag, att några af dem som förut tänkt på Kongo, nu känna sig kallade(?) att gå
till det märkvärdiga Kina, sedan förbundet beslöt upptaga mission äfven der. Ja, må Gud välsigna dem,
hvar helst de till sist komma att stanna. Han tänke äfven i nåd på det arma Kongo med något fridens
sändebud.

Dina aningar om vår lilla ”dufva”, att hon möjligen har gått förlorad, kan jag nu besanna, ty hon
drunknade på samma gång som nio af våra bärare, då dessa skulle gå öfver en flod i en bräcklig kanot. Jag
skref dock genast att en ny tämjes(?), som med förra posten sändes till br. Tauff(?).

Herren till pris kan jag äfven nu meddela dig, att jag fortfarande mår bra till både kropp och själ. Det är nu
ganska länge, sedan jag hade någon feber. Vi hafva nu den varmaste tiden, men det går dock ganska bra, ty
då det är – – –

(s. 39 fragmenterad, blekt, oläslig)

– – –

(s. 40) och fara(?). Men om det börjar ljusna på en plats, så finns det millioner quar, icke sådana millioner,
som stå redo att mottaga evangelium eller må fråga efter att lära känna den lefvande Guden, ty dessa få
själar äro snart räknade – – – deras nöd och deras värde som odödliga själar ett ropande till oss att göra
något för deras frälsning.

Må Herren gifva dig och mig nåd till att blifva trogna väktare.

Helsa på det hjärtligaste till bröderna Walfridsson, Sköld och Josef Ekman samt öfriga som möjligen
känna mig.

Låt mig snart höra något från dig.

Gud fylle din själ med frid och salighet.

Du är själf på det innerligaste helsad från din mycket tillgifne broder

Wilhelm S.

(s. 23)

Kibunzi den 30.1.90

Käre broder Tuvesson!

Mycken frid!

Undertecknad och br. Pettersson hafva just nu samtalat om eder, som, om Gud vill, kommer hit ut till
våren, och jag har lofvat sända efter några upplysningar angående utrustning utom dem, som jag gifvit
eder genom br. Karlsson.

Ni behöfver köpa en hängmatta för eder resa(?) mot räkning (därefter är sidan oläsbar men texten
fortsätter på s. 24 som två spalter:) (s. 24) – – – att ha ett par mindre tältsängar för resornas skull.

Köp dessutom följande saker, som skola användas vid den station, der I blifven stationerade. Då I
kommen hit, köpes ock af missionen, men I bören se till, att I fån det med eder vid afresan. Och då är det
bäst taga det på egen räkning.

6 black can bottom stairs(?) à 8/6

1 lamp (fotlampa för fotogen)

1 Lamp tarin(?)

1 doz. Lamp plates

3 Vegetable dishers

3 Meat ”

3 Jam ”

1 Butter ”

1 doz. Large breakfast cups

1 good size tea-pot

1 good size coffee-pot.

Skulle icke dessa saker kunna komma med på samma båt som I, så gör det ingenting, om de komma med
nästa.

Köp äfven ett mindre tältbord till resan.

Låten oss med första veta, med hvilken båt I kommen.

Om Gud vill,

ju äfven – – –. Den stationen ligger ock inne i den ”civiliserade”
verlden, ty der fara ständigt hvita män fram och tillbaka. Kibunzi och Diadia deremot ligga mera afsides
innåt okända trakter, der man sällan eller aldrig får se några andra hvita än de som höra på– – –.

(s. 8) Enligt underrättelser från hemlandet ser jag, att vår lilla brödrakrets, – – – & förbundet mer och mer
skingras, i det att de 20(eller 10?) vännerna utplacerades kring den vida verlden för att hvar på sitt håll söka
samla själar kring Jesu korsbanér. Vi skola dock alla en dag åter samlas och icke förr så der hemma efter
slutad kamp och strid.

Du, vår lilla kära Albin, är ju nu icke längre i vårt F– – –land, dock du är ännu i vår brödrakrets. Var viss,
att du icke glömmes af dina forna kamrater från hösten 1888. Och du, vår älskade isralitiske broder har nu
fått din önskan uppfyld, i det du börjat det mödosamma arbetet bland dina bröder efter köttet. Var vid
godt mod, ty du skall få många med dig af (qvarlefvor?).

Eftersom det synes gestalta sig lär väl du, vår stora stadiga broder Eriksson stanna i hemlandet. Nog
skulle det fröjdat mig om jag kunnat vänta dig hit, men ske som Herren vill. Du blifver ju således den länk
som binder dufveringen vid fosterjorden. Herren välsigne dig der.

Til sist ären I nu alla öfverlemnade åt Gud och hans nådeord. Mån I alla af Herren blifva rikligen
välsignade, önska och bedia eder innerligt tilgifne

Wilhelm S.

(s. 9)

Kilbunzi den 23 Jan. 90

Innerligt älskade broder Jöns!
Min (Med) trånande kälek längtar jag efter att snart få
trycka dig till min famn!

Säkerligen har du undrat, hvarför du med sista posten icke haft något bref från mig. Orsaken dertill är, att
en del af våra ”Mputu”bref gingo förlorade då icke mindre än nio af våra bärare drunknade vid
öfvergången af en flod. Att denna sorgliga händelse förorsakat oss mycken oro, förstår du nog. Dertill
kom et bud från Diadia i måndags quäll och meddelade, att br. Skarp låg hårdt sjuk. Br. Pettersson gick
dit i tisdags morgse, och i dag ha vi fått underrättelse, att ett litet hopp ännu finnes om hans vederfående.
Orsak till sorg saknas således icke heller här. Vårt hopp står dock till Herren, som hittills hjälpt, at at han
skall förlänga vår kära broders arbetsdagar. Ty huru väl behöfva vi honom icke nu.

(s. 10) Vår käre fader göre dock, som honom godt synes äfwen i denna olycka. Hans hand kan allting
förvandla.

I mitt förlorade bref gaf jag dig visst ytterligare några upplysningar, men jag minns dem ej nu.

I fall jag ej förut nämt om frön, vill jag nu råda dig at taga med endast litet af sådana, och dessa måste
förvaras på något lufttätt kärl eller flaska. Tag inga sädesslag. Köp en mindre flaska fisklim eller ”smörja”
att laga portslin med. Tag äfen med ”plenty of” skjortknappar för eget behof och andras.

Jag kommer nu icke ihåg något mera att tillägga, dock torde nog åtskilligt vara glömt. Det betyder dock
icke så mycket, ty du kan ju sedan få allt, hvad du önskar.

Då detta bref når Sverige, är du måhända redan i England. Hoppas dock, att du får det eftersändt dit.
Dessutom torde det väl vara det sista jag nu sänder dig före din hitkomst. Jag längtar mycket efter den dag,
då jag går att möta eder! Måtte Gud föra oss tillsammans friska och vid gott mod. Framför allt giver han
oss nåd att blifva till glädje (s. 11) och välsignelse för hvarandra under kommande dagar. Redan vill jag på

skall behålla segern i den kamp som nu pågår emellan ljuset och
mörkret i Kongos dalar.

Någon ny gosse kommer naturligtvis att tilldelas Kristinehamnsvännerna, och (s. 4) derom skola vi längre
fram meddela genom Missionsförbundet. Och huru innerligt önska vi icke, att de en dag må få se den
yngling, för hvilken de hittills offrat sin skjärfvar och bedit, stå inför Lammets tron, då icke längre svart
utan hvittvagen uti Lammets blod.

Vi innesluta de varmaste hälsningar till alla våra vänner i Kristinehamn och Värmland och hoppas att
äfven i fortsättningen få vara inneslutna i deras förbön.

Eder i Herren
tillgifne
Wilh. Sjöholm

(s. 5)

Kibunzi den 23 Jan. 90

Mina innerligt älskade bröder!
Herren välsigne edra själar!

Det är med en viss ledsnad som jag nu för andra gången på en månads tid börjar utrusta den lilla dufvan
för sin återfärd mot norden. Men huru förändrad har hon icke blifvit här i Kongos brända dalar.
Säkerligen skolen I förvåna eder deröfver. Några ord skall dock förklara orsaken härtill.
Hon kom helt oväntat annandag jul till min mycket starka glädje, ty alla underrättelser från eder – dock ett
undantag – buro vittne om, att Herren vårdar eder såsom fordom i kärlek, nåd och förbarmande. Mellan
Jul och Nyår skulle hon följa med en karavan till kusten för att sedan gunga öfver den blå oceanen till sina
vänner i fjärran. Vid öfvergången af en flod, kantrade den bräckliga kanoten och nio af bärarna
drunknade, medtagande (s. 6) i djupet vår lilla dufva samt en mängd andra bref. Ehuru detta var
nedslående, var det ju dock ett intet emot de många, som så hastigt fördes in i evigheten. Bland dem, som
så sorgligt omkommo, voro tre ynglingar, som arbetade här på stationen. En af dem var barn till första
höfdingen och hade nära två år gått i skolan här på K. Han var en af de första, som afsade sig afgudarna
och bekände sig tro på den lefvande guden. Vi voro dock icke fullt säkra på om han var Guds barn, dock
vilja vi gerna tro det. Möjligen få vi se honom en dag på Herrens högra sida.

Så snart denna jobspost nådde oss blef det stor oro i byarna och åtskilliga hotelser utslungades mot oss.
Herren har dock öfver oss hållit sin skyddande hand, så allt ännu är lugnt och stilla. Vi hafva dock mycket
svårt att mera få några bärare nedåt landet. Herren skal dock äfven häruti hjälpa så att vi slippa lida brist.

I sen således, att det äfven här vexlar mellan ljus och mörker, men ock att Herren öfver oss håller sin
skyddande hand. Och hvad gör det då, om icke vägen alltid skulle vara beströdd med rosor.

(s. 7, sju rader urblekta)

– – –

Och underligt, mycket underligt, skulle det synas för oss om Herren redan nu skulle föra honom in i
hvilan, då han knapt när än börjat sitt egentliga missionsarbete. Herren gör dock som honom godt synes,
ty Hans vilja är ju alltid god.

Med verksamheten för öfrigt vexlar det mellan ljust och mörkt. Stundom ser det rätt lofvande (ut) och
andra tider deremot förefaller det oss som vore allt förgäfves och fruktlöst. I det tysta går dock Herren
fermt fram och beröfvar hedendomen dess fräcka grundsatser. Vid Mukimbungu ser allt f.n. mest
lofvande ut, men verksamheten der är

henne gå ut dit Gud med sin starka hand vill

föra henne. Herren skall nog visa hon(?) får ersätta saknaden af henne i edra hjärtan. För det andra ville
jag, om det vore möjligt, trösta eder dermed, att i (I) icke alls behöfven vara oroliga för henne. Ty då Gud
lofvat att icke ett enda strå skall falla af hennes hufvud hans vilja förutan, skall han nog äfven i allt sörja
för henne.
För öfrigt har hvarken resan eller vistelsen här några faror med sig, endast man är försiktig. Om Gud vill
kommer jag ned till kusten för att möta henne och de öfriga syskonen, och jag skall ju räkna det (här tar
texten slut)

Kibunzi January 29, 90

(s. 16)

Missrs(?) Bywater, Tanqueray (- - -)
79 (- - -) street
London (- - -)

Dear Sirs!
Enclosed please find (- - -) for £ 80 (- - -) be kind (- - -) soonest possible the following articles as below:
(Här följer en teckning av en stämpel:
”S.M.S.” inom en rektangel, på rektangelns vänstra sida initialerna
”W. S.” liggande lodrätt, på rektangelns högra sida ”Kibunzi” liggande lodrätt
samt under rektangeln ”Congo”)

3 bales ea. 40 ps 16 yards in 24 folds commonlight collaned cheek 8 1/9
2 doz. small half tins Sardines
1 “ lb tins Salmon
1 “ 1 “ American lobster
1 “ 1“ Fresh mackerel
3 “ 1“ Boiled beef
2 “ 1” A la mode “
3 “ 1” Corned “
3” 1” Boiled mutton
2” 1” (- - -) “
3” 1” Roast beef
(s. 17) continued
1 doz. 1 lb tins Minced callopes
1 “ 1” Stamed(?) steaks
2” 1” Roast mutton
1 (- - - ) tins compressed corned beef
3 doz. 1” Green pea soup
1” 1” Palestine soup
3” 1” Mutton broth(?)
1” 1” Soup and bouills
2” 1” Mack(?) turtle soup
1” 1” Hotch potch
4” 1” Vegetable soup
2” ¼ Essence of beef
½ (- - -) oxtongues medium
1” (- - -) tongues
1 (- - -) 4 doz. Turkey tongues (- - -) round tins
1 doz. 2 lb. (- - -)
3” 2” Beef (- - -) fat
½” 8” Cooked hams(?)
4” 1” Butter

2 (- - -) Bottles(?) of condensed milk
1 doz. 7” tins Oatmeal medium Leeth(?)
1” 4” Pearl Barley
1” 14” Hungarian flour
2 bags (- - -) in double(?) bags
2 doz. 1 lb tins Corn flour
2 doz. 2” Split pears
1” 1” Pearl sago small
(s. 18)

continued
½ doz. 4 lb tins Flake tapioca
½ “ 7“ Macaroni
½ “ 7” Vermicelle
1” 1” Arrowroot
1” 2” (- - -)tappered bottles table salt
4” Fancy(?) tins (- - -) lemonade powders
½ “ Reputed quart Lime juice
8 “ 1” assorted jams
2” Bottle fruits assorted
1” 1 lb tins Pure Honey
1” 1“ French plums in syrup
1” 1” tins Apricots in syrup
1” 1 ½” Peaches “
1” 2 ½” Bartlett pears “
½” 1” Cherries
1” 1” Plum pudding
1” 1” Golden Syrup
1” 14” Crushed Sugar
1” 14” Demorare(?)
½” 2” Dried apples
½” 7” Raisins
½” 4” Currents
½” 1” Grained(?) Coffee

½” 1” boxes Colmans (- - -)
½” 1” ” white (- - -)
2 (- - -) yellow soap
2 boxes candles

(s. 19)
Continued
½

kommer jag att möta eder med bärarna.

Varen på det hjärtligaste välkomna. Må Gud göra eder väg lyckosam och föra eder hit med fullheten af

evangelii välsignelse.

Helsa till alla syskonen.

I hast eder okände men snart kände broder

Wilh. Sjöholm

järnkoffertar placerade. De limbestrukna väggarna prydes af missionskartan, en karta
öfver det gamla hemlandet samt en åttakantig klocka. Den senare har dock tröttnat i sin gång och visar
numera ständigt på läggdags. Det hela ser rätt trefligt ut , eller huru? Åtminstone tycka vi så själfva.

Vi slå oss nu ned på stolar och säng för att en stund i den korta skymningen samtala, medan de små svarta
uppassarna bära in vår enkla julkost. Den består som vanligt af kokt pisang, kongobönor, välling och
svinkött – ty äfven vi fingo andel med af grisen – samt the med både socker och mjölk. Enligt gammal
sveased skulle vi ju haft julgröt, men men kocken som fattat fel, har kokt välling istället. Vi hade nog tänkt
på ännu en afvikelse från den vanliga matsedeln, nämligen att bestå oss med pannkakor, men när vi
kommo underfund med , att vi icke hade något att steka dem i, måste vi afstå från denna läckerhet. Men
som nu julglädje för oss icke har sin upprinnelse hvarken i julgröt eller andra rätter, förarga vi oss icke
deröfver utan låta oss (s. 27) väl smaka.

Snart är måltiden öfverstökad, och vi fortsätta vårt samtal öfver de många saker, som just denna afton fylla
vår själ. För ombytes skull taga vi fram vår gitarr och sjunga vid dess ackompanjemang: ”O, du saliga, o du
heliga jordens fridfulla/fröjdfulla högtidsdag”! Eller ”När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå”!
Under tiden hafva några af gossarne kommit in och stält sig tysta vid bordet eller satt sig på golfvet. En av
dem kryper på på händer och knän, ty hans fötter äro lama, fram till oss. Han sätter sig stilla bredvid vår
stol, lägger sin magra hand på vårt knä och blickar oss forskande i ögat, såsom ville han der lära de ord,
som han icke nu förstår.

Sedan vi ytterligare på deras språk sjungit ett par sånger, i hvilka de med full hals instämma, äro vi snart
åter ensamma. Allt omkring är så tyst och stilla. Gossarnes muntra röster hafva tystnat, och månen, som
börjat titta fram mellan mörka skyar, kastar sitt bleka ljus öfver höjder och palmlundar. Endast insekternas
skärande läte afbryter den högtidliga stunden.

Äfven här inne har det blifvit (tyst) för en stund, medan tankarna ilat öfver land och haf till hembygdens
skogar och dalar, (s. 28) der vi såsom osynliga gäster titta ned i mången kär vänkrets för att med anhöriga
och vänner dela julglädjen.

Det har nu blifvit sent, och vi taga fram vår bibel för att en stund njuta af de gnistrande juvelernas glans.
Vi läsa hos Esaias: Det folket, som vandrar i mörkret, skall se ett stort ljus, och hos Lukas: Se, jag bådar
eder en stor glädje. Och under det vi läser denna himmelska fridshelsning, få vi på ett härligt sätt
förnimma den enfödde sonens närvaro. Vår själ fylles af det saliga hoppet att det mörker, som här
omgifves oss på alla sidor, en dag skall skingras af strålarne från rättfärdighetens sol. Och med ett än
fastare beslut att lefva, och, om Gud så vill, dö för Kongos arma barn, afsluta vi den för mig första
julaftonen i Kongo. Sent eller aldrig skall den glömmas!

På juldags f. m. var med arbetare och skolgossar ett trettiotal samlade. Br. Skarp talade till dem om
honom, som blef fattig för vår skull, på det vi genom hans fattigdom skola blifva rika. Men ehuru detta
budskap är så oändligt skönt, blef det åtminstone icke denna gång mottaget med så synnerligt stor
uppmärksamhet. Den ene beder för sig och den andre ett annat, en satt och rensade sig i hufvudet, medan
en annan tog sig en ”tupplur”. (s. 29) Alldeles som det ofta händer hemma i Sverige! Men möjligen hade
de denna gång fått för mycket af den lekamliga spisen!

Det skall dock komma en dag, då ordet om Jesus skall blifva trodt och anammadt äfven här med glädje.

Tiden har nu runnit oss ur händerna, och om en stund stå

intet om denna sin utstyrsel i sitt bref, emedan det
måhända endast är en kaptens utnämnande till ”uniformen”. Han skrifver till mig på engelska och berättar
att han till sommaren skall fara till New York (s. 33) och Chicago och skall då om möjligt taga reda på bror
Alfrid, som han icke på länge hört något ifrån. Från honom har icke heller jag haft något bref, sedan jag
kom hit.

Det gläder mig, att bror Johan trifs på sin plats, och att det börjar gå uppför för honom, i växten nämligen.
Må han blifva frälst och benådad från de tusentals snaror, som ligga i hans väg, och så äfven med dig min
lilla kära syster. Du tänker på din framtid, så glöm aldrig, att den inte är slut med döden utan sträcker sig in
i en lång och ändlös evighet. Vi lefva icke för att dö, utan vårt jordelif är ämnat att vara en förberedelse till
evighetens långa dag. Se då till, att ditt lifs mål ej blir förfeladt. Gif ditt lifs sköna vårdag åt den vän, som
lät sig krönas med en törnekrona, för att du skulle få en härlig – – –krona. Gif ditt hjärta, ditt lif och dina

krafter åt konung– – – Konung och lifvets framtid. Du hör säkert ofta hans röst i ditt inre, då du
förnimmer att du ej är tillfredsställd, ej – – – att dö och ställas inför domarens tron. Det är Jesus som ännu
lika ömt och trånande söker sitt får och beder: ”min dotter, gif mig ditt hjärta”!

(s. 34 och 35 bortklippta)

(s. 36) När nu detta når sin bestämmelse har väl min Emma redan lemnat sitt hem och sina vänner i
Säfsjö, och det är då icke långt qvar, till dess jag får den glädjen att möta henne vid Banona. Jag börjar
redan räkna de månader och dagar, som är quar. Hoppas, att I med henne sändt några helsningar med till
Eder bror i Kongo.

Jag hoppas, att äfven I snart skall få muntliga helsningar härifrån genom syster Mina, som tänker resa hem
till sommaren, och Säfsjö bli en af de första platser hon besöker, emedan hon skall till Hvetlanda.

Härmed följer en af de vanliga lapparna till eder. Den är utskrifven af Walldén, emedan han var skyldig
mig, men jag har transporterat den på Mor.

Helsa nu kärt till alla mina vänner i Säfsjö, icke minst dina jämnåriga och de gamla väninnorna Anna
Malmqvist), Jenny J. och Ida N. Glöm icke heller Niklassons, Lindéns, Farbéus och – – – Först och sist
ären dock I alla i det gamla hemmet helsade från din mycket tillgifne och lycklige bror Wilhelm.

Herren välsigne eder alla!

(s. 37)

Kibunzi den 20 febr. 90

Min käre broder Otto!

Stor vare din frid!

Innerligt tack för ditt hjärtligt kära bref, dateradt på Torpa den 29.11.89! Du må tro, att de gladde mig icke
litet. Många dyrbara minnen från vår sista skoltid uppdöko i min själ, och det var för mig, som skulle jag
ännu en gång upplefvat en af vår(a) Elimstunder på ”Afrika”. Den tiden är mig ännu kär. Jag glömmer den
ej snart och icke heller mina dyra och trogna kamrater i missionsafdelningen, bland hvilka du ju

det innerligaste helsa dig, älskade broder, välkommen. Må din väg blifva välsignad, och må du själf blifva
till en stor välsignelse för såväl svarta som hvita. Må du ock länge få lefva i det land, som Herren din Gud
för dig till.

Haf ett hjärtligt tack för dina båda sista bref! Du har väl intet emot, att syskonen med mig delat det kära
innehållet.

Från din M– – –Maria Å. har jag äfven haft mycket kära bref.

Helsa varmt till alla vänner, särskilt min E. och öfriga, som äro i ditt sällskap. Jag känner dem ju icke än,
dock hoppas jag snart få göra deras bekantskap.

Varen alla vid godt mod under resan, men mycket försigtiga. Herren bäre eder på sina starka armar. Till
sist ett ”Pris vare dig.”!

Din innerligt förbundne Wilhelm

(s. 12)

(s. 14 tycks höra till brevet, men texten har ingen direkt anknytning till någon annan sida. Har lagt den på
slutet.)

Kilbunzi den 25 jan. 90

Älskade farbror och moster Niklasson!
– – –
– – –

Ofvanstående ord fick jag till minnesord af lektor Waldenström vid min invigning i Stockholm, och under
den sedan dess gångna tiden har jag på ett tiänligt sätt fått erfara sanningen häraf. Under köld och mörker
har det varit den sol, som värmt och vederqvickt och då fienderna sändt sina glödande skott och pilar, har
han varit vår säkra sköld. Nåd och ära har han gifvit utan någon förtiänst och aldrig något tillbedjande
bara(?) något andligt eller lekamligt godt. Hans namn vare derför prisat från solens uppgång till dess
nedgång.
Jag vill ju äfven gerna tro, att I hafven fått göra samma sköna erfarenhet, ty vår Gud är öfverallt
densamma.
Det lider nu mot den tid då eder älskade Emma skall lemna fosterjorden, och (– – –) (s. 13) härom en stor
glädje att göra allt hvad jag kan, för deras bästa. Systrarna blifva burna i hängmatta ända upp och under vår
5 à 6 dagars marsch behöfva vi icke sofva i tält mer än 2 à 5 nätter. Och dessa marscher äro af många
bland oss ansedde som små lust- och helsoresor. Jag har derför godt hopp om att det skall gå bra.
Jag vill ock härmed framställa den förhoppning, att I icke hafven något emot vår närmare förening, strax
Emma kommer ut, om vi nu finna Guds vilja vara sådan. Det skall utan tvifvel i många afseenden blifva
bättre både för oss sielfva och för Missionsarbetet. Om intet oförutsett kommer emellan, skall jag
fortfarande stanna här jag är stationerad. Och denna plats är ansedd som bästa af Svenska missionens
stationer. Utom oss kommer vi att blifva 2(?) bröder och 2 à 3 systrar, så att vi blifva – – –
Om Herren gifver oss helsa och krafter så att vi icke för sjukdoms skull behöfva resa hem i förtid är det ju
meningen att vi stanna här tills på våren 1892 då vi återvända till vänner och slägt i den friska (s. 15)
norden för att hvila och vederquickas. Och skulle ej den glädje blifva oss förunnad att här i lifvet någon
gång ännu återse våra kära, må vi då få göra det i den eviga sabbatshvilan.
Helsa till alla både stora och små på det hjärtligaste, icke minst mormor och Lilly. Jag beder äfven om min
helsning till öfriga vänner, som träffas.

Önskande eder allt godt både i andligt och lekamligt afseende, förblifver jag eder tillgifne
Wilhelm S.

(s. 14) – – –afskedets bittra stund – – – (första hälften av sidan oläsbar)
Först vill jag nu på det hjärtligaste tacka eder, för att I låten

[Breven mottogs per epost den 31 maj 2013 av Wilhelm Sjöholms sonson Leif Sjöholm som 10 Word-filer
med avskriven text från originalbreven. Jag klistrade ihop filerna till ett dokument. Eftersom s.23 var en
separat fil och inte var placerad i den ordinarie sidnumreringen, lade jag den sist. Breven hänger ihop med
avskriften av Sjöholms ”Missionsdagbok från Kongo no. 2 1889” som också mottogs i digital form vid
samma tillfälle. /Michael Barrett]

----------------------
(s. 1 svag och urblekt till hälften, s. 2 och s. 3 omkastade, men här utskrivna
i rätt ordning innehållsmässigt)

Kibunzi den 22 jan. 90

Red. af A– – –Posten
Nåd och frid!

– – –vilja vi härmed frambära vårt hjärtligaste (tack) för eder välvilja att tillsända oss den.

Skulle I äfven i fortsättningen af det nu började året vilja vara af den godheten att äfven hitsända oss
några nummer mot samma prenumerationsafgift, nämligen hjärtligt tack, ären vi eder mycket tacksamma.
Och vi kan – – – försäkra eder att den lilla A.P. är mottagen och läst med stort intresse af edra vänner i
Kongo. Ty huru kärt är det icke att den ena gången efter den andra få se, att såväl vi som den kära
missionssaken fortfarande äro lagda på de bedjandes hjärtan – – –

(s. 3) ögon. Särskildt under den sista tiden hafva vi här vid Kibunzi fått göra erfarenhet derpå. Tvänne
små karavaner var nämligen på väg nedåt Underhill för att hemta upp br. Pettersson jämte åtskilliga varor
för Diadia. Vid öfvergången af en flod, som nu under (regn?)tiden var större än vanligt, kantrade den
bräckliga kanoten, och alla kommo i den hvirflande strömmen. Tio räddade sig genom simning, men af
dessa blef en gosse tagen och gjord till slaf af en karavan uppifrån landet. De öfriga nio syntes aldrig mera
till utan blefvo säkerligen mat åt krokodilerna. Bland dessa arma som så hastigt fördes in i evigheten, var
äfven den yngling som af barnföreningen i Kristinehamn underhållits i skolan här vid K. Hans namn var
Luzola(?), och han var son till förste höfdingen. Om han verkligt var ett Guds barn, kan vi icke med
bestämdhet säga, dock vilja vi gerna tro det, ty han var en af de första, som öfvergaf afgudarna och
bekände sig tro på Kristus, ehuru han icke blifvit döpt. Han är den som mest saknas af både svarta och
hvita.

När underrättelsen derom nådde oss och folket i byarna häromkring, blef det (s. 2) oro i lägret, ty i
infödingarnas ögon voro ju vi orsaken till allt, och vi hade nu på detta sätt tagit deras lif för att följa dem
till den hvite mannens land. Någon tid förut hade det sett ganska lofvande ut, i det att icke så få tilökte
sammankomsterna, och skolbarnens antal hade betydligt förökats. Nu deremot blef det, som skulle vi
helt och hållet lemnas åt oss själfva. Folket upphörde under några dagar att komma hit, och en del af
gossarne togos härifrån. Hvad vi kunde göra var ju att i bönen yppa våra behof för Herren och alltid hit
förbida hans hjälp. Under Hans mäktiga beskydd kunde vi derför trygga och lugna både gå till hvila och
uppstå trots fiendernas larm och hot.

Några af höfdingarne kommo ock hit och begärde betalt för de af deras män, som gått förlorade. Men
som deras sorg aldrig är så djup, har det värsta redan gått öfver, och allt synes åter mera lugnt och stilla.
Herren är den, som äfven i fortsättningen

vi på gränsen mellan gamla och nya året,
hvarför vi nu måste säga farväl. Må det nu kommande året blifva ännu mera betydelsefullt och och
minnesrikt i missions historia än det gamla.

Tillåten oss att till sist få gifva eder ett ord att minnas under 1890: Glömmen ej i bönen Hans svarta slägte!

Inneslutande de varmaste helsningar och ett ”Frid vare med eder!” till alla andra (– – –) bedja vi, att i
fortsättningen få vara inneslutna i edra förböner.

Eder tillgifne
Wilh. Sjöholm

(s. 30)

Kibunzi den 31 jan. 90

Älskade pastor Ekman!

Mycken frid!

Härmed sändes ett bref för tidningen, ifall Pastorn finner det lämpligt att införa. Det skrefs först under
min vistelse vid I.(?), men gick förlorat vid Mfzazo(?)katastrofen, hvarför jag nu i hast gjort en afskrift.
Förlåt därför de vidlådande bristerna.

Med denna post har jag äfven utskrifvit en vexel på £ 80 till Bywasters(?) för provision m. m. Pastorn
undrar säkerligen och det med skäl, huru jag vågar utskrifva så stora vexlar, då min återstående lön icke
motsvarar detta belopp. Men orsaken är den, att br. Pettersson, som i likhet med de öfriga bröderna tager
för afgjordt, att Pastorn och Komiteen bifalla min framställda begäran om min och Emmas förening, har
bett att till mig få öfverlämna mathållningen m. m. här vid Kibunzi, och då får jag ju igen det mesta, som
lägges ut, medan missionen icke kommer att riskera något. Skulle jag icke kunna taga mot det omnämnda
(s. 31) kommer naturligtvis varorna att öfvertagas af någon annan.

Jag hoppas att snart få höra Pastorns svar på min begäran. Skulle det utfalla nekande, vill jag på förhand
försäkra Pastorn, att jag icke alls kommer att göra något slags väsen deröfver utan taga det som ett svar
från Gud.

Vill äfven härmed framföra mitt varmaste tack för allt godt, som kommit min trolofvade till del genom
Pastorn. Vår bön om rik välsignelse skall derför ständigt följa Pastorn och Pastorns familj.

Min helsa är fortfarande god, ehuru jag på tvänne mödosamma resor ådrog mig en liten förkylning.

Inneslutande de hjärtligaste helsningar till Pastorn, Pastorns familj och öfriga missionsvänner förblifver jag

Pastorns tillgifne

Wilh. Sjöholm

(s. 32)

Kibunzi den 20 febr. 90

Min älskade syster Hertha!

Guds ljufva frid intage och fylle ditt hjerta!

För ombytes skull vill jag denna gång skrifva till dig, synnerligast som du i fars bref lofvar att snart sända
mig ett långt bref. Det skall bli roligt se, huru ett långt bref från dig tar sig ut, då du ju så sällan låter höra
af dig. Hoppas att äfven då få se din bild på kort, hvilket jag ju aldrig förr skådat. Måhända får jag då göra
den upptäckten, att du icke längre är min lilla syster endast utan äfven min stora och största.

Framför nu först till far och mor min allra varmaste tacksägelse för för deras bref, skrifna under julhelgen.
Jag bekom dem i går afton helt oväntat. Dessutom hade jag bref från br. Anders med tvänne fotografier.
På dessa var han klädd i uniform. Han nämner

doz. 14 lb tins Preserved(?) Potatoes
½” carot Keratine

I am Dear Sirs
Yours truly
Wilh. Sjöholm

(s. 20)

Diadia den – – – dec. 89

Älskade – – –!

(Två tredjedelar av sidan oläslig)

– – –

Med sin starka arm har han fört oss genom villsamma labyrinter. I nöd och trångmål har han hjälpt och
tröstat, under sjukdom och lidanden – – –och äfven fel och brister har han bredt förlåtelsens mantel. Ja,
”hvem är en sådan Gud som vår, var finner man hans like”?

Den kära julhögtiden hör nu äfven (s. 21) till det förflutna. Den har här vid Diadia förflutit stilla och lugnt
och icke utan glädje. – – – intet glittrande snötäcke har betäckt jorden, ingen brådskande julmarknad har
afbrutit den vanliga enformigheten och ingen tindrande julgran har afsändt sitt skimmer i någon skola.
Men jul har det likväl varit för oss äfven här. Ty såsom de troende då – – – fält som på Lapplands snö, så
kunna de ock fira sina högtider lika fröjdefullt under Afrikas hviskande palmer som under nordens granar.

På julaftonen afslutades de vanliga arbetena vid middagstiden, och aftonen användes för egna små
göromål till julens förberedelse. Glädjen hos arbetarne och gossarne som fått veta, att en stor högtid nu
var för handen, var ganska stor men kanske mera derför att de nu skulle slippa arbeta. Än större blef deras
fröjd, då vi läto slagta en gris, som någon tid förut lämnats som present af en höfding. Men för att undvika
en mängd ”palavers” och söka belöna friden mellan dem, måste vi stycka den i små bitar, så att hvar och
en fick sin del. Dessutom fingo de sin (s. 22) vanliga ”chop”, bestående af pisangifrukt och kassavarot.

Vid femtiden kallades de tillsammans i skolan medels skolklockan, och mot vanligheten infunnno de sig
genast. Möjligen hade de fått en aning om, att de än ytterligare skulle blifva trakterade. Br. Skarp talade nu
till dem om julens betydelse, (hela) firandet i den hvite mannens land och om ändamålet med skänkerna,
som utdelas, att de voro för att påminna om den största af alla gåfvor, nämligen Jesus och det efviga lifvet
i honom.

Derefter utdelades till arbetarna 2 famnar blått tyg och en skjorta till dem hvar och till skolgossarna
färdigsydda jackor och byxor af blårandigt tyg. Det, som arbetarna nu fingo, voro icke något extra utan
deras utlofvade tyg till kläder, ehuru vi passade tillfället at nu utdela det. De kläder, som gossarne mottogo,
voro förfärdigade och skänkte af vänner hemma i Sverige. Tvänne sjuka ynglingar, som under någon tid
legat här vid stationen för att få vårdat sina sår, fingo äfven sin del med.

Om I, älskade vänner, som hafva försakat små skärfvor och stunder till dessa kläders förfärdigande, för
ett ögonblick hade kunnat se den glädje, som nu framlyste ur (texten oavslutad)

– – –

(fortsättning följer på s. 25, 26, 27, 28 och 29)

– – –

(s. 25 skriften på sidan bortbleknad till två tredjedelar)

– – –

- - -, vid en annan står ett matskåp och ofwanpå detta en större bokhylla. Mellan ett par af fönstren stå
några lådor uppställda i hyllform, hvilka få tjänstgöra som medicinskåp. Framför fönstren, som nu till
högtiden fått gardiner, stå små bord med handdukar af mörk domestik. Midt på golfvet, som är betäckt af
flätade mattor, står matbordet, som äfven fått ny duk. (s. 26) I ena hörnet stå våra bössor och under bord
och sängar äro en del